söndag 24 mars 2019

Ljudet av 1971

I mitt jobb som historielärare finner jag en tjusning i att plocka fram årtal som är av speciell betydelse för historien. 1492, 1648, 1789, 1848, 1917, 1945 och 1989 för att nämna några. Detta är givetvis en förenkling av den historiska utvecklingen. De viktigaste skeenden i den mänskliga civilisationens utveckling styrs sällan av en specifik tidpunkt. Det är mer av symboliskt värde för att vår hjärna ska kunna sortera information och det gör det lättare för oss att skapa ett sammanhang. Det är dock svårt att förklara för mina elever som ofta oroar sig vid inledning av en kurs och frågar om jag är en sådan där lärare som tycker att årtal är viktiga. Jag brukar linda in mitt svar i mjuka ord men tänker inombords att ni ska vara glada för att ni har en lärare som tycker årtal har en symbolisk betydelse. Det gör ju det hela mycket enklare.

Stellan var i högform

1971 är sällan ett årtal som lyfts fram som särskilt speciellt i dessa sammanhang. Det är ett tämligen anonymt årtal i historieböckerna. Revolterna och protesterna från 1968 hade lagt sig. Såväl öst- och västblocket var fortfarande intakt. Spänningen mellan Sovjet och USA var efter Kubakrisen och rymdkapplöpning mindre intensiv och de båda supermakterna var tvungna att rikta fokus mot inre svårigheter. Vietnamkriget pågick fortfarande men inte lika intensivt som under efterföljande år. Den koloniala frigörelsen hade passerat sin kulmen och Idi Amin hade genom en militärkupp tagit makten i Uganda. I Kina pågick fortfarande Maos förödande kulturrevolution. I Sverige ersattes tvåkammarriksdagen av en kammare vilket var en början till den nya regeringsform som antogs tre år senare. Socialdemokraternas makt i landet var fortfarande intakt även om valet året innan hade gett en signal om att tiderna började förändras och med Olof Palme som partiledare, tillika statsminister, hotades partiets hegemoni över det svenska samhället av nya krafter såväl till höger som till vänster. Även om orosmoln hopades så var Sverige med ett folkhem och en helt egen modell fortfarande ett gångbart alternativ mellan öst och väst. Oljekriser lät vänta på sig och Israel-Palestinakonflikten var mindre intensiv efter Nassers hastiga bortgång året innan. Det var varken något OS eller fotbolls-VM och Stenmark, Borg och den klassiska svenska 56-generationen hade enbart nått moppe-åldern och inte fått sina genombrott än. Stellan Bengtsson blev som 18-åring världsmästare i bordtennis, Malmö FF vann fotbollsallsvenskan och Sovjet vann hockey-VM. Mats Sundin föddes och det gjorde även min storasyster, vilket var minst lika viktigt. Men på det stora hela är 1971 ett ganska anonymt år i historien. Lätt att förringa men därför desto mer intressant att grotta ner sig i.

Även vad gäller det pop- och rockmusikens utveckling har detta år inte gjort något större väsen av sig. The Beatles hade lagt ner sin verksamhet och övergått i solokarriärer. Elvis Presleys storhetstid efter den lyckade Memphis-comebacken började så smått nå en mer dekadent tillvaro som skulle bli början på slutet. Summer of Love hade likt Pragvåren övergått till höst och proteströrelserna från sextiotalets slut var på väg att förgrena sig i nya subkulturella yttringar. Den brittiska folkrocken höll på att utvecklas i en mer svulstig progressiv inriktning när grupper som Genesis, Yes och Jethro Tull plockade upp tråden. Visst kom det klassiska album detta år. Hårdrocken hade gjort entré på allvar med Led Zeppelins fjärde album och Black Sabbath var på uppgång. Glamrocken fick sina förgrundsgestalter med David Bowie, Alice Cooper och Marc Bolan (T Rex). Soulmusiken vände blad och gick in i en nya era med Marvin Gayes Whats Goin´ On? och snart skulle även Stevie Wonder nå ett större erkännande. Men det finns ingen Sgt. Pepper, Dark Side of the Moon eller Blonde and Blonde att finna under detta år även om det givetvis går att nämna Joni Mitchells Blue, Sly & the Familys Stones There's a Riot Goin´On och Lennons Imagine i sammanhanget. Jag vill ändå hävda att 1971 inte utgjort någon milstolpe inom rock- och popmusiken. Och kanske finns det ett samband. Att klassiska årtal inom musiken kräver en dramatisk samhällsutveckling i bakgrunden som sätter ord och ton på tillvaron. Men det är bara en spekulation utan någon som helst vetenskaplig förankring.

