Jills veranda är så mycket bättre

Det finns många TV-program nuförtiden som syftar till att återuppliva, hylla och analysera folks karriärer inom såväl film, teater, sport som musik. Så mycket bättre, Pluras kök, Stjärnorna på slottet, Mästarnas mästare, En clown till kaffet, Tack för musiken har samtliga några gemensamma drag över sig och är tydliga symptom på att populärkulturen har åldrats och börjar närma sig pensionsåldern. Det är nu 58 år sedan Elvis Presley släppte sitt debutalbum och det är samma ålder som på några av våra mest folkkära idrottare. Jag kan roas av dessa program emellanåt men skämskudden kommer lätt fram då artister, skådespelare och idrottsstjärnor (ibland aningen krystat) ska hylla och framhäva varandras storhet. Jag kan betvivla äktheten i dessa generöst förmedlade rosor men vem är jag att avgöra detta. Det är ju bara en personlig känsla.

Det mest intressanta program jag sett inom denna typ av underhållning, även om jag enbart sett ett par avsnitt än så länge och att det kanske inte går att dra något direkt likhetstecken med ovan nämna program, står Jill Johnson för. Lite oväntat och kanske just därför blir det så bra. I programserien Jills veranda, Nashville bjuder hon hem svenska artister till sin range i Nashville och musicerar tillsammans med dem. Det påminner om ett Pluras kök fast med kläderna på, i nyktert tillstånd och med lite vidare vyer. Första avsnittet med Titiyo är ett utmärkt exempel på hur bra musik-TV ska göras. Det som gör det hela intressant är att programmet inte syftar till att rikta uppmärksamheten på varken programledarens eller gästens, i detta fall Titiyos, egna musik utan istället fokusera på deras förhållningssätt till musiken och det är allt som oftast minst lika intressant. Artister som enbart sitter och pratar om det som det själva har gjort är ju inte så rogivande i längden eftersom det, framförallt i dessa tider, går enkelt att söka upp på egen hand. Att däremot höra Titiyo prata om Emmylou Harris har ett helt annat värde och får mig att vilja lyssna mer på båda dessa artisters musik.

I första programmet av Jills veranda kom en för mig tidigare okänd kvinnlig countryartist att hamna i fokus. Hennes namn är Linda Martell och verkar haft ett levnadsöde som nästan kan liknas med Sixto Rodriguez. Hon var den första svarta kvinna som uppträdde på den legendariska Nashville-scenen Grand Ole Opry och släppte sin debutskiva 1970 men därefter hände det aldrig så mycket mer på musikfronten. Ni får själva titta på programmet om ni inte redan gjort det så får ni veta mer. Hur som helst blev jag glad av att Martells skiva finns på Spotify och tänkte därför sprida den här: