Om Sammi Smith och känslan av att vara en isbjörn

Det finns få platser i tillvaron som skänker mig samma känsla av tillhörighet och sinnesro som välfyllda skivaffärer. Det är dock sällan som tillfälle ges nuförtiden, av flera skäl, men känslan återkom för ett par veckor sedan då jag fick tillfälle att besöka Skivesset i Malmö under ett par timmar vilket jag skrev om i föregående inlägg om Jimmie Spheeris. Samtidigt infinner sig en känsla av vemod. För även om vinylförsäljningen pekar tillfälligtvis uppåt igen känner jag mig ibland som en isbjörn på en smältande glaciär. Det är kanske bra nu men framtiden ser inte vidare ljus ut vad gäller skivaffärernas fortsatta existens. Det är inte direkt några ungtuppar jag har som medkonsumenter när jag gör mina inköp på diverse skivbutiker runt om i landet. Jag tillhör oftast det yngre gardet och jag är i ärlighetens namn inte särskilt ung längre, vilket knappast behöver påpekas.

I vilket fall kom jag hem från detta besök med en välfylld kasse och kände ett välbefinnande i att ha dragit mitt strå till stacken för en bättre värld. Utöver Spheeris var jag som mest upprymd över några plattor med Sammi Smith som jag hittade för en för en billig peng som nästan gjorde min samling med denna anonyma, oförtjänt bortglömda men ack så skönsjungande, countrysångerska nästintill komplett. Jag skrev om henne på denna blogg för några år sedan då hennes namn dök upp när jag höll på att förkovra mig i 70-talets alternativa countryvåg, den som brukar benämnas som Outlaw-countryn. Jag fastnade för ett par spår men insåg att Spotify inte var rätt väg att gå för att uppleva hennes talang.

Smith fick ett genombrott med en cover på Kris Kristoffersons Help Me Make It Through the Night som hon tolkade ur en kvinnas perspektiv. Hon hängde med Waylon Jennings och hyllades av Johnny Cash och Merle Haggard. Den melankoliskt bitterljuva The Toast of '45 tillhör en personlig favorit i hennes gedigna katalog. Det var så jag upptäckte henne och nu hoppas jag att fler gör det.

Hennes 70-talsplattor är utmärkta och passar alla som finner glädje i att lyssna på närbesläktade artister som Emmylou Harris, Bobbie Gentry och Dusty Springfield. Musik som befinner sig i gränslandet mellan soul, pop och country. Det är musik som inte gör sig särskilt bra i digitalt format. Det är enbart med en lagom sönderspelad vinyl som musiken kommer helt till sin rätt. Det ger en skön inramning av en svunnen tid. Tiden innan växthuseffekten och globaliseringen gjorde sitt till för stänga ner diverse skivbutiker runt om i världen och gjorde livet för oss skivnördar mer begränsat. Men det är väl kanske i begränsningen man finner njutningen trots allt.

Jag är dock osäker på om en isbjörn skulle hålla med mig...