söndag 15 september 2019

Here Be Wolves igen

För ett tag sedan delade jag på denna blogg en låt som förannonserade Here Be Wolves självbetitlade debutalbum. Ett samarbete mellan Karla-Therese Kjellvander och den för mig helt okände Mikael Petersson. Låten gjorde så pass stort intryck på mig att jag var tvungen att förhandsbeställa ett exemplar av skivan som jag nu äntligen har fått i mina händer. Jag vet inte mycket om detta projekt som känns lite hemligt på flera sätt. Mig veterligen finns det inte att streama på de stora musiktjänsterna med undantag för ett par låtar på Youtube. Marknadsföringen verkar vara knapphändig och det jag känner till om det kan ni läsa på det danska skivbolaget Accelerators Records  hemsida som gett ut plattan i drygt 200 exemplar på limiterad vinyl.  Förhoppningsvis blir det fler framöver.


Likt den spegelblanka skogstjärn som pryder konvolutet är musiken alltså svår att hitta för gemene man. Du måste veta vad du söker och något säger mig att det är det som är ambitionen med detta verk. Musiken är precis lika stillsam, rogivande och melankoliskt vacker som en igenväxt skogssjö kan te sig för den som finner den. När du hittar den känner du dig unik. Som en upptäcktsresande på nyfunnen mark och att denna sjö enbart finns där för dig just här och nu. Ensamheten blir i detta sammanhang något eftersträvsamt och positivt.

Musiken har en sakral inramning som påminner mig om den psalmliknade folkrock David Åhlén har ägnat sig åt tidigare. Men för de flesta som hör musiken förs tankarna till artister som Iron & Wine, Christian Kjellvander och Laura Marling. Nämnde Kjellvander bidrar även med trumspel men det framstår för den musikaliskt oinsatte som ett tämligen enkelt jobb i sammanhanget. För det är främst duons samklingande, harmoniserande röster och den akustiska ljudbilden skapat av piano och gitarr som blir framträdande i det atmosfäriska landskap som man som lyssnare så sakteliga färdas igenom. Musik att finna tröst i och en framtida apokalyps känns helt plötsligt inte lika hotfull. Snarare hoppfull.





tisdag 10 september 2019

Nittiotalets bästa album - hela listan

Under drygt 1,5 års tid, med varierande engagemang och intensitet, har jag ägnat utrymmet här på bloggen åt att lista de 25 bästa albumen från 1990-talet. Det var mitt sätt att hantera 40-årskrisen. Nu har jag passerat 40 med marginal och krisen är över. Kommer nu att ägna mer tid åt samtiden. Här är i vilket fall resultatet med länkar till inläggen:

1. R.E.M Automatic For the People (1992)
2. Radiohead Ok Computer (1997)
3. Tom Waits Mule Variations (1999)
4. Nirvana Nevermind (1991)
5. The Jayhawks Tomorrow Green Grass (1995)
6. PJ Harvey To Bring You My Love (1995)
7. Prefab Sprout Jordan: The Comeback (1990)
8. The Walkabouts Devil's Road (1995)
9. Oasis (What's the Story) Morning Glory? (1995)
10. Ron Sexsmith Whereabouts (1999)
11. Lauryn Hill The Miseducation of... (1998)
12. Dinosaur Jr Where You Been? (1992)
13. Built To Spill Perfect From Now On (1997)
14. Suede Dog Man Star (1994)
15. Faith No More Angel Dust (1992)
16. Kasey Chambers The Captain (1999)
17. Neil Young Harvest Moon (1992)
18. Pulp This Is Hardcore (1998)
19. Massive Attack Blue Lines (1991)
20. Ben Folds Five The Unauthorized Biography of Reinold Messner (1999)
21. Metallica Metallica (1991)
22. Björk Debut (1993)
23. Nick Cave The Boatman's Call (1997)
24. Fireside Do Not Tailgate (1995)
25. The KLF The White Room (1991)

Samtidigt som jag nu summerar listan sitter jag och lyssnar på Johnny Cash American Recordings-plattor och funderar på varför inte någon av dessa kom med? Och vart tog Elliott Smith vägen? Blur? Wilco? Portishead? Men så är det med listor. De lever sitt eget liv och blir kanske inte alltid som man  tänkt sig. Men det är ändå värt det. Ett fantastiskt roligt sätt att värdera och omvärdera sin egen musiksamling. Och nittiotalet kommer jag nog rent musikaliskt aldrig växa ifrån.

måndag 9 september 2019

Nittiotalets bästa album - #1

#1: R.E.M Automatic For The People (1992)



Första platsen på denna subjektiva och för folk i allmänhet helt meningslösa lista över nittiotalets bästa album var given. I mitt tycke är Automatic For the People en av världens bästa pop- och rockskivor genom alla tider. Det är inte många plattor jag kan bedöma som lika fulländade från första till sista spår. Den befinner sig på samma kvalitativa nivå som Fleetwood Macs Rumours, David Bowies Ziggy Stardust och Elvis In Memphis. Plattor som når en miljonpublik men samtidigt får lyssnaren att känna sig unik när du lyssnar på dem. 

Automatic For the People utgjorde peaken på R.E.M:s karriär som sträckte sig över tre decennier. Tre decennier av högklassig musik. Ett åttiotal som innehåller sex plattor varav minst hälften av dem av i mitt tycke är nästintill helgjutna (Murmur, Life's Rich Pageant och Green). Nittiotalet är något mer svajigt men har de högsta topparna. Nollnolltalet, då kvartetten från Athens decimerats till en trio efter trummisen Bill Berrys avhopp, är kanske aningen ljummet med en del slätstrukna alster även om jag anser att de avslutade med hedern i behåll. Hur som helst utgör Automatic For the People kronan på verket. Ett album som lyckas förena de bästa ur de musikaliska trender som präglade nittiotalets rockmusik och som gör att gruppen för alltid kommer att skrivas in som ett av rockhistoriens viktigaste band. 

Efter att gruppen på de två föregående albumen, de första på skivbolagsjätten Warner Bros, prytt sina album med en rad poppiga men samtidigt politiskt slagkraftiga hits hade de berett väg för ett möte med en allt bredare MTV-publik. Automatic For the People  blev ett något oväntat steg i detta läge. Ett utmärkt exempel på hur artister ska hantera en kommersiell framgång men ändå behålla sin konstnärliga frihet och trovärdighet intakt. Något som flertalet artister både före och efter denna platta har eftersträvat. Likt Bruce Springsteen då han efter succén med The River gav ut den mer nedtonade och självrannsakande Nebraska i början av åttiotalet. Något mindre rebelliskt och mer publikfrämjande än när Neil Young skulle följa upp kioskvältaren Harvest ett decennium tidigare. 

R.E.M befann sig vid inledningen av nittiotalet på toppen och de flesta förväntade sig en gigantisk turné som skulle följa upp framgången med plattan Out of Time och som skulle göra dem till stadiumrockande dinosaurier i nivå med U2, Depeche Mode och Pink Floyd. Istället gav de, endast ett drygt år efter succén, ut ett mörkare, delvis svårtillgängligare och mer introvert album än tidigare som mestadels präglades av akustiska sånger förankrade i folk- och countrymusiken. Men det är inte ett album som på något sätt känns tillkonstlat pretentiöst. Det är vemod och sorg som upplevs både ärligt och uppriktigt. Michael Stipe hade aldrig tidigare varit lika direkt och tydlig i sina texter och blottlägger sina inre våndor kring åldrandet, ensamheten och döden. Inledande Drive lägger an tonen och efterföljande Try Not to Breathe är knappast någon stämningshöjare. Men vackert är det. Den tårdrypande balladen Everybody Hurts har nog inte undgått någon och blivit R.E.M:s motsvarighet på högtidsevergreens likt Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water och Carole Kings You've Got A Friend. Låtarna Sweetness FollowsNightswimming och Find the River är trots sitt melankoliska anslag bevis på att det går att skymta ljuset i den mörka tunneln. Sedan rymmer albumet en del mer lättillgängligt material vilket nyanserar ljudbilden något och Man On the Moon är en låt som platsar på de flesta radiokanalers spellistor. 

I likhet med tidigare albumsuccéer med gruppen står Scott Litt för produktionen och den före detta Led Zeppelin-basisten John Paul Jones hjälper till med storslagna stråkarrangemang. Men det är främst låtarnas styrka, plattans melankoliska inramning i kombination med Stipes unika och självsäkra röst som gör detta album till det mästerverk som det fortfarande ska betraktas som. Ett album att luta sig mot då det stormar runt omkring. De nådde nästan samma höjder med den fina New Adventures in Hi-Fi från 1996 men gruppen skulle aldrig mer lyckas skapa en samling så homogent sammanflätade låtar om livets svårigheter som känns lika angeläget snart trettio år efter dess tillkomst. Men det vore nog egentligen att begära för mycket.

