söndag 5 augusti 2018

Nittiotalets bästa album - #15

#15: Faith No More Angel Dust (1992)



Det släpptes flertalet banbrytande och idag klassiska rockplattor under den första halvan av nittiotalet. Problemet för mig personligen var att det var först 1995 som jag fick mitt första sommarjobb och en egen inkomst att förfoga över och det var då jag började konsumera CD-skivor på allvar. Innan dess förlitade jag mig mestadels på min storebrors skivsamling och levde instället med en gedigen samling inspelade kassettband. När jag sedan började införskaffa plattor på egen hand köpte jag ofta uppföljare som inte alltid var lika slagkraftiga. Min skivsamling blev därför en aning skadeskjuten redan från början då den innehöll bortglömda parenteser med idag klassiska grupper som Megadeth (Youthanasia), Alice In Chains (s/t), R.E.M (Monster), Nirvana (In Utero), Pearl Jam (Vitalogy) och Faith No Mores (King For A Day, Fool For A Lifetime). Inget ont om dessa album men de har alla något gemensamt i att deras föregångare, som jag då inte hade, är aningen bättre (med undantag för Pearl Jam som aldrig blivit någon favorit). Dessa fanns på mina kassettband. Det här är något jag har fått kompensera på senare år även om jag idag kan beklaga att min besvikelse över detta faktum ledde till att jag sålde flertalet av dessa plattor. Något som jag idag kan ångra. Detta resonemang tror jag dock flertalet av den digitaliserade generationen har svårt att känna någon som helst förståelse för. Min lärdom blev i alla fall att aldrig sälja eller slänga några plattor. Man vet aldrig när de kan återfå sitt värde.

Ett problem var dock att när jag hade en inkomst nog att köpa skivor hade min musiksmak, som vid detta skede var känsligt för trender och ideologiska popsnörens tyckande, förändrats. Att lyssna på Faith No More i slutet av nittiotalet kändes fel. Då hade grupper inom nu-metal ploppat upp och tagit upp tråden av det som Faith No More, Rage Against The Machine och Soundgarden med flera hade lagt grunden för i början av samma decennium. Grupper som Korn, Limp Bizkit och Linkin Park var något jag i det läget inte ville beblanda mig med. Jag ville vara mer indie. Det var lo-f, ensamma män (och enstaka kvinnor) med gitarrer och lite britpop som gällde. Därför är det först i medelålderns bekväma soffa som jag till slut sitter med en lyxig dubbelvinyl av Angel Dust i handen. I mitt tycke Faith No Mores främsta verk.

Visst finns det en nostalgisk ådra inom mig som spelar mig ett spratt men innerst inne tycker jag att den progressiva mix av metal, funk, symfonirock och lite rap som FNM lyckades förena än idag utgör en viktig plats i min musiksamling. Jag minns att jag som femtonåring gillade mycket av det gruppen gjorde men tyckte samtidigt musiken var i knepigaste laget. Deras tvära kast men olika stilar hängde jag inte alltid med på och jag visste inte riktigt i vilket fack de skulle placeras. Det var något som var viktigt för mig på den tiden. Var de tillräckligt mycket metal för att de skulle platsa i min musiksamling? Några år senare skulle jag vända på samma frågeställning. När jag lyssnar på dem idag är det just det som jag uppskattar med gruppens musik. Det hade ingen tydligt musikalisk hemvist och gruppen hade ingen strävan att tillhöra någon specifik genre. Faith No Mores musik liknar ingen annans. Åtminstone inte på Angel Dust. Det tyckte jag då och står fast vid det än idag även om jag knappast lyssnat på alla deras efterföljare.

Visst kan Mike Pattons rapinslag idag uppfattas som aningen stappliga och daterade men räddas allt som oftast upp av aggressiva avgrundsvrål som vävs samman med undersköna melodier och en bedårande sångröst. För Pattons röst tillhör en av de mest slagkraftiga och unika i sitt slag inom den hårdare falangen av rockhistorien. Musiken och texterna har dessutom en känsla av balans mellan allvar, aggressivitet, självdistans, det absurda och humor för att vare sig bli introverta, flanelldoftande navelskådare som tar sina personliga kriser på för stort allvar eller spralligt spexiga och allt för lättklädda funkrockare. Det finns fler nyanser i musiken som gör den mångbottnad och vilket gör den angelägen än idag.

Komplement: Rage Against The Machine Rage Against The Machine (1992) och Soundgarden Superunknown (1994)




måndag 30 juli 2018

Nittiotalets bästa album - #16

#16: Kasey Chambers The Captain (1999)



Jag vet inte längre exakt när mitt intresse för countrymusiken egentligen började. Var det Cash, Nelson eller Townes? Det var iallafall någon gång i slutet av det förra årtusendet och jag minns att Kasey Chambers var en viktigt del av det hela. Att min väg till den amerikanska sydstatscountryn gick över Australien gjorde mig inget ont. Det var tack vare Chambers lättillgängligt direkta men samtidigt vemodigt lågmälda låtar som jag fick upp intresset för artister som Emmylou Harris, Dolly Parton, Gillian Welch och Lucinda Williams.

Hennes kritikerrosade debut håller väl än idag och tillhör nog fortfarande hennes starkaste album. Uppbackad av hennes musikaliska familj där hennes pappa musicerar och brorsan producerar. Men det råder ingen tvekan om vem som är den klarast lysande stjärnan i sammanhanget. Den främsta styrkan finns i hennes röst som trots sin tonsäkerhet tenderar att spricka av känslor av de texter som upplevs som ytterst personliga. Jag smälter varje gång jag hör den och därför har jag vid återkommande tillfällen uppmärksammat hennes senare plattor. Främst duettskivorna med ex-maken Shane Nicholson. Det har ofta varit bra men jag har aldrig blivit lika hänförd som jag blev av hennes debut. Kanske var det nyhetens behag i insikten om vilket enormt musikaliskt landskap som låg oupptäckt framför mina fötter.

Komplement: Lucinda Williams Car Wheels On A Gravel Road (1998), Shelby Lynne I Am Shelby Lynne (1999) och Gillian Welch Revival (1996)

onsdag 20 juni 2018

Jason Isbell på KB Malmö

Jason Isbells största motstånd finns i hans egen begåvning. Mig veterligen finns det ingen artist som både i sitt framförande och i sitt låtskrivande håller en sådan jämn och hög kvalité nästan rakt igenom allt han har tagit sig för under de senaste fem åren.

Igår kväll fick jag bevittna honom live på KB. En konsertlokal som sällan har lyckats fånga min uppmärksamhet genom en hel konsert. Jag har ofta störts av såväl undermåligt ljud och folkvimmel där fokus riktats mer mot det sociala än mot det som händer på scen. Men igår var det annorlunda. Både ljud och publik var på rätt köl och Jason Isbell, tillsammans med sitt band The 400 Unit, var i högform. Vare sig ett taktslag eller en ton slog fel. Isbells röst är en av de tryggaste och mest slagkraftiga jag har hört från en scen. Den sviker aldrig och hans musikaliska kunnande går knappast att ifrågasätta. Bandet var lika samspelta som en rysk förstafemma innan murens fall.


Den främsta styrkan är trots allt låtarna. Den enda brist jag kan finna, vilket egentligen är ett bevis på det motsatta, på hans senaste plattor är att låtarna är så pass bra att att de har svårt att sticka ut från mängden. Det finns inga dalar som synliggör topparna. Konserten han bjöd på likaså. Allt var toppklass. Inte en dålig låt. Totalt sett var detta en av de bästa konsertupplevelserna för min del under de senaste fem åren. Kanske inte säger så mycket för er men efteråt gick jag runt och tänkte att Isbell måste vara världens just nu mest fulländade rockartist. Låt vara att hans musik knappast är nyskapande eller originell ur ett rockhistoriskt perspektiv. Sådant har för mig ingen som helst betydelse längre. Isbell förenar det bästa som americana- och countryrockvågen har lyckats förmedla sedan The Byrds platta Sweetheart of the Rodeo anlände för snart ganska exakt ett halvt sekel sedan.

