Jason Isbell på KB Malmö

Jason Isbells största motstånd finns i hans egen begåvning. Mig veterligen finns det ingen artist som både i sitt framförande och i sitt låtskrivande håller en sådan jämn och hög kvalité nästan rakt igenom allt han har tagit sig för under de senaste fem åren.

Igår kväll fick jag bevittna honom live på KB. En konsertlokal som sällan har lyckats fånga min uppmärksamhet genom en hel konsert. Jag har ofta störts av såväl undermåligt ljud och folkvimmel där fokus riktats mer mot det sociala än mot det som händer på scen. Men igår var det annorlunda. Både ljud och publik var på rätt köl och Jason Isbell, tillsammans med sitt band The 400 Unit, var i högform. Vare sig ett taktslag eller en ton slog fel. Isbells röst är en av de tryggaste och mest slagkraftiga jag har hört från en scen. Den sviker aldrig och hans musikaliska kunnande går knappast att ifrågasätta. Bandet var lika samspelta som en rysk förstafemma innan murens fall.

Den främsta styrkan är trots allt låtarna. Den enda brist jag kan finna, vilket egentligen är ett bevis på det motsatta, på hans senaste plattor är att låtarna är så pass bra att att de har svårt att sticka ut från mängden. Det finns inga dalar som synliggör topparna. Konserten han bjöd på likaså. Allt var toppklass. Inte en dålig låt. Totalt sett var detta en av de bästa konsertupplevelserna för min del under de senaste fem åren. Kanske inte säger så mycket för er men efteråt gick jag runt och tänkte att Isbell måste vara världens just nu mest fulländade rockartist. Låt vara att hans musik knappast är nyskapande eller originell ur ett rockhistoriskt perspektiv. Sådant har för mig ingen som helst betydelse längre. Isbell förenar det bästa som americana- och countryrockvågen har lyckats förmedla sedan The Byrds platta Sweetheart of the Rodeo anlände för snart ganska exakt ett halvt sekel sedan.

Vilken var bäst då? Cover Me Up förstås. Den stack ut likt Mount Everest i Himalayas bergskedjor.
Här kan ni uppleva den i ett helt annat sammanhang, där Isbells fru Amanda Shires, ackompanjerar. Hon var inte med på KB men det kompenserades av övriga musikers medverkan som smög sig in allt eftersom låten trappades upp och nådde sitt klimax.

Årets bästa country-album 2017

1. Jason Isbell & the 400 Unit The Nashville Sound
Isbell har länge visat att han är en fantastisk låtskrivare men här lyckas han komponera ett album som aldrig känns övermättat, spretigt eller tråkigt. Rakt och enkelt med varierad hastighet på de breda vägarna utan att bli slätstruket eller irrelevant.

2. Margo Price All American Made
En bitterljuv duett med en åldrad Willie Nelson passar utmärkt för denna tid på året. Likt debuten är även detta ett helgjutet album från ytterligare en stjärna på den alternativa countryhimlen.

3. Angaleena Presley Wrangled
Som den tredje länken i supertrion Pistol Annies har hon åtminstone i kvalitét passerat sina två mer kommersiellt uppmärksammade kompanjoner. Detta trots att det smyger sig in en halvtaskig rap i en av låtarna. Att överleva ett sådant, alltför beprövat, grepp gör att plattan kommer upp på samma hyllplan som R.E.M:s Out of Time. Det är inte illa.

4. Chris Stapleton From A Room - Vol 1
Samtidens mest hyllade låtskrivare inom countrymusiken har börjad producera egna album i strid ström. Två album detta år varav jag enbart hunnit lyssna ordentligt på ett av dem. Låtarna håller alltid hög nivå även om jag ibland eftersöker mer variation.

5. Alison Krauss Windy City
En av de största samtida amerikanska artisterna, oavsett kategori, överraskar knappast. Emellanåt så finstämt och tillrättalagt att det blir tråkigt men samtidigt vackert och traditionsenligt där countrymusikens gedigna historia återupplivas på ett värdigt sätt.

Steelism: Ism

Om Daft Punks medlemmar förenats på något av Nashville's countryhak istället för i Paris klubbliv hade det kanske resulterat i musik som den Jeremy Fetzer och Spencer Cullum ägnar sig åt under namnet Steelism. Dessa två musiker, Fetzer från Ohio och Cullum med brittiskt ursprung, möttes då de agerade musiker till flera av de alternativa country- och americana-artisterna som jag lyssnat på under de senaste åren. Bland annat Caitlin Rose, Lindi Ortega och Andrew Combs.

De slog sina musikaliska hjärnor ihop och började komponera instrumentalmusik. Cullum på Pedal steel och Fetzer på gitarr, där paralleller kan dras till traditionell soul och r'n'b, spaghettiwestern, surf och americana. Under sommaren släpptes skivan Ism som har fångat min uppmärksamhet. Det började med den soul- och funkdoftande låten Roulette där, den för mig tidigare obekante, Ruby Amanfu gästar med sina sköna stämma. Den låter fantastiskt och går lätt att hitta på Spotify. Det gjorde att jag var tvungen att beställa hem hela plattan, som hitintills inte har funnits i  sin helhet på Spotify, och jag har nu levt med den ett par dagar och gillar det jag hör. Musik som kanske ibland tenderar till att bli för smart och genomtänkt för sitt eget bästa men som ändå fängslar mig på grund av den nyfikenhet, musikalisk genialitet och upptäckarglädje som präglar produktionen. Skivan är en varm rekommendation för den som vill ha en skönt soundtrack till meningslösa aktiviter under sommarkvällarnas småtimmar då lugnet och sinnesron har infunnit sig.

Majoriteten av låtarna är instrumentala men tre av tio låtar gästas av solister, bland dem ovannämnde Combs, vilket skapar en skön variation i musiken. För den som kanske tycker det här blir lite väl glatt och glättigt får kanske istället ta och upptäcka den något mer lågmälde danska steel-gitarristen Maggie Björklunds utsökta album Shaken från 2014 som befinner sig inom ett musikalisk närliggande område helt oberoende av varandra.

Om Sammi Smith och känslan av att vara en isbjörn

Det finns få platser i tillvaron som skänker mig samma känsla av tillhörighet och sinnesro som välfyllda skivaffärer. Det är dock sällan som tillfälle ges nuförtiden, av flera skäl, men känslan återkom för ett par veckor sedan då jag fick tillfälle att besöka Skivesset i Malmö under ett par timmar vilket jag skrev om i föregående inlägg om Jimmie Spheeris. Samtidigt infinner sig en känsla av vemod. För även om vinylförsäljningen pekar tillfälligtvis uppåt igen känner jag mig ibland som en isbjörn på en smältande glaciär. Det är kanske bra nu men framtiden ser inte vidare ljus ut vad gäller skivaffärernas fortsatta existens. Det är inte direkt några ungtuppar jag har som medkonsumenter när jag gör mina inköp på diverse skivbutiker runt om i landet. Jag tillhör oftast det yngre gardet och jag är i ärlighetens namn inte särskilt ung längre, vilket knappast behöver påpekas.

I vilket fall kom jag hem från detta besök med en välfylld kasse och kände ett välbefinnande i att ha dragit mitt strå till stacken för en bättre värld. Utöver Spheeris var jag som mest upprymd över några plattor med Sammi Smith som jag hittade för en för en billig peng som nästan gjorde min samling med denna anonyma, oförtjänt bortglömda men ack så skönsjungande, countrysångerska nästintill komplett. Jag skrev om henne på denna blogg för några år sedan då hennes namn dök upp när jag höll på att förkovra mig i 70-talets alternativa countryvåg, den som brukar benämnas som Outlaw-countryn. Jag fastnade för ett par spår men insåg att Spotify inte var rätt väg att gå för att uppleva hennes talang.

