Nittiotalets bästa album - #3

#3: Tom Waits Mule Variations (1999)

Somliga dagar känner jag för att försvinna från min egen samtid. Inte på grund av livsleda utan snarare det motsatta. Samtidens flyktiga vindar och politiska mediebrus tar onödig energi och skapar frustration över samhällets bräckliga tillvaro. I dessa lägen söker jag mig inte sällan till Tom Waits och hans musik. Få artister är för mig lika förknippade med ett oberoende från tidens nycker och trender. Denna resa började han i början av 1980-talet då han valde en helt annan väg i sin utveckling än vad flertalet av hans samtida kollegor valde. Istället för att låta modern teknik genomsyra musiken drog han sina konstnärliga ambitioner in på snåriga vägar till en annan nivå och skapade ett helt eget musikaliskt universum där rockhistorien regisserades och skrevs om i en helt ny tappning. Men där verktygen var desamma. Rock, jazz, kabaret, country, blues och gospel förenades i en enda teatralisk röra och skapade ett tillsynes oefterhärmligt uttryck. I Waits musik rör sig tiden i en annan dimension och där känner jag mig fri. Nästintill frälst.

Mule Variation tillhör i mitt tycke en av hans allra bästa plattor, i hård konkurrens med album som Rain Dogs, Heartattack And Wine, Closing Time och Bone Machine. Det bästa från hans musikaliska utflykter förenas till en fungerande helhet i låtar som Big In Japan, Hold On, House Where Nobody's Live, Picture In A Frame, Chocolate Jesus och det spritt språngande mästerverket Filipino Box Spring Hog. Givetvis finns det också en del utflippade galenskaper som den för Waits så karakteristiska What's He Building? Den känns självrannsakande på något sätt. Som om han för en stund betraktar sin karriär från ett utifrånperspektiv. What the hell is he building in there? Vi är nog många som undrat men samtidigt fascinerats av en genialisk artists utveckling.

Komplement: Tom Waits Bone Machine (1992), Jim White Wrong-Eyed Jesus (1997)

Nittiotalets bästa album - #4

#4: Nirvana Nevermind (1991)

Det här albumet är sönderanalyserat och så  pass omskrivet att det är svårt att i nuläget ha någon personlig infallsvinkel på det. Det är ett album som de flesta som nådde tonåren någon gång på nittiotalet har en relation till. De som är uppväxta vid en tid då MTV fortfarande var ett forum för att upptäcka ny musik. En stilmarkör du valde att älska eller hata. Ett av de sista exemplen på trendskapande rockalbum som blev en gemensam referenspunkt för en hel generation. Därmed början på slutet på den första eran av rockhistorien.

Kurt Cobains tragiska bortgång har bidragit till albumets status som Seattle-rockens (vi kan väl kalla det grunge?) ledande flaggskepp. Finns inte så mycket mer att tillägga annat än att det fortfarande är ett smått fantastisk rockalbum som kramar ur den nästintill omättade energi som finns i den ångestladdade slutfasen av adolescensen. Grunge, punk eller hårdrock?  Låt så vara. Det här är fortfarande rockmusik som känns ända in i själens djupaste skrymslen.

Komplement: Pixies Bossanova (1990),  Sonic Youth Goo (1990) och Dirty (1992), Nirvana MTV Unplugged in New York (1994)

Nittiotalets bästa album - #5

#5: The Jayhawks Tomorrow Green Grass (1995)

"I Could Take A Hint..."

Mängden countrydoftande americana som har producerats sedan The Byrds Sweetheart of the Rodeo är konstant. Det är bara storleken på publiken som varierar. Åtminstone känns det så. Det kan vara en villfarelse men oavsett vid vilket tidpunkt jag förkovrar mig i under de senaste fem decennierna så finns det alltid en drös lyssningsvärda album att hämta ur denna genre. Men slutet på åttiotalet och början på nittiotalet blev ändå någon slags renässans och början på en ny americanavåg. Detta tack vare grupper och artister som Uncle Tupelo, Maria Mckee, Steve Earle och inte minst The Jayhawks. Grupper som bidrog till att sudda ut den tidigare så cementerade gränsen mellan rock och country för den alternativa poppubliken.