Men det råder däremot ingen tvekan om att det gjordes mycket bra musik även detta år. Inledningen på 1970-talet tillhör en av mina favoritperioder inom pop- och  rockmusiken och därför blir det en lista med musik från det betydelselösa året 1971. 100 låtar, inget svenskt (platsade inte?), mestadels engelskt och amerikanskt. Håll till godo!

fredag 22 mars 2019

Nittiotalets bästa album - #11

#11: Lauryn Hill The Miseducation of ... (1998)



Om jag hade gjort denna lista i realtid, det vill säga i slutet av samma decennium jag nu försöker summera, skulle denna platta definitivt haft en topp 3-placering. Om jag hade gjort den för tio år sen hade det åtminstone varit en topp 5. Men när jag nu, två decennium senare, försöker summer nittiotalet i form av en meningslös, ytterst subjektiv, lista så hamnar den inte ens topp 10. Hur fantastiska låtar plattan än inrymmer och hur besjälad Hills röst än är så har skivan i mitt tycke inte åldrats med den värdighet som jag vid dess ankomst förutspådde.

I slutet av 1990-talet ansåg jag, särskilt efter en minnesvärd konsertupplevelse på Globen våren 1999, att Lauryn Hill var något utöver det vanliga. En tronföljare till drottningen Aretha Franklin hade kommit för att  missionera soulmusiken och förvalta traditionen in på den andra sidan av millenniumskiftet. Alla som hävdade motsatsen eller menade att jag borde ha en mer nykter inställning till hennes prestation ansåg jag hade fel. Tvärsäkert. Alla rykten som spreds om henne som inte föll in i min illusion om hennes geniala storhet var fake news. Fast jag använde inte det begreppet då.

Men tiden kom att visa att jag nog hade fel. Åtminstone delvis. Jag hade inte bevittnat början på något stort när jag upplevde en i mitt tycke magisk konsert på Globen. Det var snarare början på  slutet. Sedan dess har Hills karriär mer präglats av mer eller mindre halvhjärtade återupplivningsförsök av den musik som hon var med och skapade mellan 1994 och 1998, på egen hand eller tillsammans med kollektivet i Refugee Camp. Min besvikelse har på sätt och vis påverkat mitt förhållningssätt till detta på många sätt fantastiska album. Dessutom är plattan tämligen tungrodd att ta sig igenom 20 år senare på grund av långa interludes som inte åldrats väl på skiva.

Men att den trots all detta befinner sig på plats 11 över nittiotalets bästa plattor i mitt tycke beror ju på låtarna och Hills magiska stämma. Final Hour, Doo Wop (That Thing)Forgive Them Father, To Zion, Can't Take My Eyes From You  och Ex-Factor gör att jag fortfarande smälter för Lauryn Hills musik. När jag nu lyssnar på plattan tänker jag återigen att det här var början på något stort. Innan verkligheten hinner ifatt mig. Hon blev kanske inte soulmusikens nya Aretha Franklin. Istället blev hon soulmusikens svar på Jakob Hellman. Det är kanske ändå inte så illa trots allt. Det är nog därför jag gör denna lista. För att bearbeta ett åldrande musiksamlarhjärtas besvikelser och omforma dem till något annat.

Komplement: The Fugees The Score (1996), Wyclef Jean The Carnival (1997) och Whitney Houston My Love Is Your Love (singel, 1998)


måndag 25 februari 2019

Skraeckoedlan

Ponera att du tar lika delar av Mastodon, Black Mountain och isländska Sólstafir och mixar i en musikalisk bunke samt låter Thomas Di Leva och Mikael Åkerfeldt (Opeth) förenas i en otänkbar situation som textförfattare. Då landar du någonstans i närheten av det Norrköpingsbaserade rockbandet Skraeckoedlan.


Det är först med det alldeles nya albumet Earth som jag har upptäckt deras alldeles egna musikaliska sfär i svenskt musikliv. Jag gillar det jag hör. Ju mer jag lyssnar desto djupare sjunker jag in den mystiska sagovärld som målas upp även om jag har svårt att se mig själv som en fyrtioåring som sitter och diggar med i progressiva metallåtar om utdöda vidunder, Atlantis och kosmos. Trots detta känns musiken väldigt jordnära och direkt med en lagom dos av självdistans. Det är egentligen ett väldigt bra betyg.

lördag 23 februari 2019

J.S. Ondara

Musikåret 2019 har börjat lovande ur mitt tycke. En av de nya artister som gjort störst intryck på mig är den Nairobi-födde låtskrivaren J.S. Ondara som sedan några år tillbaka är bosatt i Minnesota. Hade jag bara hört musiken utan att jag med några enkla knapptryck kunnat ta reda på mer information skulle jag aldrig  kunnat gissat mig till artistens ursprung och den har på många sätt satt mina fördomar kring Kenyas musikaliska kulturliv på ända.


