När jag minns tillbaka på sommaren 2020 kommer den att präglas av tre dominerande händelser; Coronapandemin, Black Lives Matter samt att det var året då jag började magasinera min CD-samling med hjälp av tunna plastfickor (med extra långbakficka förstås). Till och med en sådan inbiten försvarare av CD-skivan börjar därmed ge vika. Åja, inte helt. En bakomliggande orsak till att jag ägnar mig åt detta tidskrävande och tämligen kostsamma projekt är för att jag fortfarande, i ren desperation, försöker hålla min CD-samling relevant. Ett problem är dock det utrymme som en ständigt expanderande skivsamling tar. Så den egentliga anledningen är att jag vill frigöra plats så att jag kan fortsätta fylla på. Med såväl vinyl som CD. Och det är främst de skivor som jag har i förrådet som tillhör andrasorteringen som påverkas. Till min glädje upptäcker jag även vilka fantastiska plattor som har gömt sig där. De väcker minnen och bitterljuva känslor kopplat till omslag och melodier. Därför är det mestadels ett trivsamt nöje.
Det jag inser då jag utvärderar mina CD-skivor är att det finns åtminstone ett argument till att CD var ett gångbart och viktigt format. Hur starkt ifrågasatt det än må vara. Det handlar då främst om de omfattande CD-samlingsboxarna som ryms i min skivsamling, inte sällan innehållande soulmusik från 60- och 70-talen. Den tidsperiod då jag uppskattar soulmusiken som mest. Inte minst den som har sin förankring i de amerikanska sydstaterna och är kopplat i huvudsak till skivbolagen Stax, Kent och Atlantic. Ofta inspelad i Fame Studios i Muscle Shoals, Alabama.
Kent Records, som införlivades i Ace Records redan på 60-talet, gav under 90-talet och 00-talet ut ett antal fantastiska soulsamlingar som innefattade omfattande texthäften med timtals av ljuv musikhistoria. En guldgruva för den som vill förkovra sig i det amerikanska sextiotalet och som inte minst går koppla till den växande medborgarrättsrörelsen som då växte sig allt starkare och lade grunden till dagens BLM-manifestationer. Precis som då fylls denna rörelse av såväl mer eller mindre sympatiska krafter och tongångar. Som historielärare betraktar jag med viss förskräckelse de som i aktivismens namn trampar på historiska personer och vill riva statyer och monument till höger och vänster. Det kan absolut finnas skäl att ta bort en staty, Leopold II i Belgien skulle kunna vara en sådan, men när rörelsen i Sverige börjar skrika på Carl von Linné och Gustav III som rasismens grundare och slavhandelns pådrivare så är vi ute på tunn is och riskerar att falla djupt ner i avgrunden. Inte för att det inte finns fog för anklagelserna men riskerar att ge en tämligen skev bild av historien och deras gärningar. För mig utgör en staty mer av ett minnesmärke än en hyllning även om avsikten var det senare då den upprättades.
I vilket fall hoppas jag rätt krafter inom rörelsen får näring och stöd, de som i första hand vill fokusera på att bygga upp istället för att riva ner. Det senare tenderar till att bli en destruktiv kraft och följer en dramaturgi som liknar flertalet av de katastrofer som vi har upplevt allt från den franska revolutionens dagar fram till folkmorden i Rwanda. Där offer blir förövare och anspelar på att vissa människor, genom dess börd och blod, bär på en historisk skuld som icke kan förlåtas på annat sätt än genom underkastelse. Dessutom kommer det att ge grogrund för en fortsatt polarisering som i slutändan enbart gynnar extremisterna. En rörelse måste kunna kritiseras och ifrågasättas utan att det innebär en konfrontation. Annars är det ingen bra rörelse. Jag är övertygad om att BLM behövs för att bekämpa och synliggöra rasism och orättvisor i all dess former, såväl i Sverige som i andra delar av världen och inte minst i USA som har en historia de måste göra upp med ordentligt. Men en del av rörelsens förespråkare som får uppmärksamhet skrämmer mig lika mycket som rörelsens motståndare. De som ser kampen och konflikten som ett självändamål, väl medvetna om att de är beroende av varandra för att få den plattform som jag innerst inne inte önskar att de ska få. Men just för tillfället ser det inte vidare ljust ut. Det handlar inte alltid vem som har rätten på sin sida utan hur de är beredda att agera mot och hantera sina motståndare och uttalade fiender. Det är där man som betraktare måste var observant för att undvika att historiens katastrofer upprepas.
I vilket fall var det med dessa tankar i huvudet som jag satte ihop månadens spellista där jag med inspiration från mina samlingsboxar på CD gjorde en spellista med sydstatssoul. Med stark inspiration från de soulsamlingar jag äger på CD. Jag har försökt röra mig utanför de mer självklara valen och hitta musik som för mig personligen ska kännas tämligen ny och oupptäckt, trots att de har 40 till 50 år på nacken. Visst får en del självklara artistval som Otis Redding, Carla Thomas, Arthur Alexander och Solomon Burke utrymme. Dock med låtar jag inte lyssnat mig trött på redan. Men det är alltid extra roligt att upptäcka grupper och artister som tidigare har varit tämligen okända för mig. Som Clyde McPhatter, The Tams, Willie Hightower, Clay Hammond och Shirley Walton. Artister som för mig bevisar att musikhistorien är oändlig. Dessutom har jag inte brytt mig om artisternas etniska tillhörighet utan enbart försökt skapa en sammanhängande lista där den geografiska platsen och tidseran fått utgöra det sammanfogande kittet. Därför får Charlie Rich, Dan Penn och Delaney & Bonnie plats. Danny Bryans countrytolkning av My Girl känns kan malplacerad eftersom denna Smokey Robinson-skrivna hitlåt är något vi främst förknippar med Motown och The Temptations tolkning, men eftersom det är Stax som gett ut den tyckte jag att det fanns skäl att ha den med. Även om Stax försök att ge sig in på countryscenen bör ses som en parentes i sammanhanget.
Det blev ett svamligt inlägg denna gång. Men det främst för att jag själv ska minnas tillbaka på den tidpunkt då den magnifika spellista tillkom. Inget av egentligt allmänintresse och borde väl inte publiceras? Men denna blogg lever sitt egna liv. Det spretar.
