And We Should Die of That Roar

Jag fick ett mail som jag höll på att sortera till min skräppost från en viss Hardy Hum. Trodde det var ett spam. Men bakom namnet, som jag refererade till en tänkbar karaktär i en Roald Dahl-berättelse, gömde sig tydligen en fullblodig, gotisk bluesartist från Norrköping med rötter från Balkan. Det förstod jag då jag läste innehållet i mailet för att sedan lyssna på musiken. Trots sitt redan romanklingande namn använder han sig av det betydligt mer svårbemästrade artistnamnet And We Should Die of That Roar. Väl förkortat till AWSDOTR. Ett namn som är svårt att lägga på minnet men säger desto mer om det sound som karakteriserar hans musik.

AWSDOTR lägger ribban högt och med den ökar fallhöjden. Det pretentiösa och teatraliska anslaget som finns i den gotiska americana-blues som AWSDOTR ägnar sig åt kräver en rejäl dos självdistans och humor men inte minst talang och en känsla av äkthet för att det ska kännas relevant. Med låttitlar som Deathbed Lullabies, Darkness Calling Me och I Rather Be Dead så får man som lyssnare en känsla av var vi är på väg bara genom att läsa låttitlarna. Med tydliga musikaliska referenser till Tom Waits och mer genrespecifika artister som Johnny Dowd är det lätt att falla in i klyschor på alltför upptrampade stigar. Jag får erkänna att jag med viss skepsis tog mig an den nyutkomna plattan Deathbed Lullabies. Hans tredje i ordningen om jag förstått saken rätt.  Men för mig det första jag hört från honom.

Det tog också några låtar in på det sjuspår långa albumet innan min skepsis omvandlades till beundran. Det var när jag hörde låten I'm Bad News som jag kände att det brann till. Det här är ingen dussinmusik. Det här är något som måste spridas vidare till den stora världen. Om jag förstått saken rätt spelar Hardy Hum det mesta av den sparsmakade men ytterst välljudande och genomtänkta orkestreringen på egen hand. Han kallar sin musik för Graveyardsoul-noir rock. Vad det egentligen innebär vet jag inte men det låter charmigt och intelligent. Referenser till Waits och Dowd har jag redan nämnt men svenska artister som Andi Almqvist, Pelle Ossler och delar av Lars Bygdéns senare plattor känns inte långt borta. Rötterna från Balkan kan jag också syna med hjälp av referenser till delar av Goran Bregovic mer rockorienterade produktioner. 

Jag är i slutändan ytterst imponerad av det jag hör. Jag hoppas fler upptäcker Hardy Hums musik. Denna blogg kan dock inte bidra till någon vidare spridningseffekt men kan jag dra mitt strå till stacken hjälper jag gärna till. Är det något jag känner behov av under detta år så är det att få höra plattor likt Deathbed Lullabies.

J.S. Ondara gör karantän-rock

J. S. Ondara är med sin bakgrund ett unikt inslag i singer/songwriter-världen. Åtminstone om vi utgår från den del av genren som vi ofta väljer att benämna som Americana. Ondara, med sina rötter i Kenya, står som företrädare för en egen genre som vi kan kalla för Afro-americana. Men det kanske redan finns en sådan genre? Vad vet jag.

Hur som helst är det inte på grund av hans bakgrund som jag intresserar mig för hans musik. Det är för hans låtskrivartalang och särpräglade röst. Hans föregående kritikerhyllade platta från fjolåret; Tales Of America, är ett utmärkt exempel på detta.  Det sägs att han inför sitt debutalbum hade ett hundratal låtar på lager varav elva kom med på skivan. Det lovar gott för framtiden

Nu har han släppt en ny platta på digitala streamningstjänster; Folk n' Roll Vol. 1: Tales Of Isolation. Precis som titeln antyder går det koppla till det dagsaktuella läget i världen till följd av en pandemi. Med låttitlar som Isolation Boredom Syndrome, Isolation Depression Syndrome, Isolation Anonymous och Isolation Blues är det möjligtvis bara vi i Sverige som inte känner igen oss i situationen. Såvida vi inte är 70+ eller tillhör en riskgrupp, vill säga. Musiken är sparsmakad och den är inspelad hemma hos en vän under mer spontana förhållande. Men Ondaras röst och låtar behöver inte ackompanjeras utav mer än handklapp för att fånga mitt intresse. Jag gillar det jag hör och hoppas att han blir upptäckt av fler. 

Om det blir en Vol. 2 på detta tematiska projekt vill inte Ondara själv avslöja. Kan förstå honom. Vi hoppas nog alla på att utvecklingen går i en annan riktning att han får skäl fokusera på något annat i framtiden. Men fram tills dess får Ondara mer än gärna utgöra ett soundtrack för vår tillvaro under en pandemi.

Daniel Norgrens plattor

Denna vecka ska jag till Köpenhamn för att ännu en gång bevittna Sveriges bäst bevarade musikaliska hemlighet, Daniel Norgren. En artist som knappast gör något större väsen av sig i det moderna mediebruset. Han är inaktiv på diverse sociala medier och har med undantag för en facebook-sida knappt någon egen hemsida. Det är knappast någon utstuderad karriärstrateg vi pratar om. Snarare tvärtom och den draghjälp han får är återkommande hyllningar från musikjournalister i samband med hans albumsläpp. Norgren går sin egna väg och låter musiken tala för sig själv. Det räcker långt och det är befriande att se att sådana artister fortfarande finns.

Ingen annan artist i detta land har amerikaniserat den svenska landsbygden på ett lika vackert och opolerat själfullt sätt som denna välväxta västgöte med den yviga hårväxten. Han har ena foten tryggt förankrad i den svenska myllan samtidigt som den andra gräver ner sig allt djupare ner i den amerikanska obygden. Tänkte därför roa mig med att inför denna konsert grotta ner mig i hans diskografi. Vi börjar från början:

 

Kerosene Dreams (2007) Betyg: 6
Norgren framstår på detta album som en talangfull Tom Waits-imitatör. Inte alls oävet och bitvis förs tankarna till tidiga album med den amerikanska folkrockgruppen The Decemberists där tramporglar och dragspel driver upp tempot i balladerna i vals- och bossanova-takt. Bitvis hörs spår av den spökcountry som The Handsome Family gjort till sitt adelsmärke. Med tanke på att det är en debut och på Norgrens ringa ålder visar detta album på en vidsynt och brådmoget förhållningssätt till den amerikanska musikhistorien. Det sprudlar av idéer och nyskaparglädje men med tanke på vad som komma skulle känns låtarna mer som skisser än färdiga alster. Finns dock några undantag, Who's To Go är en sådan där låt som känns som jag hört massvis av gånger från olika artister men som jag gärna lyssnar på igen. Den är fin. Och det är mycket annat på debuten också. Dock är det mer ljud av en talangfull artist som söker sin eget utrymme i ett välutforskat musikaliskt landskap än en fullfjädrad artist som står på egna ben.
Bästa Spår: Who's To Go

Outskirt (2008) Betyg: 7
Norgren tar av sig Tom Waits-kavajen men låter byxorna vara kvar. Bluesen får större utrymme på det album som blev litet av ett genombrott i Norgens karriär. Och det med rätta, för här går det att höra Norgrens säregna artisteri och hans känsla för hitta de små uttryckens dynamik. Om han på debuten famlade efter ett eget uttryck är det uppenbart att han nu har hittat rätt. Rösten är mer självklar och melodierna tydligare. De whiskey-dränkta låtarna för inte enbart tankarna till Waits utan här är influenserna fler och kunnandet större. Gospel, country, tidig 60-tals soul och folkrock förenas på ett album som skulle kunna sammanföra The Allman Brothers-fans med Jack White-rockers. Och det är den tidiga blueshistorien som förenar.
Bästa spår: I Could Even Grow A Moustache For You

Horrifying Deatheating Bloodspider (2010) Betyg: 3
Vad hände här? Det här blev ju inte bra. Hade jag följt Norgren i realtid hade det funnits risk att jag hade gett upp här och tänkt att det enbart var en talangfull artist som nästintill klarade av att ställa sig upp på egna ben men föll omkull då han skulle släppa kryckorna. Bluesrock som går att härleda till det på nittiotalets så överdrivet hypade rockbandet Jon Spencer Blues Explosion vilket för mig medför dåliga vibbar. Men kanske var detta ett experiment som krävdes för att han skulle komma vidare. Visst synliggörs hans talang emellanåt men jag gillar varken ljudbilden eller det spartanska uttrycket. Jag ser det som en nödvändig parentes och går snabbt vidare i diskografin.
Bästa spår: Stuck In the Bones

Black Vultures (EP, 2011) Betyg: 6
En EP med sex spår, varav två instrumentala ljudexperiment och två, bland dem titelspåret, som återkommer på efterföljande fullängdsplatta. Den här plattan har kanske egentligen inget större egenvärde men visar att Norgren var på rätt väg igen. Delvis en ny väg där singer/songwriter-ådran får mer utrymme och hans utveckling börjar likna Tom Waits men spegelvänt. Innehåller en av hans mest uppskattade konsertlåtar; Moonshine Got Me. Personligen uppskattar jag utöver titelspåret även den countrydoftande Going Home Finally.
Bästa spår: Black Vultures

Buck (2013) Betyg: 7
Norgren ditintills mest ambitiösa verk i form av produktion och ljudbild. Innehåller också hans största succéer hitintills med den slagfärdiga rockdängan Whatever Turns You On. På detta album följer han upp den väg som han slog in på med EP:n Black Vultures och bluesen får delvis ta en mer undanskymd roll till förmån för ett mer traditionellt americana- och singer/songwriter-sound. Utan att han egensinniga förkärlek för mystiska ljudbilder och små nyanser går förlorad. Emellanåt utgör dessa smått obegripliga ljudspår som smyger sig in med jämna mellanrum något tröttsamma avbrott men skapar i bästa fall en effektfull dynamik i musiken. På denna platta finns det dock många spår som är värda att uppmärksamma och tillsammans med han senaste album det mest varierade i sitt musikaliska format.
Bästa spår: Whatever Turns You On

Alabursy (2015) Betyg: 8
Den första i raden av två album Norgren gav ut 2015 som innebar en ny musikalisk inriktning. Nedtonad, atmosfärisk och nästintill sakral stämning präglar produktionen. De huvudsaklig akustiska ackompanjemangen är sparsmakad och pianot för ett större utrymme på bekostnad av gitarren. Om han lät som en Tom Waits-influerad bluesartist i början av karriären så har han vid detta skede skapat ett eget musikaliskt landskap någonstans djupt inne i de västgötska skogarna. Referenserna går nu att hitta i de bästa delarna av Mickey Newburys, Gene Clarks och Neil Youngs karriärer, där dessa storheter befann sig vid inledningen av 1970-talet. Vemodigt, stämningsfullt och vackert i sann naturromantisk anda.
Bästa spår: Why May I Not Go Out and Climb the Trees?

The Green Stone (2015) Betyg: 9
Det musikaliska skillnaden gentemot föregångaren är minimal. De hänger ihop. Men låtarna är möjligtvis lite mer direkta och lättillgängliga när de kryper fram efter att ljudet av ett åskoväder får inleda skivan och lägger därmed an tonen och den dynamiska stämning som ringar in detta smått fantastiska album. Mina tankar förs till Newburys It Looks Like Rain och på den bitterljuvt romantiska Are We Running Out of Love? dyker Chris Isaaks mest sammetslena ballader upp i mitt referensbiblioteket. Det är en komplimang i sammanhanget.
Bästa spår: I Waited For You

Wooh Dang (2019) Betyg: 9
När jag hörde singelspåret The Flow som förannonserade detta album blev jag inte särskilt upprymd. Upplevde det som ett utfyllnadsspår som hade gått mig obemärkt förbi på något av de tidigare albumen. Jag hade betydligt högre förhoppningar. Men när jag väl lyssnat in mig på albumet i sin helhet så fyller även denna låt en funktion i uppbyggnaden av ett helgjutet album som på många sätt knyter samman de musikaliska trådar Norgren har lagt ut under det dryga decennium då han varit aktiv som albumartist. Om referenserna tidigare varit Waits, Young och Newbury så känns det i detta sammanhang mer naturligt att nämna The Band, Van Morrison och Little Feat. De musikaliska musklerna är större och ramarna vidare. Norgrens mest allsidiga album hitintills. Inte lika stämningsfullt och ödesmättat som föregångarna men det här är roligare och mer livfullt. För den som inte har upptäckt Norgrens musikaliska storhet än är detta en utmärkt början.
Bästa spår: Rolling Rolling Rolling

För er som är nyfikna kan ni alltid ta hjälp av denna spellista som innefattar mina samlade favoriter från hans album. Vill dock tillägga att hans tre senaste album gör sig allra bäst genom att lyssna på dem i sin helhet. Han har utvecklats till en renodlad albumartist och det är sådana jag fortfarande sätter störst värde hos i min skivsamling.

Med Parker Millsap kan jag fira den siste april

Jag blir nästan upprymd. Jag hade ju nästan glömt bort den här känslan. Att få gå vänta på ett helt ospelat album i över en månad, bygga upp en massa förväntningar, för att sedan bege sig med en pappersavi till närmaste utlämningställe, hämta paketet och med en barnslig förtjusning lägga plattan på skivtallriken och bara njuta av varje ny låt som ljuder ur högtalarna. För det låter fantastiskt, Parker Millsaps nya album The Very Last Day. Från början till slut. En dryg halvtimmes välljudande americana som trots väl beprövade verktyg och toner får musiken att kännas helt unik.

Jag uppskattade hans kritikerhyllade (visserligen mest i amerikansk press) och självbetitlade föregångare som kom 2014 och som fick honom att nå de större scenerna för att agera uppvärmare för etablerade artister som Jason Isbell och Old Crow Medicine Show. Den nya plattan är ytterligare ett steg i rätt riktning där influenserna är fler och det visserligen något valpiga men samtidigt så charmiga förhållningssättet till amerikansk musikhistoria förädlats med mer självsäkerhet och pondus. Här möts irländska tongångar med amerikansk soul. Självfallet en massa blues och country. Men i centrum befinner sig allt som oftast Millsaps utomordentliga röst och träffsäkerhet som till mångt och mycket är unikt i sitt slag.

Jag är rädd att detta album aldrig kommer lanseras på den svenska marknaden. Det är synd för jag hoppas jag kan få tillfälle att se honom live inom en snar framtid men jag är glad över att i vuxen ålder hitta en ny favorit som är född nästan ett och ett halvt decennium senare än mig själv. Det lovar gott inför framtiden. Det här är musik som är en kontrast till siste april-firande i studentikos lundabygd. Det betyder så mycket mer. The Very Last Day. 

Blandband: C90 - Soul & Blues

Det var någon gång i slutet av 1990-talet jag köpte Mats Nileskärs väl sammansatta CD-samlingar med soulklassiker från 60- och 70-talet. Det var en bra början. Trots detta har mitt intresse för soul inte alltid varit aktivt. Det kommer och går. Kanske på grund av att jag är besviken på soulmusikens utveckling under de senaste två decennier som gått. Om jag jämför med en närliggande musikstil som country är det annorlunda. Där hör jag ofta något nytt som jag gillar som gör att jag söker mig bakåt i tiden. Det händer alldeles för sällan med modern soul. Möjligtvis när jag lyssnar på Cody Chesnutt. Jag har försökt med D'Angelo men tappar alldeles för snabbt intresset. Det räcker med enstaka låtar. Visst, John Legend har en fin röst men blir slätstruket i längden. Därefter konstaterar jag att det inte är min grej. Ska dock erkänna att jag inte är tillräckligt initierad i allt nytt som kommer inom denna genre så jag ska vara ödmjukt försiktig i mina uttalanden

Men i slutet på 90-talet fanns det fortfarande samtida soulmusik som jag gick igång på. Som Lauryn Hill, Erykah Badu och någon enstaka platta med Mary J. Blige. Det fick mig att leta reda på dess rötter. För så är det oftast för mig. Jag utgår från nutid för att hitta referenser bakåt i tiden. Via R.E.M hittade jag Television och The Byrds. Kristofer Åström och Christian Kjellvander tog mig till Townes van Zandt. 16 Horsepower fick mig att inse tjusningen i Bob Dylans religiösa plattor och så vidare.

Den senaste veckan har jag i vilket fall försökt sammanställa mina soulfavoriter från 60- och 70-talet i form av ett fiktivt blandband. Det blev lite blues också. Det är jag glad för. Det svänger ju. Här är resultatet:

Muddy Waters: Folk Singer

Det är sällan jag lyssnar på renodlad blues. Detta trots att jag är fullt medveten om musikstilens betydelse för rockens, countryns och soulens utveckling, det vill säga i princip all musik jag gillar. Jag har istället nått blues som har transformerats genom ett pop-, rock- eller soul-filter via artister som Led Zeppelin, White Stripes och Otis Redding.

Men idag har jag lyssnat på Muddy Waters platta Folk Singer. En platta jag införskaffade på en remasterad CD för ett par år sedan men sedan stått nästintill ospelad i skivhyllan. Att Muddy Waters var en talangfull sångare och artist är inget som behöver diskuteras eller motiveras. Det som gör att detta album lyfts ytterligare en dimension är det fantastiska ljudet och produktionen. Skivan gavs ut 1963 som följd av den folkmusiktrend som pågick i början av 60-talet. Waters valde då att spela in ett akustiskt bluesalbum för att bredda sin publik.

Upplevelsen när du lyssnar på musiken, som ska avnjutas på hög volym ur en hyfsad HiFi-utrustning, är att du befinner dig i samma rum som musikanterna. Att kunna förmedla rummet är ett kvitto på bra ljud. Det är något man ofta upplever vid konserter men inte alltid lyckas förmedlas i inspelat format. Men Muddy Waters lyckades och det är ett skäl till att alla bör lyssna Folk Singer. Men det finns flera. Ett stycke musikhistoria.