Vilken var bäst då? Cover Me Up förstås. Den stack ut likt Mount Everest i Himalayas bergskedjor.
Här kan ni uppleva den i ett helt annat sammanhang, där Isbells fru Amanda Shires, ackompanjerar. Hon var inte med på KB men det kompenserades av övriga musikers medverkan som smög sig in allt eftersom låten trappades upp och nådde sitt klimax.

söndag 27 maj 2018

Män med skägg

De sociala medier jag följer kretsar inte sällan kring musik.  Föga överraskande. I dessa flöden dyker det ofta upp medelålders män med skägg. Skägg som utstrålar en bohemisk outlaw-attityd. Vid första anblick tycker jag ofta att dessa vildvuxna skägg är alldeles för förutsägbara för att fånga min uppmärksamhet men i slutändan sitter jag ändå där med en platta i handen där upphovsmannen heter Chris Stapleton, Israel Nash Gripka eller Sean Rowe och tänker att det finns ändå något befriande i känslosam skäggrock. Att skägget på något sätt blir ett skydd som utstrålar en härdad yta och gör det möjligt att blottlägga känslor som annars hade dolts under ytan. Ett skägg är ju så mycket mer än bara ett skägg. Fråga tomten.

Det senaste skägget jag har fördjupat mig, efter en längre tids ytlig bekantskap, tillhör Jack Smith som inte enbart döljer sig bakom sitt skägg utan även artistnamnet The White Buffalo. Jag vet att jag knappast är först på bollen men jag uppmärksammade hans plattor efter att en vän hade varit på hans konsert på KB i Malmö för några veckor sedan. När jag häromdagen cyklade förbi den sympatiska butiken Hepcat Store i Lund (enda anledningen till att jag inte besöker affären oftare är för att jag inte kan låta bli att köpa skivor när jag väl är där) kunde jag inte låta bli att införskaffa hans två senaste alster; Love and the Death of Damnation och Darkest Darks, Ligthest Lights.



Det finns kanske inte mycket som känns unikt i Jack Smiths musik. Det handlar om traditionell americana-rock där du kan höra trumpeter som för tankarna till Ring of Fire, mörka ballader i fin Townes van Zandt-stil och ett känsloläge som påminner om såväl Chris Stapleton och en mindre politiskt engagerad Steve Earle. Det handlar om musik som hipsters lyssnade på för ett drygt decennium sedan då skägget återerövrade Södermalm och Möllevångstorget. Men som avslutning på soldränkta sommardagar, som maj anno 2018 har bjudit på, var det länge sedan musik träffade så rätt hos mig. Det har fått mig att återuppliva glädjen med min musiksamling. Ska ni välja ett av dessa album att börja med rekommenderar Love and the Death of Damnation. Ett helgjutet och sammansvetsat album där den tröttkörda bluesrocken aldrig tar överhanden.



Jag försöker med jämna mellanrum göra utflykter i andra musikaliska landskap. Lyssnar på progressiv hårdrock av Opeth, återupptäcker den numer (tragiskt nog) framlidne isländska kompositören Jóhann Jóhannsson, fördjupar mig i Anna von Hausswolf gothmystiska orgel och försöker mig på elektronisk musik (som jag fortfarande kallar techno) av Jon Hopkins. Men i slutändan landar det allt som oftast med att jag trasslar in mig i ett vildvuxet amerikanskt skägg vars enda begränsning på fortsatt tillväxt är strängarna på en gitarr. Jag kan sedan inte ta mig ur detta. Mer intressant än så kommer jag aldrig bli men jag har kommit till en så pass bekväm situation i livet att jag inte bryr mig om att mina musikval är precis lika förutsägbara som skäggrocken i allmänhet. Det finns en trygghet i det.

Jag stod och höll i en ny skäggtrimmer idag i en Clas Ohlson-butik. Men jag la i sista stund den ifrån mig och tänkte att jag låter det växa lite till. En befriande känsla för stunden.


onsdag 25 april 2018

Gräsrötter

Jag har funderat mycket på gräs på sistone. Inte på något sätt drogrelaterat utan helt enkelt på vanligt grönt gräs som frodas i våra trädgårdar vid denna tid på året. Orsaken ligger i att jag nyligen flyttat in i ett färdigpaketerat, nybyggt villaområde där det vanligaste samtalet grannarna emellan handlar om hur ens gräsmatta växer. Låter tämligen ointressant när jag skriver det och det är det. Samtidigt lämnar det mig inte helt oberörd och jag har den senaste veckan varit en återkommande besökare på närmaste växtvaruhus. Inser hur förutsägbar jag är när jag som nybliven villaägare frågar personalen om hur jag ska hantera en senfärdig gräsmatta med bruna fläckar och djupa gropar. Jag betraktar också andras gräsmattor när jag passerar villakvarter och kan med viss avund se hur robotgräsklippare skapar näst intill perfekta gräsytor som får tomten att mer likna en fairway på en golfbana än en lekyta för barnen. Samtidigt kan jag i nästa tanke snabbt bli varse om att det inte är så min gräsmatta ska se ut. Hur grön och befriad från ogräs den än är och att jag förstår tjusningen i perfektionen. Men min gräsmatta ska vara mer vildvuxen. Ha lite mera liv i sig och inte vara så förutsägbar. Det ska finnas lite ogräs här och där och kampen mot tisslar som sprider sig fångar lite av essensen av frågan om vad som får en att känna mening med livet i stort.


Denna inledning på ett inlägg, som är ämnat att handla om ny musik jag har införskaffat på något så ålderdomligt format som CD, är kanske något av det tråkigaste jag har skrivit på denna blogg. Men när jag lyssnar på nya plattor med Kacey Musgraves, Lindi Ortega, Courtney Marie Andrews och the Decemberists så refererar jag till gräsmattor och villaträdgårdar. Intressantare än så kommer denna blogg aldrig att bli men jag är nöjd med det. Främst gäller det jämförelsen mellan Lindi Ortega och Kacey Musgraves. Två kvinnliga countryartister som jag upptäckte med deras genombrottsalbum för sisådär fem år sedan, där den förstnämnde befinner sig i utkanten av Nashvilles musikindustri med rötter i Kanada och den andre är mitt i smeten.

Ortega har med sitt album Liberty gjort sitt kanske hitintills bästa album. Hon har alltid haft ett anslag som tilltalat mig men jag har i vissa lägen tröttnat eftersom jag inte alltid tyckt att det har hållit hela vägen. Hon är likt en vildvuxen gräsmatta där det spretar åt olika håll emellanåt. Men här hänger det samman till en fungerande helhet samtidigt som det finns oväntade inslag som gör musiken intressant. Country, soul, spagettiwestern och alternativ rock förenas och hon är  dessutom uppbackad av den ytterst begåvade duon i Steelism som har lyckats vidga begreppet av vad som kan göras inom countrymusikens ramar. Om Ortega får stå som symbol för den gräsmatta som jag själv vill ska växa fram på vår tomt så har Musgraves med sin musik lyckats anlägga en perfekt robotklippt matta. Det skaver inte någonstans och med Golden Hour lyser den skimrande grönt redan i vårsolen. Visst kan jag tycka att det blir lite väl förutsägbart och slätstruket samtidigt som det inte går att ta miste på den talang för musikskapande som hon besitter och det bekräftar hon med denna platta.

Mest positivt överraskad är jag dock av Courtney Marie Andrews som med sitt album May Your Kindness Remain framträder som en modern version av det sena 70-talets Emmylou Harris. Med rötter från den alternativa singer/songwriter-scenen tar hon sig an country som befinner sig någonstans mitt emellan Ortega och Musgraves. Kanske är detta årets hitintills bästa countryalbum.

The Decemberists har egentligen ingenting med övriga nämnda artister att göra. Men deras album I'll Be Your Girl känns som en nytändning. Fler elektroniska inslag än vad som är brukligt får genomsyra de alternativa folkrockarnas åttonde studioalbum men tonläget i musiken känns för övrigt bekant. I jämförelse med föregångaren från 2015, som aldrig riktigt fastnade, så finns här genomgående låtar som etsar sig fast och låten Sucker's Prayer har återkommande ljudit i mina hörlurar till och från jobbet den senaste månaden. När jag lyssnar på albumet i sin helhet hör jag dessutom fler godbitar med refränger som lämpar sig för välbeställda medelklassmänniskors slagord på barrikaden. Eller åtminstone i den begynnande villaträdgården.

söndag 25 mars 2018

Nittiotalets bästa album - #17

#17: Neil Young Harvest Moon (1992)



Det finns en Neil Young åt alla. Hans plattor har varit en inspiration för vitt skilda artister inom rock, folk och country under snart ett halvt sekel. Är du en flanellrocker så håller du kanske plattor som Rust Never Sleeps, Ragged Glory och Freedom högt. Om du är en alternativ indieposör, som följt Will Oldham och Bill Callahan i vått och torrt, vill du framhålla den hjärtskärande konstnärliga frihet som präglade de djupt personliga skivorna Tonight’s the Night och On the Beach samtidigt som du hävdar, med den drucknes envishet, att de bästa album med det krokryggige kanadensaren är det album som fortfarande inte givits ut men finns på rullband i någon källare och spelades in nån gång hösten 1974. Inom båda dessa grupperingar framhålls Everybody Knows This Is Nowhere som ett mästerverk.

I mitt fall är det annorlunda, utan att på något sätt uttrycka nedsättande kritik mot ovan nämnda plattor. Jag har periodvis funnit behållning i några av dem, framförallt det sistnämnda, och kommer säkerligen omvärdera några av de andra i framtiden. Men när jag väljer mina favoritalbum landar det ofta i Youngs mer folkliga och countryinspirerade plattor. Album som riktat sig till den stora massan på ett lättillgängligt men samtidigt nedtonat sätt. Hans mest lättlyssnade och kommersiellt gångbara album är också mina favoriter. Jag är inte svårare än så. Dit hör After the Goldrush från 1970, Harvest (1972), Comes A Time (1978) och 1992 års Harvest Moon. Album som vunnit publikens gunst men splittrat kritiker och verkliga Neil Young-fans där en del anser att dessa är lite väl slätstrukna och anpassade för vardagsrummet för generera några högre betyg på den youngska skalan medan andra hävdar att det är på dessa album som några av hans främsta kompositioner finns samlade. Gemensamt för dessa album är att Youngs legendariska kompgrupp Crazy Horse tar en liten eller nästintill ingen plats alls. Om det finns någon korrelation mellan det och mitt gillande låter jag vara osagt. Kanske är det av samma orsak som att mina favoritalbum med Bruce Springsteen är Nebraska och The Goast of Tom Joad där han inte har The E Street Band som back up. Men jag vet inte om jag är konsekvent där.

Harvest Moon är en fördröjd uppföljare till Harvest som genererade den ditintills största kommersiella framgång och innehåller Youngs mest kända låt, Heart of Gold. En låt och ett album som Young hade svårt att förhålla sig till i efterhand då den riskerade att placera honom i ett fack där han inte kände sig fri att göra det han ville. Om Harvest Moon hade gjorts 1974 istället för 1992 hade Neil Young kanske intagit en plats i rockhistorien jämte Cat Stevens, Jackson Browne och James Taylor och inte blivit den legendariska rockkuf som han har utvecklats till att bli. Istället för att göra det som förväntades gav han sig ut på diverse experimentella utflykter där personliga tragedier iscensattes som både befäste de mest trogna fansens beundran men skrämde iväg en del av den nyvunna publiken. Detta har bidragit till han vid början av 1990-talet tillhörde den priviligierade skara artister som hade en publik med både tålamod och överseende med tillfälliga musikaliska snedsteg, politiska ställningstagande och konstnärliga friheter. Vid den tiden var Young närmast en husgud hos de grupper som hade sina rötter i Seattle och kom att benämnas som grunge.

 I det läget gavs Harvest Moon ut. En platta som knappast kan väcka någon anstöt hos någon lyssnare. Harmonisk och bitterljuv musik framförd i strävsam countrylunk som smeker sädesfälten likt en varm sensommarbris där Young förenade den kanske mest kompetenta samling musiker som någonsin medverkat på hans album. Precis som på Harvest medverkar Jack Nietzsche. En producent och låtskrivare som aldrig dragit sig för det emotionellt svulstiga och storslagna vilket märks i den ödesdigert vackra Such A Woman där han står för arrangemanget. Det var den typen av arrangemang som somliga kritiker riktade sitt ogillande mot på 1972 års platta. Neil Youngs röst harmoniserar ovanligt väl med musiken och flyter samman med välljudande munspel och steel guitar. Inledande Unknown Legend tillhör en av mina favoriter ur Youngs gedigna låtkatalog. Bara det räcker långt för att ta en given plats på denna subjektiva nittiotalslista. Men albumet rymmer mycket mer än så. Avslutande Natural Beauty fångar det mesta. Neil Youngs mest romantiska skiva är också en av hans bästa.

Komplement: Bruce Springsteen The Goast of Tom Joad (1995) och Loosegoats Her the City, Et Al (1999)

lördag 10 mars 2018

Album!