Smith fick ett genombrott med en cover på Kris Kristoffersons Help Me Make It Through the Night som hon tolkade ur en kvinnas perspektiv. Hon hängde med Waylon Jennings och hyllades av Johnny Cash och Merle Haggard. Den melankoliskt bitterljuva The Toast of '45 tillhör en personlig favorit i hennes gedigna katalog. Det var så jag upptäckte henne och nu hoppas jag att fler gör det.

Hennes 70-talsplattor är utmärkta och passar alla som finner glädje i att lyssna på närbesläktade artister som Emmylou Harris, Bobbie Gentry och Dusty Springfield. Musik som befinner sig i gränslandet mellan soul, pop och country. Det är musik som inte gör sig särskilt bra i digitalt format. Det är enbart med en lagom sönderspelad vinyl som musiken kommer helt till sin rätt. Det ger en skön inramning av en svunnen tid. Tiden innan växthuseffekten och globaliseringen gjorde sitt till för stänga ner diverse skivbutiker runt om i världen och gjorde livet för oss skivnördar mer begränsat. Men det är väl kanske i begränsningen man finner njutningen trots allt.

Jag är dock osäker på om en isbjörn skulle hålla med mig...

Jag är fortfarande kvar i 2015 - Några plattor till

Jag gjorde en lista över 2015-års bästa plattor redan i december. Med lite distans var det på tok för tidigt. Här kommer några plattor till som jag av olika skäl inte hade med. Men som borde varit där. Jag lever kvar i 2015 fortfarande, därför är detta inlägg berättigat, och det är nog bara David Bowie som för tillfället kan ta mig in på det nya året.

Baroness Purple
Plattan kom någon vecka innan jul vilket är en förklaring till varför jag först nu kan värdera den på allvar. Jag hade höga förväntningar eftersom jag håller föregångaren, dubbelalbumet Yellow & Green, högt trots att jag är medveten om att ljudbilden inte är optimal och att plattan kanske blir i längsta laget i förhållande till låtarnas kvalité. Uppföljaren Purple är, trots (eller kanske på grund av) en bussolycka och bandavhopp dessemellan, ett mer sammanhängande och koncentrerat album där de inger en känsla av att ha funnit sin musikaliska hemvist. Topparna är precis lika höga men helheten är mer solid. Därmed är detta en utmärkt platta. Hårdrock som passar min musiksmak som handen i handsken. Att sångaren John Dyer Baizley, utöver Baroness egna plattor, även agerade illustratör åt Gillian Welch senaste soloalbum och att Dave Fridman (Mercury Rev, Flaming Lips) är producent utgör för mig ett kvitto på den musikaliska bredd som omger bandets musik.

Chris Stapleton Traveller
En hyllad platta från en av de mest eftertraktade låtskrivarna inom den amerikanska countrymusiken just nu. Han har varit med ett tag men det här är hans första soloskiva som väl ska sorteras in i countryfacket. Men låtarna är mycket mer än så. Det här är musik som för tankarna till Dan Penns soloskiva Do Right Man från 1994 med låtar som likväl med country kan klassas som Springsteen-rock och sydstats-soul. Vackert och storslaget.

Andrew Combs All These Dreams
Jag hade aldrig klarat av att jobba som rockjournalist. Av flera skäl. Skulle jag försöka recensera en skiva efter bara någon veckas lyssnande blir det ofta fel. Åt båda hållen, vilket jag ibland kan upptäcka när jag går tillbaka i tiden på denna blogg. Jag behöver ofta distans till musiken för att kunna upptäcka dess kvalité. För ganska exakt ett år sedan såg jag Andrew Combs live som uppvärmare till Justin Townes Earle på KB i Malmö. Jag tyckte att hans talang överträffade huvudaktören men tänkte att jag redan har så mycket musik av detta slag att jag inte behöver lyssna in mig på en till. Jag nöjde mig med att lyssna på träffsäkra låtar som Foolin' och Month of Bad Habits på diverse spellistor. När jag nu, ett år senare, lyssnar på plattan mer helhjärtat inser jag att detta är en skiva som jag kommer kunna återvända till med jämna mellanrum. Precis som med Ryan Adams Heartbreaker, Ron Sexsmiths tidiga plattor eller Robert Ellis The Lights From the Chemical Plant. Tillsammans med John Fullbright och Parker Millsap tillhör Combs en av de mest intressanta unga, amerikanska artisterna på en upptrampad och välbevandrad singer/songwriter-stig. Ska förstås inte glömma....

Rayland Baxter Imaginary Man
Den här skivan hade haft en given topplacering på min 2015-lista om jag bara hade upptäckt den i tid. Oh My Captain är en utsökt låt och blev snabbt en favorit men visste inte att hela skivan var så bra i sin helhet. Poppigt, vemodigt och snyggt producerat med välkomponerade låtar. Vad mer kan man begära. Med en tydlig historisk förankring tar Baxter musiken in i nutiden på ett lika elegant sätt som Father John Misty.

Eric Church Mr. Misunderstood
En artist jag vid tidigare lyssningar haft en ambivalent känsla för. När det är som bäst låter det fantastiskt men ibland blir det för bredbent även för min smak. Jag missade helt detta album när det kom i november. Det var ingen slump eftersom det knappt lanserades i förhand och kom med ett konvolut utan någon tydlig information. Ett hemligt album på flera sätt men i min smak betydligt mer helgjutet än föregångaren The Outsiders. Men det kan ju ha varit jag som har missförstått honom förstås...

Bara män, bara massor utav män. Nu kan väl ändå 2016 få börja?

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #11

#11: Robert Plant & Alison Krauss Raising Sand (2007)

Han: En av hårdrockens främsta pionjärer som sångare i ett av 1970-talets största och mest framgångsrika men också skandalomsusade brittiska rockmonster, Led Zeppelin.

Hon: En fiolspelande sångerska som under de senaste decennierna varit en av de mest hyllade och framgångsrika countryartisterna i Nashville med en stadig förankring i den amerikanska bluegrass- och gospeltraditionen.

Ett samarbete dessa personer emellan kan tyckas som osannolikt och kanske var det därför det fick ett sådant enormt bifall och genomslag. Plattan Raising Sand hyllades av en bredare publik än vad någon av dessa artister hade kunna möta på egen hand. Det är inte alltid crossover av den typ fungerar mer än som intressant experiment, typ Elvis Costello och The Roots samarbete, men i det här fallet finns det ett mervärde. Det beror dels på att de båda har unika röster som på på egen hand kan bli tröttsamma i det långa loppet men när de vävs samman så blir de fantastiska. Sedan är det ju ett utsökt val av låtar med upphovsmän/kvinnor som Everly Brothers,  Waits/Brennan, Townes Van Zandt, Gene Clark med flera. Den nästintill drömska och smått svävande ljudproduktionen tillskrivs T-Bone Burnett vilket skapar en sammanhängande helhet av något som skulle kunnat spreta åt alla möjliga håll. Ett utsökt album som får en given plats på min lista. Ingen vidare diskussion om den saken utan det är bara att lyssna och njuta.

Andrew Combs

Jag var för ett tag sedan på en konsert med Justin Townes Earle på KB i Malmö. En trevlig tillställning på alla sätt och vis och Earle visade att han förvaltar sina gener och sitt arv väl. Men den som imponerade mest på mig var uppvärmaren Andrew Combs som är aktuell med sitt andra album, All These Dreams. Kanske inte unikt inom en välutforskad genre men med massor av talang och känsla. Det räcker långt.

En till röst för sommarnatten - Mickey Newbury

Mickey Newbury tillhör en av de stora låtskrivarna inom den amerikanska country- och rockhistorien. Kanske inte den mest välkände eftersom flertalet av låtarna han ligger bakom har blivit mer berömda i andra artisters namn. Men få personer för med sig lika stor och välförtjänt respekt hos de initierade som Newbury. Ungefär samma typ av status som Dan Penn och Townes Van Zandt har uppnått. Berömmelsen och erkännande för den stora allmänheten kommer då ofta med en viss fördröjning. Newbury dog för ett tiotal år sedan, drygt 60 år gammal, men hans musikaliska gärningar har ju evigt liv och det är något vi ska vara tacksamma för. Han var en förnyare av genren som alltid visade stor respekt för traditionen och sina föregångare. Något som allt som oftast är ett framgångsrecept inom rockmusik för att skapandet av nya storverk.

Mellan åren 1969 och 1973 spelade Newbury in tre fantastiska album; It Looks Like Rain, 'Frisco Mabel Joy och min personliga favorit; Heaven Help The Child. Dessa tre album, som kan uppfattas som kronologiska och tematiska i förhållande till Newburys dåvarande livssituation, gavs för några år sedan ut i en samlingsbox med titeln An American Trilogy och innefattar även skivan Better Days som består av samlade demos, rariteter och tidigare outgivet material. En box som ringar in storheten i Newburys ambitiösa och tidlösa kompositioner och visar på vilket inflytande han har haft för mer berömda aktörer som Elvis Presley, Kris Kristofferson, Roy Orbison, Waylon Jennings, Kenny Rogers med flera. Men den visar också på den talang och känsla Newbury själv hade som sångare och musiker. Även om han på dessa album får god assistans av några av de då främsta studiomusikerna på den amerikanska rock- och countryscenen i trakterna kring Nashville och Memphis.

Boxen finns nu tillgänglig på Spotify för allmänt missbruk. En utmärkt introduktion för den oinvigde. Newburys musik har varit alldeles för lätt att gå miste om. Som vanligt förespråkar jag dock det fysiska formatet och skivorna, liksom boxen, finns återutgivna på fina vinyler. Dock till ett ganska högt pris. För den ekonomiskt medvetne rekommenderar jag därför CD-boxen som i nuläget finns på Wowhd.se till fyndpriset 259 kr. Jag vet att de flesta ser CD-skivan som ett passerat kapitel men för mig gör inramningen i ett fint pappfodral med innehållsrikt och läsvärt texthäfte den oumbärlig. Det är något som ett streamat format aldrig kan erbjuda.

För den som börjar med Spotify följer boxen den kronologiska albumordningen It Looks Like Rain (1969), 'Frisco Mabel Joy (1971), Heaven Help The Child (1973) och avslutas med Better Days. Efter denna torra sommar där högsommarvärmen börjar gå mig på nerverna låter det smattrande regnet och åskvädret, som ligger som en ljudmatta mellan låtarna på det inledande albumet, både efterlängtat och förlösande. Ett perfekt sätt att avsluta en varm sommardag med. Eller inleda en ljummen sommarnatt. It Looks Like Rain blir i alla fall mitt soundtrack till sommaren 2014. Och för mig är det något upplyftande. Aldrig har ett ordentligt regnväder varit mer efterlängtat i min värld än just nu.

Miranda Lambert blir årets sommarmusik!

Med tanke på i vilka populärkulturella kretsar jag har fostrats vore det lätt för mig att ha kritiska synpunkter på Miranda Lamberts till synes kommersiella, ytliga och glättiga framtoning. Det handlar ju om mainstream-musik från den amerikanska sydstaternas bredaste motorvägar. Även om videon nedan rent visuellt ger sken av något annat. Men om jag skulle komma med sådana tunna argument skulle jag ha fel och falla på eget grepp. Det är knappast vad en verklig musikvän eftersträvar. Hennes senaste album, Platinum, låter fantastiskt och ligger helt i linje med den kvinnliga "outlaw"- country som hon på egen hand och som medlem i Pistol Annies varit med och utvecklat de senaste åren. Hon har även haft en viss draghjälp av artister som Kacey Musgraves och Lindi Ortega. Åtminstone för att fånga min countryfierade del av musikhjärtat. En del som växt under det senaste decenniet.

Hennes kaxiga attityd, musikaliska talang kombinerat med träffsäkra melodier får mig att utnämna henne till en Dolly Parton för 2010-talet. Eller åtminstone en Linda Ronstadt, eftersom hon inte värjer sig för integrera rockmusik i sina låtar. Dessutom lite jämnare i låtmaterialet än vad hennes manliga motsvarighet, Eric Church, lyckades prestera på dennes senaste skiva även om jag med glädje lyssnar på dem båda just nu. Topparna är lika höga hos dem båda men Lambert vinner i högsta lägsta-nivå. Årets sommarmusik för timmar i bil och solsken. I väntan på något nytt. Ett barn kanske. Hen ska få heta Miranda. Jag ska bara förankra det hos min fru först...

The 80's Country Show (alla vägar bär till Nashville)

När det gäller rock- och countrymusik är det få decennium som är lika bespottade och hånade som 1980-talet. Kanske med rätta, för det var ju då många av de största artisterna satte på sig midjekorta kavajer och gick vilse i teknikens labyrinter kombinerat med lite för mycket opiater längs vägen. Jag har personligen ett ytterst ambivalent musikaliskt förhållande till detta årtionde. Men om man bortser från den pastellfärgade och glittriga ytan, den syntetiska ljudbilden och en del andra skavanker så gömmer det sig en hel del godbitar även från denna tid. Bra låtar har ju alltid skapats och det gäller bara att hitta dem under den kamouflerade ytan. Vissa tider kräver större ansträngning vilket ibland gör upptäckterna roligare.

Rent estetiskt kommer jag aldrig omvärdera 80-talets
countryscen. Osmakligt är bara förnamnet.

Just nu upplever 80-talet någon slags renässans inom rock- och countrymusiken. I dagarna släpps en skiva med Johnny Cash inspelningar från detta årtionde. I början året återutgavs Lucinda Williams hyllade och självbetitlade album från 1988 och för en tid sen lanserades det en, i min smak visserligen mindre lyckad, hyllning till Bob Dylan där respekterade alternativrock-aktörer lyfter fram hans mer anonyma 80-talsverk. Så det ligger i tiden att omvärdera 1980-talets rock- och countrymusik och där vill ju inte jag vara sen med att haka på denna trend. Man vill ju trots allt hänga med även om jag innerst inne har gett upp.

För en tid sedan påbörjade jag en spotifylista bestående av 70-talets bästa countryrock ur mitt trångsynta perspektiv. En lista som sakteliga börjat svälla ut till ett mastodontformat vilket inte är konstigt med tanke på vilken guldgruva detta årtionde utgör. Utmaningen blir desto större när jag nu påbörjar ett liknande projekt för 1980-talet. Men jag har insett att det finns en hel del att uppmärksamma och omvärdera, inte minst under inledningen då bland annat George Jones, Merle Haggard, Dolly och Emmylou med flera fortfarande höll sig på rätt sida om den syntetiska muren för att sedan mot slutet av årtiondet se hur nya aktörer som Dwight Yoakam, Steve Earle, Lyle Lovett med flera blommade ut. Hur som helst, här kommer min lista över mina personliga val från 1980-talets Nashville-präglade scen:

The 80's Country Show (alla vägar bär till Nashville)

W.B. Givens rör på sig

Jag publicerade för ett par månader sen ett youtube-klipp här på bloggen med W.B. Givens fantastiskt sköna countrydänga Oh My God. Detta inlägg fick kanske inget större genomslag vilket är lite synd. För min känsla är att det är alldeles för få potentiella lyssnare som upptäckt Givens musik. Därför försöker jag igen.

Jag vet inte mycket om denna Mississippi-fostrade, men numera Nashville-baserade, artist mer än att han förra året på egen hand gav ut sin debutskiva Locomotion  i digitalt format för nedladdning. Jag kan ibland vara lite skeptiskt gentemot Spotifys oändliga utbud men i detta fall är jag tacksam att skivan finns tillgänglig. För skivan är riktigt bra och den senaste veckan har jag inte kunnat slita mig ifrån den. Vill ni ta reda på lite mer om artisten i fråga så hänvisar jag till hans hemsida. Vad jag vet så finns denna skiva endast i digitalt format än så länge vilket jag givetvis kan tycka är lite synd. Men bättre det än ingenting alls och det är ju lättillgängligt. Alla kan lyssna så det vore dumt om ni inte gjorde det.

Musiken är en lagom mix av nytt och gammalt och du hör spår av allt från Willie Nelson och Townes Van Zandt till Brad Paisley och Pistol Annies. Inget revolutionerande nytt men ni som varit inne på min blogg förr och fått kännedom om min musiksmak vet att jag uppskattar traditionen. Främst artister som med stil och en egensinnig finess vårdar sina musikaliska rötter och förflyttar sig framåt. Det tycker jag Givens lyckas med, så missa för guds skull inte detta.

Gästspel i Nashville - 6 favoriter

Jag fortsätter att glädjas åt Jills veranda, Nashville på onsdagskvällarna. Varje program har hitintills varit en fröjd och det är fantastiskt att titta på ett program där kärleken till musiken får stå i centrum. Så långt från melodifestival, Idol och andra bisarra talangjakter man kan komma. Det är därför roligt att just Jill Johnson, som jag i allt för länge har förknippat med just melodifestival, får vara den huvudperson som bjuder in artister och dylikt för att göra gästspel i countrymusikens Mecka. Ytterligare en bidragande orsak till att programmet gör mig lycklig är det utrymme som ges till mina favoritartister likt 16 Horsepower och Townes van Zandt, vars musik återkommande dyker upp i bakgrunden. Det är ju precis det som Public Service ska ägna sig åt. Att sprida god och väldoftande musik till folket. Ni som är nyfikna på musiken kan ju alltid ta del av följande spotifylista som SVT bjussar på:

Musiken i Jills veranda

Få städer i världen är lika tydligt förknippade med en musikstil likt Nashvilles förhållande till countrymusiken. Det finns visserligen andra musikstäder likt Memphis, New Orleans och kanske även Seattle där bara stadens namn ger en association till ett specifikt sound men Nashville är på gott och ont enbart förknippat med country. När artister som normalt sätt inte förknippas med staden beger sig dit är det allt som oftast just för att fånga det bästa ur countrymusikens historia. Och det finns ju några sådana gästspel att uppmärksamma.

Jag tänkte därför lista sex favoritalbum där artister med en annan geografiskt och och musikalisk bakgrund beger sig till Nashville för att göra sitt "countryalbum". Så här är mina val men ni får ju som vanligt tänka att den varken är heltäckande eller objektiv. Jag är enbart en hängiven amatör som gör det här på min egen fritid. Bara det tycker nog en del av er är bisarrt. Men listan är personlig och jag hoppas att ni blir inspirerade att upptäcka, återupptäcka eller bara instämma på någon av de sex favoritalbumen:

Bob Dylan Nashville Skyline (1969)
Att det tog tid för mig att på allvar förstå Bob Dylans storhet beror nog att jag började i fel ände. Jag började, som så många andra, med Blonde On Blonde men den fastnade aldrig riktigt och tillhör fortfarande inte topp fem bland mina Dylanalbum trots att den beskrivs som ett mästerverk. Ur min smak allt för präglad av sin samtid. Om jag istället hade börjat med den tidlösa och avslappnade countryplattan Nashville Skyline skulle jag ha varit hooked tidigare. Ett av Dylans mer lättsmälta alster men aldrig trivialt och här ryms några av hans allra bästa låtskrivarprestationer. Dessutom sjunger han bättre än på något av sina tidigare album, gör en duett med Johnny Cash och backas upp av hängivna musiker. Allting är av yppersta världsklass. Tillsammans med The Byrds Sweetheart of the Rodeo den kanske viktigaste skivan för countryrockens ökade popularitet vid åren omkring 1970.


Solomon Burke Nashville (2006)
Solomon Burke är på sätt och vis soulmusikens svar på Johnny Cash. Åtminstone har deras karriärer haft liknande utvecklingskurvor. Efter att varit borta från de stora scenerna under ett par decennier återvände de båda på 90- och 00-talet och gjorde fantastiska och genre-överskridande comebackalbum. Burke tog med sig soulen till Nashville och i Buddy Millers hem spelade han in ett engagerande och kärleksfullt album med god hjälp från artister som Gillian Welch, Emmylou Harris, Patty Griffin och Dolly Parton. Jag håller detta album minst lika högt som Burkes hyllade Don't Give Up On Me från 2002. Stor musik av en stor man.


Neil Young Comes A Time (1978)
I ärlighetens namn inget tvättäkta Nashville-album eftersom det bara delvis är inspelat i Music City. Men det är ett av Neil Youngs mest countrydoftande verk och det närmaste han skulle komma en uppföljare till succén med Harvest under 1970-talet. Visserligen gjorde Young ett mer renodlat countryalbum 1985 i Old Ways men det här är jämnare och helheten är bättre. Dessutom finns det höga toppar i form av löter som Goin' Back och Peace Of Mind. En personligt favoritplatta med Young som allt för ofta glöms bort. (Lite kuriosa som kanske inte hör hit: Om man spelar LP:n Old Ways på 45 varv istället för 33 så låter det som en Dolly Parton-platta. 2 plattor i 1 helt enkelt. Ett koncept inte många har tänkt på tidigare.)


Elvis Presley I'm 10 000 Years Old - Elvis Country (1971)
Att Elvis för eller senare skulle hamna i Nashville var kanske inte överraskande. 1971 års Nashville-album är ett av hans bästa och mest genomarbetade studioalbum där Presley, fortfarande vid god vigör och med en helt fantastisk röst, hyllar sina musikaliska rötter i gospel, blues och självklart då även country. Det skulle dock bli en av Elvis sista riktigt angelägna skivor, möjligtvis att 1974 års Promised Land är undantaget. Det roliga tog i vilket fall slut alldeles för tidigt. Det enda jag störs av på denna skiva är det återkommande mellanspelet av titellåten som används som outro och intro till varje låt. Jag hade fördragit tystnad istället. Men själva låtarna är rakt igenom av yppersta kvalité.


Robert Plant Band of Joy (2010)
Den forne Zeppelin-sångaren blev så pass fängslad av countrymusikens dynamik efter det lyckade samarbetet med Alison Krauss att han återvände till Nashville för att spela in ytterligare en skiva. Med rätt omgivning och samarbetspartners har Plant genom historien visat på en fantastisk förmåga att med sin karaktäristiska röst skapa gränsöverskridande musik och mystik som sträcker sig över både tid och rum. Med låtar av bland andra Richard Thompson, Townes Van Zandt och Buddy Miller lyckas Plant nästan överträffa samarbetet med Krauss från 2007. En platta som inte får underskattas eller glömmas bort.


Elvis Costello & The Attractions Almost Blue (1981)
Ur ett nutida perspektiv är det inte särskilt överraskande att Costello har spelat in ett countryalbum i Nashville. Nu när vi vet vad hans karriär har tagit för vägar hade det varit mer förvånande om han inte hade gjort det. Men ur dåtidens perspektiv var det anmärkningsvärt att han fyra år efter sin hyllade och kaxiga debut, som stod med ena foten i den brittiska pubrocken och den andra i punken, skulle bege sig till Nashville och anlita en av genrens största producenter, Billy Sherrill, och spela in sina countryfavoriter. Ett modigt beslut som han utför med den äran tillsammans med sina vapendragare i The Attractions. Kanske inte den bästa skivan med Costello men ett av de roligare och klart lyssningsvärt.