söndag 28 september 2014

Självlysande debutalbum - 5 favoriter

Debutskivor är allt som oftast ett överskattat fenomen inom rockmusiken. Åtminstone ur min snäva synvinkel. De flesta av mina favoritartister blomstrar med tiden och gör sina bästa verk senare i karriären när de har fått mogna och hittat sin musikaliska identitet på allvar. Som Tom Waits, My Morning Jacket eller varför inte nämna Bob Dylan.

Men det finns ändå något slags punkromantiskt skimmer inom främst rockmusikjournalistiken kring synen på debutskivor där allting ska hända på en och samma gång. Det ska var nytt, originellt och tidlöst och ta publiken med storm vid första tillfället. Men i de flesta fall säger det mer om rockjournalister egna agendor än om musikens egentliga kvalité. Värst är det nog i brittisk press men som i så många andra fall i historien, i relationen mellan de brittiska öarna och Norden, har fenomenet smittat av sig till Sverige. Att vara först med att upptäcka något nytt är av begripliga skäl många journalisters våta dröm. Inget konstigt i det. Men denna drivkraft blir inte sällan förledande och skapar en tämligen innehållslös hausse eller hype som inte alltid är av godo för artisters fortsatta kreativa utveckling.

Men givetvis har jag några personliga favoriter även bland debutskivor. Här kommer fem av dem. Det ska tilläggas att jag inte räknar in album där artister gett sig ut på en solokarriär efter en redan framgångsrik karriär som del av en annan konstellation. För att platsa här måste det vara debutanter på riktigt. Vad nu det är.


R.E.M Murmur (1983)
Athens-gruppen gjorde en handfull fantastiska album och några till som var klart godkända mellan åren 1983 till 1996. Murmur är definitivt ett av de bästa i konkurrens med klassikern Automatic For the People och det allt för ofta förbisedda Life's Rich Pageant. Inte en dålig låt får plats på debuten och topparna är höga. Inte minst i låtar som Pilgrimage, Perfect Circle och genombrottssingeln Radio Free Europe.


Television Marquee Moon (1977)
Jag har lyssnat på uppföljaren till detta album, Adventure från 1978, vid flertalet tillfällen med viss behållning men efter varje genomlyssning konstaterar jag att debuten har allt jag behöver från denna grupp som växte fram ur New Yorks punkscen men är så mycket mer än så. Här flätas garagerock och jazziga gitarrslingor samman till bitterljuv, vacker och sammansatt rockmusik.


The Stone Roses The Stone Roses (1989)
En nästan magisk brygga mellan det bombastiska 80-talet och det lite mer inåtvända 90-talet. Gruppen överlevde kanske aldrig hypen även om somliga hävdar att den försenade uppföljaren förtjänar ett bättre rykte. De har kanske rätt. Jag har av någon anledning aldrig känt någon anledning till att lyssna vidare. Det räcker gott och väl med debuten.


Lloyd Cole and The Commotions Rattlesnakes (1984)
En lysande debut från en artist som alltid riskerar hamna i det slätstrukna och, i värsta fall, tråk-facket. Men med låtar som Forest Fire, Are You Ready To Be Heartbroken? och Perfect Skin hinner det inte bli tråkigt en enda gång på debuten. Och det finns mer att hämta från den melankoliske brittens fortsatta karriär.


Sixteen Horsepower Sackcloth 'n' Ashes (1996)
En lista av detta slag som jag ligger bakom utan att 16 HP är med är ingen fullständig lista. Består dessutom albumet av oslagbara guldkorn som I Seen What I Saw, Black Soul Choir och inte minst American Wheeze är deras plats given. Men David Eugene Edwards har trots detta överträffat sig själv vid flertalet tillfällen med sin produktioner även efter debuten som enbart ska ses som en fantastiskt bra start på något stort.


tisdag 23 september 2014

80 är det nya 30

Det finns något slags symboliskt sammanträffande i att Leonard Cohen och P O Enquist fyller 80 bara inom ett par dagars marginal. Två personer vars kreativitet aldrig verkar sina och de fortsätter vara intressanta och relevanta trots, eller kanske tack vare, stigande ålder. Jag har ingen aning om de tar del av varandras skapande men något säger mig att de borde göra det. De har nog en del gemensamma livserfarenheter som de kan ha utbyte av.