Jag satt i bilen häromdagen och hamnade mitt i ett radioprogram där de pratade om den moderna musikindustrin. Det var en intervju med Bo Sundström från Bo Kaspers Orkester som  diskuterade artisternas nya förutsättningar i den digitala världen. Han hävdade där att moderna låtskrivare inte längre gör album utan istället fokuserar på låtar. Att enligt ett tematiskt koncept bygga upp album där mer svårtillgängliga spår ska få utrymme för att kunna växa med tiden existerar inte längre eftersom folk inte längre lyssnar på musik på det sättet. Om detta skulle vara sant är det en tragisk utveckling. När jag nu sitter framför stereon och lyssnar på nya plattor med Anna von Hausswolff och Jonathan Wilson på vinyl hävdar jag att det inte är helt sant. Det beror nog mer på var vi riktar vår uppmärksamhet.

Jag är väl medveten om att tiden har förändrats. Album likt Pink Floyds Dark Side of The Moon, The Stone Roses debut, David Bowies Heroes, Beatles Sgt Pepper, Led Zeppelins Physical Grafitti, Dions Born to Be With You osv. knappast skulle få den uppmärksamhet idag som de fick vid den tid då det begav sig. Det finns säkert en logisk utveckling i detta. Men samtidigt var detta en relativt kort period i populärmusikens historia och det var knappast en trend som skulle vara för evigt. Det var väl redan vid CD-formatets intåg som albumets särställning som enskilt konststycke började försvinna. Kanske är vi tillbaka till där allting började. Då på 50- och det tidiga 60-talet när singelspåret var det viktiga.


Den alternativa musikscenen i dag handlar dock fortfarande om att göra album riktade till de som fortsätter vara intresserade av musik i det formatet. Det är Anna von Hausswolff återigen ett bevis på som för mig är en ung, modern låtskrivare och som med sin piporgel rör sig allt längre in i den mörka, gotiska doomkatedral som hon började utforska med sitt andra album för fyra år sedan. Dead Magic, som hennes senaste album heter, är hennes fjärde i ordningen och kanske det bästa hitintills. Det är så långt ifrån hissmusik eller melodifestival du kan komma. Till och med Tom Waits och PJ Harvey framstår som radiovänliga P3-artister i jämförelse. Det finns en befrielse i att sjunka in i hennes musik som inte tillåter att fokus riktas åt något annat håll. Krävande men belöningen är desto större. De som vet mer gör gärna kopplingar till Kate Bush men för en sådan amatörbloggare som jag ser jag lika många kopplingar till den danska black metal-artisten Myrkur eller filmmusik av den nyligen framlidne isländska kompositören Johann Johansson.


Jonathan Wilson är med sin psykedeliska Laurel Canyon-förankrade singer/songwriter-rock inte lika svårtillgänglig men har även han gjort ett album i ordets rätta bemärkelse med sin tredje (?) soloplatta Rare Birds. Wilson har utöver sin solokarriär gjort sig känd som producent, inte minst för arbetet med Father John Mistys senaste album. Jag gillade delvis föregångaren Fanfare från 2013 men tyckte det blev emellanåt för spretigt och svävade bitvis iväg i allt för rökindränkta drogpsykoser. Rare Birds är mer jordnära i sin helhet där både Wilsons produktion och låtskrivarförmåga ger sig väl till uttryck. Helheten är mer homogen. Referenser till Pink Floyd och det tidiga 70-talet går att finna lite varstans  och det är knappast överraskande att Wilson samarbetat med Roger Waters under de senaste åren. Även mjukrocksikoner som Dan Fogelberg och Jackson Browne känns närvarande och med rötterna i Laurel Canyon finns också återkommande inslag av den amerikanska sydstats- och countryrocken. Solskenspop likt There's A Light varvas med mer melankoliska inslag Sunset Blvd. Även om låtarna sällan är kortare än fem minuter blir det aldrig tråkigt. I alla fall inte om du lyssnar på plattan koncentrerat.

Wilson och Hausswolff kommer knappast att ta musikmarknaden med storm men det är tydliga bevis på att albumformatet fortfarande existerar och berikar tillvaron. Det gör mig glad och för mig bevis nog till att hävda att Bo Sundström har fel i sin analys. För övrigt inget ont om honom.

lördag 3 mars 2018

Nittiotalets bästa album - #18

#18: Pulp This Is Hardcore (1998)



Det är något speciellt med album som ska följa upp en kommersiell succé. Särskilt när genombrottet känns något oväntat. Nirvanas In Utero är ett exempel, Neil Youngs On the Beach är ett annat. Inte sällan ger artisterna sig på mer ambitiösa verk i form av dubbelalbum likt Smashing Pumpkins Mellon Collie and the Infinte Sadness eller Fleetwood Macs Tusk.  Eller varför inte ett trippelalbum som The Clash Sandinista!. Det finns givetvis fler exempel. En del lyckade, andra som faller platt. Rädslan och ängslan över att misslyckas ersätts av en aversion mot allt och alla. Ett finger åt alla som talar om för dem vad de borde göra och alla förväntningar som ska infrias. Att då inte försöka med något som kan bli ett misslyckande och istället synliggöra sitt bristfälliga självförtroende i form av ett mer konstnärligt verk som ska bekräfta ett oberoende från kommersialismens bojor. Det handlar kanske om insikten att aldrig kunna göra ett album som är på samma publika nivå som dess föregångare och erkänna att man inte kommer kunna överträffa sig själv i det avseendet. Istället försöker man då göra något helt annat och gömma sig bakom konsten där det på något sätt blir omöjligt att misslyckas. Gillar inte fansen musiken går det ju alltid att skylla på att det var för svårt för den stora massan.

För dem som gillar föregångaren, succén, kan det bli en besvikelse men för andra kan det bli första mötet med en artist som man inte trodde att man gillade. Lite så var det med Pulp för min del. Visst, jag tyckte Disco 2000 och Common People var svängiga låtar men det var först med efterföljaren till genombrottet med Different Class som jag hörde något verkligt intressant ur Jarvis Cockers låtskrivande. En artist som jag hade dömt ut som en överdrivet hypad glasögonprydd posör.

Det finns ett dekadent mörker som präglar This Is Hardcore som behandlar de mindre attraktiva  sidorna med att kliva in i medelåldern och rädslan för den ensamhet vuxenlivet kan innebära. Låtarna är, liksom albumet i sin helhet, långa men inte sällan landar de i medryckande melodier med allsångsrefränger iklädd snävt åtsittande indiekostym som blivit lite av Pulps musikaliska kännemärke. Ett album som tillsammans med Blur musikaliska omsvängning med sitt självbetitlade album från 1997 kan ses som slutet på nittiotalets britpopera.

Komplement: Blur Blur (1997)






fredag 16 februari 2018

Nittiotalets bästa album - #19

#19: Massive Attack Blue Lines (1991)



Hiphop, modern soul och r'n'b åldras sällan särskilt väl och det har den emot sig. Det är en personlig åsikt. Den känns oftast så modern vid sin samtid att det blir så mycket här och nu som med tiden omvandlas till där och då. Men givetvis finns det undantag.

Massive Attack var pionjärer inom sitt gebit och få grupper är lika förknippade med ett sound som satte sin prägel på den brittiska soul- och klubbmusiken under nittiotalet. Deras lågmälda klubbmusik lade grunden för trip hop och satte Bristol på kartan för andra än enbart Tipsextra-fanatiker och banade väg för såväl Everything But The Girls, Madonnas och Björks fortsatta musikaliska utveckling som nya grupper likt Portishead, Lamb och senare The Streets.

Massive Attack andas mycket nittiotal när du lyssnar på det idag men det är inget fel i det. Lyssnar jag på musik från en viss tid vill jag att den kontext som den skapas i ska lysa igenom. Problemet uppstår när en modern teknik får allt för mycket utrymme. Då blir det sällan mer än enbart kul att lyssna på i efterhand. Massive Attacks lågmälda soul och rap har dock visat sig åldras med värdighet vilket gör skivan relevant än idag. Lågmäld musik håller bättre över tid än andra känsloyttringar.

Dessutom präglas skivan av fantastiska sånginsatser av Shara Nelson och Horace Andy. Avslutande Hymn of the Big Wheel är majestätisk än idag. Inledande Safe From A Harm är fortfarande förföriskt vacker och de mer hiphop-präglade låtarna likt titelspåret och Five Man Army ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Då har jag fortfarande i nämnt albumets största stund, Unfinished Sympathy.

Komplement: Portishead Portishead (1997)



onsdag 14 februari 2018

Calexico!

Calexico är nästan aldrig dåliga. Få grupper har en sådan hög lägstanivå. Deras musik är alltid snygg och välpolerad. Men på några av de senare plattorna har de tenderat till att bli lite väl slätstrukna. Men den senaste, The Thread That Keeps Us, är ett lyft. Inte minst tack vare låten Under the Wheels. Vilket sväng och vilken refräng!