Hans album Tales of America , uppbackad av musiker som Andrew Bird och Dawes Taylor Goldsmith, sluter på något sätt en cirkel mellan den moderna amerikanska folkrockens rötter och dess koppling till det kulturella mötet mellan Afrika och den nya världen som uppstod till följd av imperialismen och slavhandeln. Ett på många sätt fantastiskt fint album som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Musik för alla som någonsin gillat Bob Dylan, Fleet Foxes, Damien Rice, Michael Kiwanuka eller Paul Simon. Det borde väl typ innefatta alla?


lördag 2 februari 2019

2019

I mitt tycke var musikåret 2018 lite av en besvikelse. Mycket som var bra men jag saknade några självklara toppar. 2019 har börjat mer lovande. Här är min lista med goda nyheter från året som bara börjat:

onsdag 16 januari 2019

Nittiotalets bästa album - #12

#12: Dinosaur Jr Where You Been (1993)



J Mascis sångstil är unik i sitt slag. Ena stunden låter han som Neil Young på nedåttjack för att sedan brista ut i skör falsett som till och med kan göra Antony Hegarty grön av avund. Likväl som den tillhör gruppens styrka  kan den bli dess last. När energin i musiken saknas blir det släpigt och tungrott vilket gör att jag inte orkat ta till mig av hela Dinosaur Jr:s katalog. Men på Where You Been finns den nästintill perfekta balansen mellan melankoliska, lättsmälta popmelodier, skramligt gitarrmangel, bitterljuva stråkarrangemang och J Mascis röst. Det här är gruppens mest lättillgängliga alster. Deras motsvarighet till Neil Youngs Harvest och i mitt tycke deras bästa. Musik som förenade såväl flanellklädda hårdrockare som modemedvetna popsnören.

Det här är kanske en platta som förtjänar en högre plats på listan. Men jag hade inte tålamod att vänta. Lägg ut! Lägg ut!

Komplement: Sebadoh Harmacy (1996) och Dinosaur Jr Green Mind (1991)



lördag 12 januari 2019

Nittiotalets bästa album - #13

#13: Built To Spill Perfect From Now On (1997)

I svallvågorna av grungens reaktion mot 1980-talets glammiga och utseendefixerade hårdrock kom lofi-rocken. Grungens pompösa och pretentiösa anslag tonades ner något och navelskådande självskadebeteende ersattes av mer ironiskt, vemodigt självförakt. Grupper som Pixies, Sonic Youth och Dinosaur Jr utgjorde någon slags överskridande brygga dessa närbesläktade musikyttringar emellan.

Denna våg sammanföll med att CD-formatet hade befästs vilket med tiden har kommit att bli till dess nackdel. Grupper som Pavement, Sebadoh, Archers of Loaf och Guided By Voices blev stilbildande och lyckades förena ett spartanskt gitarrmangel med fina popmelodier och finurliga texter framförd med Neil Young-inspirerad röst där det fanns en nonchalant attityd till tonsäkerhet. Något som banade väg för efterföljande framgångsrika falsksångare som Håkan Hellström för svensk del och Jack White på den internationella scenen. För egen del stannade intresset vid en handfull av album som kan förknippas med denna genre. Allt för ofta tenderade albumen innehålla alldeles för många låtar där de överflödiga låtarna med tiden känns allt mer daterade även om de för sin tid var någon slags reaktion mot det slätstrukna och tillrättalagda. Reaktionen kändes dock ganska snart omodern.

Built to Spills musik var annorlunda trots att attributen och stilmarkörerna var desamma. Perfect From Now On kan beskrivas som ett proggig lofi. Långa låtar, ingen under fem minuter, med taktbyten där melodier flätas samman med gitarrslingor och riff som går in och ut ur varandra. Sjuttiotalets episka stadiumrock förenas med nittiotalets introverta skrammelpop. Neil Youngs plattor tillsammans med Crazy Horse är självklara referenser men det finns även något unikt över gruppens musik, åtminstone vid denna tidsperiod. Det här är ett otypiskt indierockalbum och just därför är det fantastiskt än idag. Sångaren och gruppens självklara ledare, Doug Martsch, förmåga att skriva textrader som etsar sig fast i ens inre och lever kvar flera år efter att du lyssnat på plattan. För den nyfikna vill jag även passa på att rekommendera Ane Bruns fina tolkning av I Would Hurt A Fly, som utgör något slags klimax på originalplattan.