Komplement: R.E.M Out of Time (1991) och New Adventures in Hi-Fi (1996), Grant Lee Buffalo Copperopolis (1996)


söndag 1 september 2019

Nittiotalets bästa album - #2

#2: Radiohead Ok Computer (1997)



Med jämna mellanrum i livet drabbas jag av Radiohead. Det varar ibland bara ett par dagar, emellanåt flera veckor i sträck, då jag är sjukligt beroende av den musik Thom Yorke & Co har skapat genom åren. Däremellan lyssnar jag knappt på dem alls, då klarar jag nästan inte av dem. Ett tag trodde jag att den sistnämnda känslan skulle vara för evigt men sedan kommer symptomen igen. Det börjar med att jag bara måste få höra Exit Music (For a Film) en gång till innan jag somnar. När jag sedan vaknar upplever jag ett starkt behov av att höra Street Spirit. Sedan blir det bara värre och "sjukdomstillståndet" allt intensivare. Vid lunchtid ekar tonerna av Karma Police i mitt huvud och när jobbet är över refererar jag över tillvaron med hjälp av låtar som Let Down och No Surprices. Det är enbart Radioheads musik som fastnar då jag befinner mig i denna sinnesstämning. Allt annat känns ytligt och oviktigt. Jag har vid de värsta attackerna ringt 1177. De tipsar om att jag kan försöka varva mitt lyssnande med lagom doser av Kent och Spiritualized som medicinering för att komma ur detta ensidiga tillstånd men jag upplever inte att de förstår mitt bekymmer. Efter ett tag lättar det ändå, jag vill gå vidare och kommer till Kid A och tänker att det här är väl ändå inte så bra som alla hävdar. Aningen överskattat. Sedan får jag ett bakslag med den atmosfäriskt vackra In Rainbows innan jag för en tid lämnar dem och känner mig fri. Jag har hört att det finns en förening för Anonyma Radiohead-fans. Jag borde kanske gå dit men har inte tagit mig tillräckligt med mod. Med undantag för Street Spirit är det nästan alltid låtarna från Ok Computer som ger mig ett nytt återfall. Jag vet att de kommer och efter att ha klivit in i medelåldern har jag slutligen accepterat att dessa återfall för alltid kommer vara en del av mitt liv. Det kan jag leva med. Nu kan jag till och med njuta av det.

Ok Computer är för mig Radioheads överlägset bästa platta och ett smärre mästerverk. De lyckas förena vackra melodier, ett självömkande vemod med musikalisk experimentlusta och en energisk frustration över samhällets bräckliga varaktighet. Resultatet är en homogen och ödesmättad vacker helhet som få grupper i rockhistorien lyckats skapa. Allt jag behöver när mörkret tränger sig på.

Komplement: Kent Isola (1997), Radiohead The Bends (1995), The Afghan Whigs Gentlemen (1993)

fredag 23 augusti 2019

Nittiotalets bästa album - #3

#3: Tom Waits Mule Variations (1999)



Somliga dagar känner jag för att försvinna från min egen samtid. Inte på grund av livsleda utan snarare det motsatta. Samtidens flyktiga vindar och politiska mediebrus tar onödig energi och skapar frustration över samhällets bräckliga tillvaro. I dessa lägen söker jag mig inte sällan till Tom Waits och hans musik. Få artister är för mig lika förknippade med ett oberoende från tidens nycker och trender. Denna resa började han i början av 1980-talet då han valde en helt annan väg i sin utveckling än vad flertalet av hans samtida kollegor valde. Istället för att låta modern teknik genomsyra musiken drog han sina konstnärliga ambitioner in på snåriga vägar till en annan nivå och skapade ett helt eget musikaliskt universum där rockhistorien regisserades och skrevs om i en helt ny tappning. Men där verktygen var desamma. Rock, jazz, kabaret, country, blues och gospel förenades i en enda teatralisk röra och skapade ett tillsynes oefterhärmligt uttryck. I Waits musik rör sig tiden i en annan dimension och där känner jag mig fri. Nästintill frälst.