Av de album som jag förknippar med denna genre och era ligger The Jayhawks platta Tomorrow Green Grass mig varmast om hjärtat. Vid detta skede bestod gruppen fortfarande av de båda centralgestalterna Greg Louris och Mark Olson. Snart skulle de gå skilda vägar. Åtminstone för en tid. Men här befinner de sig vid zenit. Stämsång i Neil Young-darrande harmonier som för tankarna till 60-tals duos likt Everly Brothers. Men för sin tid lät inte musiken retro för den sakens skull, den var väl förankrad i sin samtid och det är egentligen lättare att hitta efterföljare när du lyssnar på musiken idag än inspiratörer. Den främsta styrkan i detta album hittar jag i de bitterljuva och fängslande melodierna som på ytan känns inställsamma och tämligen lättsamma men har ett underliggande vemod som fångar mitt intresse och håller mig kvar än idag.

Komplement: Maria McKee You Gotta Sin to Get Saved (1993), The Jayhawks Hollywood Town Hall (1992) och Sound of Lies (1997), Wilco Summerteeth (1999), Golden Smog Down By the Old Mainstream (1995), Uncle Tupelo March 16-20, 1992 (1992)

Here Be Wolves

Det här är vackert. Nästan så att jag blir frälst. Men jag är egentligen inte naiv. Bara då det kommer till musik. Då säljer jag min själ till näst intill vad som helst. Sälj din själ och köp en platta.

Beställ plattan här: https://www.acceleratorrecords.dk/product/here-be-wolves-s-t/

Lars Bygdén

Det finns en mängd artister som aldrig får det erkännande som de förtjänar. Åtminstone inte under sin aktiva karriär. Så har det alltid varit. Orsakerna kan vara många och jag är inte tillräckligt kunnig för att utröna mekanismerna bakom detta. En del mer uppenbara orsaker är att deras musik inte ligger rätt i tiden och en annan är att marknadsföring inte är av högsta prioritet i deras musikaliska utveckling. Men jag vet att samtiden är flyktig och att marknadsföring förleder en ofta på villovägar.

I många fall vinner dessa artister i längden och deras musik får ett större värde än vad topplaceringar på digilistor eller stort antal följare på sociala medier någonsin kan ge. Jag hoppas att Lars Bygdén tillhör denna kategori av artister.

Bygdén har varit med länge, jag har hört honom som sångare och frontman i The Thousand Dollar Playboys som var aktiva för sisådär två decennier sedan. Tillsammans med Kristofer Åström, Christian Kjellvander  och Nicolai Dunger utgjorde de en viktig kugge för att sprida amerikansk countryrock vidare till svenska 70- och 80-talister och lägga grunden för en framgångsrik svensk singer/songwriter-tradition. Talangfull har han alltid varit i sin truckförarkeps. Men det är först med de senaste två plattorna som jag på allvar omfamnat hans musik.

LB (2012) och Dark Companion (2018) har av förklarliga skäl en mörk sida. De gavs ut parallellt med hans frus sjukdomstid och allt för tidiga bortgång. Tragiskt och sorgligt. Sorgen går inte att värja sig emot då du lyssnar på musiken. Tankarna förs till Tom Malmquists bok I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Men samtidigt lyckas Bygdén förmedla en strimma hopp och förtröstan i all vemod och melankoli. Och då blir det vackert. Hur påverkad Bygdén än må vara av den amerikanska rock- och countrytraditionen så finns det något väldigt svenskt och främst norrländskt över den musik han skapar. Likt Daniel Norgren och Christian Kjellvander skapar han något som känns unikt för vår lilla del av den stora världen. Därför vill jag uppmana alla att lyssna på hans musik. Det gör den sig förtjänt av. Passar utmärkt för augustikvällar då hösten börjar skönjas när mörkret infaller allt tidigare.