Komplement: Built To Spill There's Nothing Wrong With Love (1994) och Keep It Like A Secret (1999)




måndag 31 december 2018

Minnesvärda album från 2018

När jag betraktar olika listor som vid dessa tider dyker upp över årets bästa album inser jag hur dålig koll jag har haft under året som gått. Det är inte många av de album som listas som jag har lyssnat på överhuvudtaget. Trots det har jag lyssnat på en hel del musik från 2018. Samtidigt har jag varit djupt försjunken i att bearbeta min fyrtioårskris genom att återupptäcka nittiotalet vilket fått vissa konsekvenser.

Kanske är det också lite av tidens tecken. Våra referenser, musikval och kanaler är mer varierande än tidigare och vid avsaknad av någon stilistisk musikguide likt Pop, Sonic, Musikens makt, Slitz, Expressen Fredag eller sammanlänkande MTV gör att vi har svårare att ha gemensamma referenser. Det kanske är ett skäl. Men det troligaste är väl att jag har blivit gammal. Hur som helst, här är mina val av tio album för 2018 utan inbördes ordning:

Tyler Childers Purgatory (egentligen 2017 men det spelar mindre roll)
Doug Paisley Starter Home
Anna von Hausswolff Dead Magic
Ghost Prequelle
Courtney Marie Edwards May Your Kindness Remain
Pistol Annies Interstate Gospel
Phosphorescent C'est La Vie
The Decemberists I'll Be Your Girl
Christian Kjellvander Love Hxmans
Israel Nash Lifted

Andra artister som jag lyssnat på och som säkert också skulle ha kunnat platsa vid mer eftertanke: Shannon Shaw, Viktor Olsson, Lars Bygdén, Brent Cobb, Parker Millsap, Lindi Ortega, Amanda Shires, Calexico, Hacke & Edwards, Mariam The Believer.

onsdag 7 november 2018

Edwards & Hacke

Jag har under de senaste 16 åren haft ganska bra koll på vad David Eugene Edwards (16 HP, Wovenhand) har pysslat med vad gäller hans musikaliska produktioner. Inte alltid med entusiasm och glädje utan snarare av någon slags pliktskyldig trohet gentemot en artist som vid sina bästa stunder besitter förmågan att förmedla musik på ett flerdimensionellt plan som få andra artister kan mäta sig med. Men ofta har det gått i stå och jag vid återkommande tänkt att nu ger jag upp. Dock skedde ett musikaliskt lyft då Edwards inledde sitt samarbete med den forne Einstürzende Neubauten-gitarristen Alexander Hacke på Wovenhand-plattan The Laughing Stalk från 2012. Sedan dess har de efterföljande plattorna återigen fyllts av den domedagsenergi och blytunga melankoli som jag förknippar med 16 Horsepowers glansdagar trots att steget bort från den Dylan-präglade gothcountry som var gruppens musikaliska kännemärke blivit allt större.  Därför var det för mig lite överraskande att jag helt hade missat samarbetet mellan Edwards & Hacke som resulterade i plattan Risha och anlände i somras.


Men nu sitter jag i vilket fall med vinylplattan i min hand och finner välbehag i det jag hör. Att skivan är utgiven under deras namn istället för Wovenhand är väl troligtvis ett sätt att lyfta fram Hackes roll och visst präglas musiken mer av industriell electrokrautrock än vad som är brukligt i Edwards musikaliska sfär men det skulle kunna varit en naturlig uppföljare till ovan nämnda The Laughing Stalk. Stämningen och atmosfären känns bekant och det är ett gott tecken.

söndag 14 oktober 2018

Faux Guernica

Christian Kjellvander är konsekvent och trofast i sitt estetiska och musikaliska uttryck. Att anklaga honom för att vara en "sell-out" eller att falla för kommersialismens lockelser vore minst sagt en falsk förebråelse. Det känns tryggt i dessa tider då det mesta i samhället tycks vara i gungning. Vi som älskar hans musik vet vad vi får. Samtidigt förfinas uttrycket för varje platta som kommer. Den 26:e oktober kommer Wild Hxmans. Av singeln Faux Guernica att döma lär det knappast bli något revolutionerande musikaliskt verk vi bjuds på i förhållande till hans tidigare alster. Snarare en logisk fortsättning på en alldeles lysande karriär från de små nyansernas mästare.