Mule Variation tillhör i mitt tycke en av hans allra bästa plattor, i hård konkurrens med album som Rain Dogs, Heartattack And Wine, Closing Time och Bone Machine. Det bästa från hans musikaliska utflykter förenas till en fungerande helhet i låtar som Big In Japan, Hold On, House Where Nobody's Live, Picture In A Frame, Chocolate Jesus och det spritt språngande mästerverket Filipino Box Spring Hog. Givetvis finns det också en del utflippade galenskaper som den för Waits så karakteristiska What's He Building? Den känns självrannsakande på något sätt. Som om han för en stund betraktar sin karriär från ett utifrånperspektiv. What the hell is he building in there? Vi är nog många som undrat men samtidigt fascinerats av en genialisk artists utveckling.

Komplement: Tom Waits Bone Machine (1992), Jim White Wrong-Eyed Jesus (1997)





Nittiotalets bästa album - #4

#4: Nirvana Nevermind (1991)




Det här albumet är sönderanalyserat och så  pass omskrivet att det är svårt att i nuläget ha någon personlig infallsvinkel på det. Det är ett album som de flesta som nådde tonåren någon gång på nittiotalet har en relation till. De som är uppväxta vid en tid då MTV fortfarande var ett forum för att upptäcka ny musik. En stilmarkör du valde att älska eller hata. Ett av de sista exemplen på trendskapande rockalbum som blev en gemensam referenspunkt för en hel generation. Därmed början på slutet på den första eran av rockhistorien.

Kurt Cobains tragiska bortgång har bidragit till albumets status som Seattle-rockens (vi kan väl kalla det grunge?) ledande flaggskepp. Finns inte så mycket mer att tillägga annat än att det fortfarande är ett smått fantastisk rockalbum som kramar ur den nästintill omättade energi som finns i den ångestladdade slutfasen av adolescensen. Grunge, punk eller hårdrock?  Låt så vara. Det här är fortfarande rockmusik som känns ända in i själens djupaste skrymslen.

Komplement: Pixies Bossanova (1990),  Sonic Youth Goo (1990) och Dirty (1992), Nirvana MTV Unplugged in New York (1994)

söndag 18 augusti 2019

Nittiotalets bästa album - #5

#5: The Jayhawks Tomorrow Green Grass (1995)




"I Could Take A Hint..."

Mängden countrydoftande americana som har producerats sedan The Byrds Sweetheart of the Rodeo är konstant. Det är bara storleken på publiken som varierar. Åtminstone känns det så. Det kan vara en villfarelse men oavsett vid vilket tidpunkt jag förkovrar mig i under de senaste fem decennierna så finns det alltid en drös lyssningsvärda album att hämta ur denna genre. Men slutet på åttiotalet och början på nittiotalet blev ändå någon slags renässans och början på en ny americanavåg. Detta tack vare grupper och artister som Uncle Tupelo, Maria Mckee, Steve Earle och inte minst The Jayhawks. Grupper som bidrog till att sudda ut den tidigare så cementerade gränsen mellan rock och country för den alternativa poppubliken.

Av de album som jag förknippar med denna genre och era ligger The Jayhawks platta Tomorrow Green Grass mig varmast om hjärtat. Vid detta skede bestod gruppen fortfarande av de båda centralgestalterna Greg Louris och Mark Olson. Snart skulle de gå skilda vägar. Åtminstone för en tid. Men här befinner de sig vid zenit. Stämsång i Neil Young-darrande harmonier som för tankarna till 60-tals duos likt Everly Brothers. Men för sin tid lät inte musiken retro för den sakens skull, den var väl förankrad i sin samtid och det är egentligen lättare att hitta efterföljare när du lyssnar på musiken idag än inspiratörer. Den främsta styrkan i detta album hittar jag i de bitterljuva och fängslande melodierna som på ytan känns inställsamma och tämligen lättsamma men har ett underliggande vemod som fångar mitt intresse och håller mig kvar än idag.

Komplement: Maria McKee You Gotta Sin to Get Saved (1993), The Jayhawks Hollywood Town Hall (1992) och Sound of Lies (1997), Wilco Summerteeth (1999), Golden Smog Down By the Old Mainstream (1995), Uncle Tupelo March 16-20, 1992 (1992)

lördag 17 augusti 2019

Here Be Wolves

Det här är vackert. Nästan så att jag blir frälst. Men jag är egentligen inte naiv. Bara då det kommer till musik. Då säljer jag min själ till näst intill vad som helst. Sälj din själ och köp en platta.

Beställ plattan här: https://www.acceleratorrecords.dk/product/here-be-wolves-s-t/

tisdag 6 augusti 2019

Lars Bygdén

Det finns en mängd artister som aldrig får det erkännande som de förtjänar. Åtminstone inte under sin aktiva karriär. Så har det alltid varit. Orsakerna kan vara många och jag är inte tillräckligt kunnig för att utröna mekanismerna bakom detta. En del mer uppenbara orsaker är att deras musik inte ligger rätt i tiden och en annan är att marknadsföring inte är av högsta prioritet i deras musikaliska utveckling. Men jag vet att samtiden är flyktig och att marknadsföring förleder en ofta på villovägar.

I många fall vinner dessa artister i längden och deras musik får ett större värde än vad topplaceringar på digilistor eller stort antal följare på sociala medier någonsin kan ge. Jag hoppas att Lars Bygdén tillhör denna kategori av artister.

Bygdén har varit med länge, jag har hört honom som sångare och frontman i The Thousand Dollar Playboys som var aktiva för sisådär två decennier sedan. Tillsammans med Kristofer Åström, Christian Kjellvander  och Nicolai Dunger utgjorde de en viktig kugge för att sprida amerikansk countryrock vidare till svenska 70- och 80-talister och lägga grunden för en framgångsrik svensk singer/songwriter-tradition. Talangfull har han alltid varit i sin truckförarkeps. Men det är först med de senaste två plattorna som jag på allvar omfamnat hans musik.



LB (2012) och Dark Companion (2018) har av förklarliga skäl en mörk sida. De gavs ut parallellt med hans frus sjukdomstid och allt för tidiga bortgång. Tragiskt och sorgligt. Sorgen går inte att värja sig emot då du lyssnar på musiken. Tankarna förs till Tom Malmquists bok I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Men samtidigt lyckas Bygdén förmedla en strimma hopp och förtröstan i all vemod och melankoli. Och då blir det vackert. Hur påverkad Bygdén än må vara av den amerikanska rock- och countrytraditionen så finns det något väldigt svenskt och främst norrländskt över den musik han skapar. Likt Daniel Norgren och Christian Kjellvander skapar han något som känns unikt för vår lilla del av den stora världen. Därför vill jag uppmana alla att lyssna på hans musik. Det gör den sig förtjänt av. Passar utmärkt för augustikvällar då hösten börjar skönjas när mörkret infaller allt tidigare.

fredag 19 juli 2019

Nittiotalets bästa album - #6

#6: PJ Harvey To Bring You My Love (1995)



Det finns artister och så finns det Artister. Artister som krossar barriärer, bygger broar och tänjer gränser på ett sådant sätt att de inte går att placera i något fack. Rockartister som inte bara uppfyller de musikaliska kriterierna för god musik utan även de konstnärliga. Jag förväntar mig inte att alla artister och musiker jag lyssnar till och som har mitt tycke ska uppfylla dessa nivåer. Det skulle bli jobbigt och allt för pretentiöst. Musiker är likt alla andra yrkesgrupper som bäst då de förädlar och utvecklar det som de är bäst på och då föredrar jag många gånger de artister som fokuserar på musiken och låter de konstnärliga ambitionerna stå åt sidan. Men när pusselbitarna faller på rätt plats kan konsten och musiken berika varandra och göra upplevelsen större.

PJ Harvey är definitivt en artist som tillhör denna begränsade skara i min skivsamling som kan förena konst och musik. Det är en Artist som kan uppskattas av människor som vanligtvis befinner sig på olika sidor om de stilmarkörer som skapar gränser mellan olika genreindelningar. Harvey gör musik som kan upplevas som pop, rock, indie, avantgarde, hårdrock och punk i ett och samma andetag. Det är kanske inte lättillgängligt men de mer introverta inslagen och de konstnärliga ambitionerna känns aldrig krystade eller påhittade. De känns på riktigt. Vackert och själfullt men samtidigt rått och frånstötande. Allt ryms på detta gedigna album från nittiotalets mitt som blev något av Harveys genombrott för den stora massan.

Komplement: 16 Horsepower Sackcloth 'N' Ashes (1996)