Cohen firar i vilket fall 80 med ett sprillans nytt album; Popular Problems. I likhet med föregångaren, Old Ideas, låter det bitvis riktigt bra av det jag hitintills hunnit höra. Inte annat än att imponeras.

söndag 21 september 2014

Christopher Denny är inte en i mängden

Det här med originalitet inom musiken är komplicerat. Särskilt inom den amerikanska singer/songwriter-genre där jag ofta finner min hemvist. Det kommer ständigt nya namn som jag uppskattar men det är sällan jag ser dem som originella eller särskilt unika. Jag vill dock tillägga att jag knappast ser det som ett avgörande kriterium för att jag ska se tjusningen i musiken. Ett exempel är ett av de nyare tillskotten, John Fullbright, vars senaste album bitvis är fantastiskt men knappast unikt. Men om låtarna och framförande håller tillräckligt hög kvalité ser jag inget som helst problem i detta. Istället kan jag mer ofta störa mig på artister som i sitt sökande efter säregenhet krånglar till det på ett "Tom Waitiskt" sätt utan att besitta denna cirkustrubadurs genialitet. Det blir ofta bara ansträngt och påklistrat.


Men med Christopher Denny känns det annorlunda. Han känns unik. Och det är bra. Bitvis fantastiskt bra. Han senaste skiva, som är hans andra i ordningen, heter If The Roses Don't Kill Us pendlar mellan country, folk, gospel och traditionell rock på ett snyggt och vägvinnande sätt. Med en röst som får mig att tänka på skilda aktörer som Steve Forbert, Feargal Sharkey (i The Undertones), Dave van Ronk och någon kvinnlig folksångare jag inte kommer på namnet på framför han låtar som både andas originalitet och genialitet på samma gång. Samtidigt är musiken knappast komplicerad och såväl låtarna som framförande övertygar. Tillsammans med Parker Millsaps album känns detta som årets mest positiva tillskott bland min nya singer/songwriter-favoriter.


måndag 15 september 2014

Blake Mills

Vissa låtar fastnar direkt. Som den här med Blake Mills. En ny bekantskap för mig men har tydligen jobbat med artister som Fiona Apple, Norah Jones och Band of Horses och låter knappast som någon duvunge precis. Dessutom är nya skivan, Heigh Ho, delvis inspelad i Frank Sinatras specialbyggda Capitol-studio. Bara en sån sak.

lördag 13 september 2014

Har du träffat Lera Lynn?

September är en fantastisk månad. Inte sällan den vackraste, då det svenska klimatet gör sig som bäst och luften känns som mest befriande. Det är också ofta den tid på året då den mest intressanta nya musiken ges ut. Eller så är det bara jag som är mest mottaglig för nya intryck under denna tid.

I vilket fall som helst har jag den senaste veckan lyssnat på nya album med Hiss Golden Messenger, Ty Segall, Shovels & Rope och tidigare nämnda Heaven's Jail som alla fångat min uppmärksamhet och mitt gillande. Dock är det kanske den amerikanske singer/songwritern Lera Lynn som fängslat mest. Hon är aktuell med sitt andra album The Avenues. Jag lyssnade lite på hennes debut Have You Met Lera Lynn? och gillade det jag hörde men det känns som hon har tagit ett steg längre i rätt riktning på uppföljaren. Eller så är det bara årstiden som gör det. Jag vet inte men tycker givetvis att ni ska lyssna:


tisdag 9 september 2014

Shovels & Rope kommer med nytt och då ska ni lyssna!

Jag gillade de äkta makarna Michael Trents och Cary Ann Hearsts, som utgör den countrydoftande duon Shovels & Rope, föregångare O' Be Joyful. Men även om topparna var höga hade jag svårt att behålla engagemanget hela vägen ut. Nu är de aktuella med nya albumet Swimmin' Time. Har egentligen inget att säga om den skivan mer än att öppningsspåret lovar gott. Alldeles lysande faktiskt.

Heaven's Jail: Long Island Sound

Jag vet som vanligt inte så mycket mer om detta mer än att jag gillar det jag hör. Och att sångarens som döljer sig bakom namnet Heaven's Jail egentligen heter Francisco Ferorelli. Och att han är aktuell med debutskivan Ace Called Zero. Och att Phosphorescents Matthew Houck har varit inblandad i produktionen. Men allt det där har jag fått reda på via American Songwriter. Så läs där istället. Men lyssna gärna här: