Melodiös, bitterljuv popmelankoli

När jag nån gång, inom en förhoppningsvis oöverskådlig framtid, ligger på min dödsbädd och summerar mitt liv är jag övertygad om att jag kommer att ranka Blurs senaste platta, The Ballad of Darren, som min personliga favorit med gruppen. Deras tidiga nittiotal i all ära men ur mitt perspektiv åldras inte deras nästintill teatraliska sarkasm och ironi särskilt väl. Trots träffsäkra popmelodier. Gruppens senare del av nittiotalet präglades av influenser från den amerikanska lofi-scenen. Den självbetitlade nystarten från 1997 och uppföljaren 13 (1999) är lyssningsvärda än idag men aningen spretiga och bitvis ojämna. Think Tank (2003) och The Magic Whip (2015) har jag aldrig gett en ärlig chans. 

På The Ballad of Darren lyckas Blur att på tio låtar sammanfatta de känslouttryck som jag anser att Damon Albarns röst är bäst på att förmedla. Melodiös, bitterljuv popmelankoli. Dessutom är plattan föredömligt kort. Rekommenderas varmt. 

Midlake väcker bloggen till liv

Plötsligt sprakar bloggen till liv igen. Vad an detta? Jo, svaret är ganska enkelt. Midlake.

Den här bloggen saknar ju såväl mål som egentligt existensberättigande. Enda syftet är att upphovsmannen själv ska kunna skriva av sig lite då behov uppstår. Och nu har ett sådant läge inträtt och anledningen är Midlakes senaste platta For the Sake Of Bethel Woods. Större delen av den rock- och popmusik som existerar i världen skriver andra och mer initierade redan om och gör det bättre. Jag ser ingen anledning att göra tillägg så länge jag instämmer med någon. Men om Midlake är det tämligen tyst och därför finns det skäl att skriva även om mitt bidrag knappast gör någon avgörande skillnad. Men får jag en till som lyssnar är det värt det. Och även om inte får det så har jag semester och att skriva om musik är en tämligen rogivande sysselsättning så länge jag inte ställer några kvalitetskrav på såväl språk som form. Så det är värt det oavsett.

Om ni inte minns. Midlake var ett i raden av alternativa folkrockband som nådde viss framgång och kritikernas gunst i svallvågorna efter Fleet Foxes, Mumford & Sons och Band of Horses framgångar för sisådär ett och ett halvt decennium sedan. Deras sound präglades av en rekonstruktion av 70-talets mjukrock med tillhörande ingredienser såsom tvärflöjt, svävande melodislingor och spirituell naturmystik. Deras andlige ledare och gruppens frontperson var då Tim Smith. Texaskvintettens främsta framgång var låten Roscoe från 2006 års The Trial Of Van Occupanther. En låt som på många sätt symboliserar gruppens sound vid denna tid. 2010 släppte de den natursköna och bitvis suggestiva plattan The Courage of Others som åtminstone gjorde mig till ett hängivet fan.  Det blev också gruppens kommersiella och konstnärliga peak tills dags datum. 

Strax därefter hoppade Tim Smith av bandet och gitarristen Eric Pulido tog över rodret som vokalist och frontman. För mig bidrog till att intresset för gruppen sjönk och 2013 års Antiphon gled mig ganska obemärkt förbi trots ett par mindre tappra försök att hitta något som greppade tag i mig på samma sätt som deras tidigare plattor hade gjort. Jag hade då bilden av att det var Smith som hade stått för gruppens magi och ett Midlake utan honom kan inte vara detsamma. Möjligtvis påverkades jag även av tidens trender, som då berättade att folkrock inte var lika angeläget längre, då jag dömde ut Antiphon som till mångt och mycket var en mer renodlad och direkt rockplatta gentemot den kritikerrosade föregångaren. Sedan blev det tyst. Pulido satsade på sido- och soloprojekt som för mig inte hitintills gjort några bestående intryck.

Så när jag i våras uppmärksammade att gruppen, fortsatt med Pulido som frontman, släppt ett nytt alster nio år efter föregångaren var mina förväntningar tämligen låga. Men ju mer jag lyssnat på albumet desto mer hänförd har jag blivit. Jag inser att jag har underskattat Pulidos talang. Som musiker har jag alltid förstått gruppmedlemmarnas kvalitéer men nu inser jag att Pulido även är en utmärkt sångare och låtskrivare. Eller om det främst ska ses som ett framgångsrikt grupparbete. Det ska ha varit keyboardisten Jesse Chandlers pappas död som gett upphov till att återförena gruppen igen. Jag saknar hursomhelst inte längre Tim Smith när jag lyssnar på gruppens nya platta som med stilfullhet lyckas förena gruppens rötter i suggestiv naturromantik med mer direkta och jordnära rockmelodier och monotona gitarrslingor. Steget från tidigare nämnda Roscoe är inte långt. Det här är en utmärkt platta. Jag inser nu att jag med nytt perspektiv måste ge Antiphon en ny ärlig chans. Det känns som den är bättre än vad jag minns.   

I början av november befinner gruppen på en nordenturné med spelningar i bland annat Stockholm, Göteborg och Köpenhamn. Värt att uppmärksamma. 

Israel Nash toppar formen

Vid nittiotalets mitt befann jag mig vid ett vägskäl vad gäller min musikaliska vandring inom pop- och rockmusiken. Jag hade alltmer lämnat grungig hårdrock bakom mig och nya världar började öppna sig. En bidragande orsak till att jag fann ny stigar att vandra som uppmuntrade min begynnande skivkonsumtion och fortsatta nörderi låg i att jag vid denna tidpunkt upptäckte samlingsplattorna  39 Soulklassiker 1960-69 och 35 Soulklassiker 1970-75, utgivna i ett samarbete mellan Diesel Music och Sony. Mats Nileskär spelade en central roll på flera sätt vid tillkomsten av dessa eminenta samlingsplattor som levde upp till de tämligen fantasilösa titlarna. Faktum är att dessa album har haft större betydelse för mitt musiklyssnande än någon annan soulsamling som är utgiven av "creddiga" bolag som Kent, Stax, Motown eller Soul Jazz Records som jag har i min skivsamling.

Parallellt med detta började jag sjunka allt djupare ner i Americana-rock som senare skulle föra mig vidare mot country och singer/songwriter-rock. Där jag sen fastnat under allt för lång tid för att det ska anses som hälsosamt eller att jag på något sätt ska uppfattas som modern. Jag tänker på denna fas i mitt musiklyssnande då jag hör Israel Nash senaste album Topaz. En utomordentligt fin hybrid mellan främst 70-talets smäktande och episka soulmusik och den traditionella countryrock som har varit Nash hemvist sedan han även tilltalade sig som Gripka i efternamn. Det handlar knappas om något banbrytande, revolutionärt album för att vara utgivet 2021. Det handlar om musik som lever upp till devisen att "Country Got Soul" som vid det här laget egentligen är ganska uttjatad. 

Men vad gör det när musik kan vara såhär befriande vackert. Israel Nash tillhör en av många män med skägg som jag beundrar allt mer ju längre deras alltmer grånande hår får växa.

And We Should Die of That Roar

Jag fick ett mail som jag höll på att sortera till min skräppost från en viss Hardy Hum. Trodde det var ett spam. Men bakom namnet, som jag refererade till en tänkbar karaktär i en Roald Dahl-berättelse, gömde sig tydligen en fullblodig, gotisk bluesartist från Norrköping med rötter från Balkan. Det förstod jag då jag läste innehållet i mailet för att sedan lyssna på musiken. Trots sitt redan romanklingande namn använder han sig av det betydligt mer svårbemästrade artistnamnet And We Should Die of That Roar. Väl förkortat till AWSDOTR. Ett namn som är svårt att lägga på minnet men säger desto mer om det sound som karakteriserar hans musik.

AWSDOTR lägger ribban högt och med den ökar fallhöjden. Det pretentiösa och teatraliska anslaget som finns i den gotiska americana-blues som AWSDOTR ägnar sig åt kräver en rejäl dos självdistans och humor men inte minst talang och en känsla av äkthet för att det ska kännas relevant. Med låttitlar som Deathbed Lullabies, Darkness Calling Me och I Rather Be Dead så får man som lyssnare en känsla av var vi är på väg bara genom att läsa låttitlarna. Med tydliga musikaliska referenser till Tom Waits och mer genrespecifika artister som Johnny Dowd är det lätt att falla in i klyschor på alltför upptrampade stigar. Jag får erkänna att jag med viss skepsis tog mig an den nyutkomna plattan Deathbed Lullabies. Hans tredje i ordningen om jag förstått saken rätt.  Men för mig det första jag hört från honom.

Det tog också några låtar in på det sjuspår långa albumet innan min skepsis omvandlades till beundran. Det var när jag hörde låten I'm Bad News som jag kände att det brann till. Det här är ingen dussinmusik. Det här är något som måste spridas vidare till den stora världen. Om jag förstått saken rätt spelar Hardy Hum det mesta av den sparsmakade men ytterst välljudande och genomtänkta orkestreringen på egen hand. Han kallar sin musik för Graveyardsoul-noir rock. Vad det egentligen innebär vet jag inte men det låter charmigt och intelligent. Referenser till Waits och Dowd har jag redan nämnt men svenska artister som Andi Almqvist, Pelle Ossler och delar av Lars Bygdéns senare plattor känns inte långt borta. Rötterna från Balkan kan jag också syna med hjälp av referenser till delar av Goran Bregovic mer rockorienterade produktioner. 

Jag är i slutändan ytterst imponerad av det jag hör. Jag hoppas fler upptäcker Hardy Hums musik. Denna blogg kan dock inte bidra till någon vidare spridningseffekt men kan jag dra mitt strå till stacken hjälper jag gärna till. Är det något jag känner behov av under detta år så är det att få höra plattor likt Deathbed Lullabies.

Terra - Underbara saker

Jag vet inte mycket om den Göteborgsbaserade gruppen Terra mer än att de släppt sin andra platta i år och att de spelar poppunkig rock på svenska som andas The Bear Quartet, Krunegård med flera och slungar mig tillbaka till den svenska indiepopscenen runt millenniumskiftet. Jag har överhuvudtaget inte lyssnat på deras debut men föll direkt då jag i våras hörde uppföljaren Underbara saker. Blev tvungen att göra en beställning. Och så här tre månader senare har jag fortfarande behållning av det jag hör. Nyskapande? Jag vet inte. Hör mycket Mattias Alkberg i sång och lyrik och bitvis förekommer Nirvanadoftande riff. Inget ont i det. Snarare tvärtom. I slutänden känns soundet ändå rätt unikt och skivan har mötts av mest bifall från musikjournalisterna. Det känns välförtjänt.

The White Buffalo

The White Buffalo är ett artistnamn som kan ge dåliga associationer i dessa tider och få en att tänka på en amerikansk president med tvivelaktig moralisk kompass. Men bakom detta artistnamn döljer sig en skäggig rocktrubadur vid namn Jake Smith. Han har som skivartist varit aktiv under drygt 15 år men aldrig mött det där stora genombrottet. Möjligtvis med undantag för låten Come Join the Murder som användes i serien Sons of Anarchy.  

Men annars sticker inte The White Buffalos musik ut nämnvärt. Det handlar om traditionell singer/songwriter-rock med countryinfluenser i rakt nedstigande led från Waylon Jennings, David Allan Coe, Townes Van Zandt och Steve Earle. Hans darrande vibrato till röst får en inte helt osökt att referera till Eddie Vedder. Vid en första lyssning kan det kännas förutsägbart och tråkigt. Det finns ju hundratals nutida amerikanska artister med ett liknande anslag. Till synes ruffiga, långhåriga män som med sin gitarr som vapen sjunger om fylla, död, förtvivlan och ensamhet med en evig längtan efter tro, hopp och kärlek. The White Buffalo tillhör dock den kategori av artister som för varje album han har gett ut fångat min uppmärksamhet och nyfikenhet alltmer. Ju mer jag lyssnar desto fler guldkorn upptäcker jag i hans alltmer omfattande låtkatalog. Jake Smith har en röst som inrymmer många tonlägen och känslor. Dessutom är låtarna dynamiska i sitt uttryck. Det händer ofta något, ska kanske inte säga oväntat eller överraskande, där låten med relativt enkla medel får mig att haja till. Det kan handla om en tonartshöjning, ett knappt märkbart taktbyte, stråkarrangemang eller en bakgrundskör som smyger sig in. Han vet hur han ska utnyttja sina resurser för att få ut största möjliga effekt utan att det känns osammanhängande eller påklistrat.

Jake Smith har nyligen fyllt 46 år och är nu aktuell med sitt sjätte album under namnet The White Buffalo, On the Widows Walk, producerad av Shooter Jennings (Waylons son) som på något sätt knyter ihop säcken. Frågan är om det inte är hans starkaste album hitintills. Men kanske har jag lyssnat för lite på hans tidigare alster för att göra ett sådant uttalande. Det är främst de tre senaste plattorna jag har lyssnat in mig på. Jag hoppas i vilket fall att han äntligen når sitt stora genombrott för den större massan. Han förtjänar att vara däruppe någonstans tillsammans med Chris Stapleton, Sturgill Simpson och Jason Isbell. Det är den nivån vi snackar om. (För den som vill läsa en mer genomtänkt och välskriven recension kan klicka här.)

J.S. Ondara gör karantän-rock

J. S. Ondara är med sin bakgrund ett unikt inslag i singer/songwriter-världen. Åtminstone om vi utgår från den del av genren som vi ofta väljer att benämna som Americana. Ondara, med sina rötter i Kenya, står som företrädare för en egen genre som vi kan kalla för Afro-americana. Men det kanske redan finns en sådan genre? Vad vet jag.

Hur som helst är det inte på grund av hans bakgrund som jag intresserar mig för hans musik. Det är för hans låtskrivartalang och särpräglade röst. Hans föregående kritikerhyllade platta från fjolåret; Tales Of America, är ett utmärkt exempel på detta.  Det sägs att han inför sitt debutalbum hade ett hundratal låtar på lager varav elva kom med på skivan. Det lovar gott för framtiden

Nu har han släppt en ny platta på digitala streamningstjänster; Folk n' Roll Vol. 1: Tales Of Isolation. Precis som titeln antyder går det koppla till det dagsaktuella läget i världen till följd av en pandemi. Med låttitlar som Isolation Boredom Syndrome, Isolation Depression Syndrome, Isolation Anonymous och Isolation Blues är det möjligtvis bara vi i Sverige som inte känner igen oss i situationen. Såvida vi inte är 70+ eller tillhör en riskgrupp, vill säga. Musiken är sparsmakad och den är inspelad hemma hos en vän under mer spontana förhållande. Men Ondaras röst och låtar behöver inte ackompanjeras utav mer än handklapp för att fånga mitt intresse. Jag gillar det jag hör och hoppas att han blir upptäckt av fler. 

Om det blir en Vol. 2 på detta tematiska projekt vill inte Ondara själv avslöja. Kan förstå honom. Vi hoppas nog alla på att utvecklingen går i en annan riktning att han får skäl fokusera på något annat i framtiden. Men fram tills dess får Ondara mer än gärna utgöra ett soundtrack för vår tillvaro under en pandemi.

Jason Isbell hjälper till

Låten må vara lite tjatigt upprepande. Men det hindrar inte mig från att falla pladask för ännu en låt av Jason Isbell. Han är den starkaste rösten vi har inför den nya tiden som stundar. Lika viktig som såväl Petty, Mellencamp och Springsteen en gång varit. Och nu släpper han tillsammans med the 400 Units ett nytt album, Reunions. Det bådar för goda tider. Hur mörkt det en kan tyckas vara.

KjellvanderTonbruket: Doom Country

Christian Kjellvander förenas med några av Sveriges mest respekterade musiker inom såväl jazz, rock och visa och skapar välljudande, pretentiös domedags-americana. Det här var precis vad jag behövde höra just nu.

Få artister har jag följt lika troget som Kjellvander under de senaste tjugo åren. Allt sedan Loosegoats-skivan Her, the City, et al. Hans debut som soloartist var till stora delar alldeles lysande och håller än idag. En handfull utmärkta singer/songwriter-låtar som varit en bidragande orsak till att min skivsamling idag ser ut som den gör. Hans tredje soloalbum I Saw Her From Here/I Saw Here From Her (2007) är i mitt tycke den bästa americana-platta som har gjorts i Sverige genom alla tider. Den efterföljande The Rough and Rynge (2010) var sedan ett slags avslut och sammanfattning på den första delen av Kjellvanders musikaliska resa. Därefter har han på de tre efterföljande plattorna ständigt sökt efter ett nytt musikaliskt uttryck med hjälp av relativt små medel. Stämningen, atmosfären, ljudbilden och lyriken har varit mer i fokus än låtarnas potential att nå ut i till lyssnaren. Resultatet har varit lite varierande även om jag tycker att en platta som A Village: Natural Light (2016) har vuxit med tiden. Den åldras väl. Men många gånger är det först när jag hört musiken från dessa skivor live som den gripit tag i mig på allvar. Produktionen på skiva har i mitt tycke inte alltid lyckats fånga det jag tänker mig att Kjellvander har eftersträvat att uppnå. Åtminstone har jag lämnat dem med en känsla av att något har saknats för att jag ska bli hänförd. Nu, när jag sitter med Doom Country i mina händer, kan jag dock med ett annat perspektiv se värdet i denna ganska tålmodiga musikaliska process.

När Kjellvander under ett par sensommardagar i Missionshuset i Österåker förenas med sina musikaliska själsfränder i Tonbruket och spelar in fyra låtar med okonventionell struktur är det som om han når den långa resans mål. Här finns den suggestiva atmosfären, dynamiken, lyriken och ödesmättad melankoli förenat i en fungerande symbios. Det är skrämmande vackert och Tonbrukets betydelse i sammanhanget bör inte underskattas. Beroendeframkallande musik. Det går att referera till Bill Callahan, Nick Cave, David Eugene Edwards och Leonard Cohen. Men det känns nästan överflödigt för jag har nog inget i min relativt stora skivsamling som låter så här.

För mig känns denna platta som ett slags avslut på Kjellvanders andra resa som soloartist. Kanske ser han det själv som en parentes, ett infall som han var tvungen att få ur sig. Men jag hoppas det blir början på något nytt. För Kjellvanders trygga domedagsröst, musikaliska nyfikenhet och ständiga sökande i kombination med den tillsynes oberoende position han lyckats skapa för sig själv känns mer angelägen och unik idag än någonsin tidigare. Den är ovärderlig.

Here Be Wolves igen

För ett tag sedan delade jag på denna blogg en låt som förannonserade Here Be Wolves självbetitlade debutalbum. Ett samarbete mellan Karla-Therese Kjellvander och den för mig helt okände Mikael Petersson. Låten gjorde så pass stort intryck på mig att jag var tvungen att förhandsbeställa ett exemplar av skivan som jag nu äntligen har fått i mina händer. Jag vet inte mycket om detta projekt som känns lite hemligt på flera sätt. Mig veterligen finns det inte att streama på de stora musiktjänsterna med undantag för ett par låtar på Youtube. Marknadsföringen verkar vara knapphändig och det jag känner till om det kan ni läsa på det danska skivbolaget Accelerators Records  hemsida som gett ut plattan i drygt 200 exemplar på limiterad vinyl.  Förhoppningsvis blir det fler framöver.

Likt den spegelblanka skogstjärn som pryder konvolutet är musiken alltså svår att hitta för gemene man. Du måste veta vad du söker och något säger mig att det är det som är ambitionen med detta verk. Musiken är precis lika stillsam, rogivande och melankoliskt vacker som en igenväxt skogssjö kan te sig för den som finner den. När du hittar den känner du dig unik. Som en upptäcktsresande på nyfunnen mark och att denna sjö enbart finns där för dig just här och nu. Ensamheten blir i detta sammanhang något eftersträvsamt och positivt.

Musiken har en sakral inramning som påminner mig om den psalmliknade folkrock David Åhlén har ägnat sig åt tidigare. Men för de flesta som hör musiken förs tankarna till artister som Iron & Wine, Christian Kjellvander och Laura Marling. Nämnde Kjellvander bidrar även med trumspel men det framstår för den musikaliskt oinsatte som ett tämligen enkelt jobb i sammanhanget. För det är främst duons samklingande, harmoniserande röster och den akustiska ljudbilden skapat av piano och gitarr som blir framträdande i det atmosfäriska landskap som man som lyssnare så sakteliga färdas igenom. Musik att finna tröst i och en framtida apokalyps känns helt plötsligt inte lika hotfull. Snarare hoppfull.

Here Be Wolves

Det här är vackert. Nästan så att jag blir frälst. Men jag är egentligen inte naiv. Bara då det kommer till musik. Då säljer jag min själ till näst intill vad som helst. Sälj din själ och köp en platta.

Beställ plattan här: https://www.acceleratorrecords.dk/product/here-be-wolves-s-t/

Lars Bygdén

Det finns en mängd artister som aldrig får det erkännande som de förtjänar. Åtminstone inte under sin aktiva karriär. Så har det alltid varit. Orsakerna kan vara många och jag är inte tillräckligt kunnig för att utröna mekanismerna bakom detta. En del mer uppenbara orsaker är att deras musik inte ligger rätt i tiden och en annan är att marknadsföring inte är av högsta prioritet i deras musikaliska utveckling. Men jag vet att samtiden är flyktig och att marknadsföring förleder en ofta på villovägar.

I många fall vinner dessa artister i längden och deras musik får ett större värde än vad topplaceringar på digilistor eller stort antal följare på sociala medier någonsin kan ge. Jag hoppas att Lars Bygdén tillhör denna kategori av artister.

Bygdén har varit med länge, jag har hört honom som sångare och frontman i The Thousand Dollar Playboys som var aktiva för sisådär två decennier sedan. Tillsammans med Kristofer Åström, Christian Kjellvander  och Nicolai Dunger utgjorde de en viktig kugge för att sprida amerikansk countryrock vidare till svenska 70- och 80-talister och lägga grunden för en framgångsrik svensk singer/songwriter-tradition. Talangfull har han alltid varit i sin truckförarkeps. Men det är först med de senaste två plattorna som jag på allvar omfamnat hans musik.

LB (2012) och Dark Companion (2018) har av förklarliga skäl en mörk sida. De gavs ut parallellt med hans frus sjukdomstid och allt för tidiga bortgång. Tragiskt och sorgligt. Sorgen går inte att värja sig emot då du lyssnar på musiken. Tankarna förs till Tom Malmquists bok I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Men samtidigt lyckas Bygdén förmedla en strimma hopp och förtröstan i all vemod och melankoli. Och då blir det vackert. Hur påverkad Bygdén än må vara av den amerikanska rock- och countrytraditionen så finns det något väldigt svenskt och främst norrländskt över den musik han skapar. Likt Daniel Norgren och Christian Kjellvander skapar han något som känns unikt för vår lilla del av den stora världen. Därför vill jag uppmana alla att lyssna på hans musik. Det gör den sig förtjänt av. Passar utmärkt för augustikvällar då hösten börjar skönjas när mörkret infaller allt tidigare.

Daniel Norgrens plattor

Denna vecka ska jag till Köpenhamn för att ännu en gång bevittna Sveriges bäst bevarade musikaliska hemlighet, Daniel Norgren. En artist som knappast gör något större väsen av sig i det moderna mediebruset. Han är inaktiv på diverse sociala medier och har med undantag för en facebook-sida knappt någon egen hemsida. Det är knappast någon utstuderad karriärstrateg vi pratar om. Snarare tvärtom och den draghjälp han får är återkommande hyllningar från musikjournalister i samband med hans albumsläpp. Norgren går sin egna väg och låter musiken tala för sig själv. Det räcker långt och det är befriande att se att sådana artister fortfarande finns.

Ingen annan artist i detta land har amerikaniserat den svenska landsbygden på ett lika vackert och opolerat själfullt sätt som denna välväxta västgöte med den yviga hårväxten. Han har ena foten tryggt förankrad i den svenska myllan samtidigt som den andra gräver ner sig allt djupare ner i den amerikanska obygden. Tänkte därför roa mig med att inför denna konsert grotta ner mig i hans diskografi. Vi börjar från början:

 

Kerosene Dreams (2007) Betyg: 6
Norgren framstår på detta album som en talangfull Tom Waits-imitatör. Inte alls oävet och bitvis förs tankarna till tidiga album med den amerikanska folkrockgruppen The Decemberists där tramporglar och dragspel driver upp tempot i balladerna i vals- och bossanova-takt. Bitvis hörs spår av den spökcountry som The Handsome Family gjort till sitt adelsmärke. Med tanke på att det är en debut och på Norgrens ringa ålder visar detta album på en vidsynt och brådmoget förhållningssätt till den amerikanska musikhistorien. Det sprudlar av idéer och nyskaparglädje men med tanke på vad som komma skulle känns låtarna mer som skisser än färdiga alster. Finns dock några undantag, Who's To Go är en sådan där låt som känns som jag hört massvis av gånger från olika artister men som jag gärna lyssnar på igen. Den är fin. Och det är mycket annat på debuten också. Dock är det mer ljud av en talangfull artist som söker sin eget utrymme i ett välutforskat musikaliskt landskap än en fullfjädrad artist som står på egna ben.
Bästa Spår: Who's To Go

Outskirt (2008) Betyg: 7
Norgren tar av sig Tom Waits-kavajen men låter byxorna vara kvar. Bluesen får större utrymme på det album som blev litet av ett genombrott i Norgens karriär. Och det med rätta, för här går det att höra Norgrens säregna artisteri och hans känsla för hitta de små uttryckens dynamik. Om han på debuten famlade efter ett eget uttryck är det uppenbart att han nu har hittat rätt. Rösten är mer självklar och melodierna tydligare. De whiskey-dränkta låtarna för inte enbart tankarna till Waits utan här är influenserna fler och kunnandet större. Gospel, country, tidig 60-tals soul och folkrock förenas på ett album som skulle kunna sammanföra The Allman Brothers-fans med Jack White-rockers. Och det är den tidiga blueshistorien som förenar.
Bästa spår: I Could Even Grow A Moustache For You

Horrifying Deatheating Bloodspider (2010) Betyg: 3
Vad hände här? Det här blev ju inte bra. Hade jag följt Norgren i realtid hade det funnits risk att jag hade gett upp här och tänkt att det enbart var en talangfull artist som nästintill klarade av att ställa sig upp på egna ben men föll omkull då han skulle släppa kryckorna. Bluesrock som går att härleda till det på nittiotalets så överdrivet hypade rockbandet Jon Spencer Blues Explosion vilket för mig medför dåliga vibbar. Men kanske var detta ett experiment som krävdes för att han skulle komma vidare. Visst synliggörs hans talang emellanåt men jag gillar varken ljudbilden eller det spartanska uttrycket. Jag ser det som en nödvändig parentes och går snabbt vidare i diskografin.
Bästa spår: Stuck In the Bones

Black Vultures (EP, 2011) Betyg: 6
En EP med sex spår, varav två instrumentala ljudexperiment och två, bland dem titelspåret, som återkommer på efterföljande fullängdsplatta. Den här plattan har kanske egentligen inget större egenvärde men visar att Norgren var på rätt väg igen. Delvis en ny väg där singer/songwriter-ådran får mer utrymme och hans utveckling börjar likna Tom Waits men spegelvänt. Innehåller en av hans mest uppskattade konsertlåtar; Moonshine Got Me. Personligen uppskattar jag utöver titelspåret även den countrydoftande Going Home Finally.
Bästa spår: Black Vultures

Buck (2013) Betyg: 7
Norgren ditintills mest ambitiösa verk i form av produktion och ljudbild. Innehåller också hans största succéer hitintills med den slagfärdiga rockdängan Whatever Turns You On. På detta album följer han upp den väg som han slog in på med EP:n Black Vultures och bluesen får delvis ta en mer undanskymd roll till förmån för ett mer traditionellt americana- och singer/songwriter-sound. Utan att han egensinniga förkärlek för mystiska ljudbilder och små nyanser går förlorad. Emellanåt utgör dessa smått obegripliga ljudspår som smyger sig in med jämna mellanrum något tröttsamma avbrott men skapar i bästa fall en effektfull dynamik i musiken. På denna platta finns det dock många spår som är värda att uppmärksamma och tillsammans med han senaste album det mest varierade i sitt musikaliska format.
Bästa spår: Whatever Turns You On

Alabursy (2015) Betyg: 8
Den första i raden av två album Norgren gav ut 2015 som innebar en ny musikalisk inriktning. Nedtonad, atmosfärisk och nästintill sakral stämning präglar produktionen. De huvudsaklig akustiska ackompanjemangen är sparsmakad och pianot för ett större utrymme på bekostnad av gitarren. Om han lät som en Tom Waits-influerad bluesartist i början av karriären så har han vid detta skede skapat ett eget musikaliskt landskap någonstans djupt inne i de västgötska skogarna. Referenserna går nu att hitta i de bästa delarna av Mickey Newburys, Gene Clarks och Neil Youngs karriärer, där dessa storheter befann sig vid inledningen av 1970-talet. Vemodigt, stämningsfullt och vackert i sann naturromantisk anda.
Bästa spår: Why May I Not Go Out and Climb the Trees?

The Green Stone (2015) Betyg: 9
Det musikaliska skillnaden gentemot föregångaren är minimal. De hänger ihop. Men låtarna är möjligtvis lite mer direkta och lättillgängliga när de kryper fram efter att ljudet av ett åskoväder får inleda skivan och lägger därmed an tonen och den dynamiska stämning som ringar in detta smått fantastiska album. Mina tankar förs till Newburys It Looks Like Rain och på den bitterljuvt romantiska Are We Running Out of Love? dyker Chris Isaaks mest sammetslena ballader upp i mitt referensbiblioteket. Det är en komplimang i sammanhanget.
Bästa spår: I Waited For You

Wooh Dang (2019) Betyg: 9
När jag hörde singelspåret The Flow som förannonserade detta album blev jag inte särskilt upprymd. Upplevde det som ett utfyllnadsspår som hade gått mig obemärkt förbi på något av de tidigare albumen. Jag hade betydligt högre förhoppningar. Men när jag väl lyssnat in mig på albumet i sin helhet så fyller även denna låt en funktion i uppbyggnaden av ett helgjutet album som på många sätt knyter samman de musikaliska trådar Norgren har lagt ut under det dryga decennium då han varit aktiv som albumartist. Om referenserna tidigare varit Waits, Young och Newbury så känns det i detta sammanhang mer naturligt att nämna The Band, Van Morrison och Little Feat. De musikaliska musklerna är större och ramarna vidare. Norgrens mest allsidiga album hitintills. Inte lika stämningsfullt och ödesmättat som föregångarna men det här är roligare och mer livfullt. För den som inte har upptäckt Norgrens musikaliska storhet än är detta en utmärkt början.
Bästa spår: Rolling Rolling Rolling

För er som är nyfikna kan ni alltid ta hjälp av denna spellista som innefattar mina samlade favoriter från hans album. Vill dock tillägga att hans tre senaste album gör sig allra bäst genom att lyssna på dem i sin helhet. Han har utvecklats till en renodlad albumartist och det är sådana jag fortfarande sätter störst värde hos i min skivsamling.

Skraeckoedlan

Ponera att du tar lika delar av Mastodon, Black Mountain och isländska Sólstafir och mixar i en musikalisk bunke samt låter Thomas Di Leva och Mikael Åkerfeldt (Opeth) förenas i en otänkbar situation som textförfattare. Då landar du någonstans i närheten av det Norrköpingsbaserade rockbandet Skraeckoedlan.

Det är först med det alldeles nya albumet Earth som jag har upptäckt deras alldeles egna musikaliska sfär i svenskt musikliv. Jag gillar det jag hör. Ju mer jag lyssnar desto djupare sjunker jag in den mystiska sagovärld som målas upp även om jag har svårt att se mig själv som en fyrtioåring som sitter och diggar med i progressiva metallåtar om utdöda vidunder, Atlantis och kosmos. Trots detta känns musiken väldigt jordnära och direkt med en lagom dos av självdistans. Det är egentligen ett väldigt bra betyg.

J.S. Ondara

Musikåret 2019 har börjat lovande ur mitt tycke. En av de nya artister som gjort störst intryck på mig är den Nairobi-födde låtskrivaren J.S. Ondara som sedan några år tillbaka är bosatt i Minnesota. Hade jag bara hört musiken utan att jag med några enkla knapptryck kunnat ta reda på mer information skulle jag aldrig  kunnat gissat mig till artistens ursprung och den har på många sätt satt mina fördomar kring Kenyas musikaliska kulturliv på ända.

Hans album Tales of America , uppbackad av musiker som Andrew Bird och Dawes Taylor Goldsmith, sluter på något sätt en cirkel mellan den moderna amerikanska folkrockens rötter och dess koppling till det kulturella mötet mellan Afrika och den nya världen som uppstod till följd av imperialismen och slavhandeln. Ett på många sätt fantastiskt fint album som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Musik för alla som någonsin gillat Bob Dylan, Fleet Foxes, Damien Rice, Michael Kiwanuka eller Paul Simon. Det borde väl typ innefatta alla?

Edwards & Hacke

Jag har under de senaste 16 åren haft ganska bra koll på vad David Eugene Edwards (16 HP, Wovenhand) har pysslat med vad gäller hans musikaliska produktioner. Inte alltid med entusiasm och glädje utan snarare av någon slags pliktskyldig trohet gentemot en artist som vid sina bästa stunder besitter förmågan att förmedla musik på ett flerdimensionellt plan som få andra artister kan mäta sig med. Men ofta har det gått i stå och jag vid återkommande tänkt att nu ger jag upp. Dock skedde ett musikaliskt lyft då Edwards inledde sitt samarbete med den forne Einstürzende Neubauten-gitarristen Alexander Hacke på Wovenhand-plattan The Laughing Stalk från 2012. Sedan dess har de efterföljande plattorna återigen fyllts av den domedagsenergi och blytunga melankoli som jag förknippar med 16 Horsepowers glansdagar trots att steget bort från den Dylan-präglade gothcountry som var gruppens musikaliska kännemärke blivit allt större.  Därför var det för mig lite överraskande att jag helt hade missat samarbetet mellan Edwards & Hacke som resulterade i plattan Risha och anlände i somras.

Men nu sitter jag i vilket fall med vinylplattan i min hand och finner välbehag i det jag hör. Att skivan är utgiven under deras namn istället för Wovenhand är väl troligtvis ett sätt att lyfta fram Hackes roll och visst präglas musiken mer av industriell electrokrautrock än vad som är brukligt i Edwards musikaliska sfär men det skulle kunna varit en naturlig uppföljare till ovan nämnda The Laughing Stalk. Stämningen och atmosfären känns bekant och det är ett gott tecken.

Faux Guernica

Christian Kjellvander är konsekvent och trofast i sitt estetiska och musikaliska uttryck. Att anklaga honom för att vara en "sell-out" eller att falla för kommersialismens lockelser vore minst sagt en falsk förebråelse. Det känns tryggt i dessa tider då det mesta i samhället tycks vara i gungning. Vi som älskar hans musik vet vad vi får. Samtidigt förfinas uttrycket för varje platta som kommer. Den 26:e oktober kommer Wild Hxmans. Av singeln Faux Guernica att döma lär det knappast bli något revolutionerande musikaliskt verk vi bjuds på i förhållande till hans tidigare alster. Snarare en logisk fortsättning på en alldeles lysande karriär från de små nyansernas mästare.

Män med skägg

De sociala medier jag följer kretsar inte sällan kring musik.  Föga överraskande. I dessa flöden dyker det ofta upp medelålders män med skägg. Skägg som utstrålar en bohemisk outlaw-attityd. Vid första anblick tycker jag ofta att dessa vildvuxna skägg är alldeles för förutsägbara för att fånga min uppmärksamhet men i slutändan sitter jag ändå där med en platta i handen där upphovsmannen heter Chris Stapleton, Israel Nash Gripka eller Sean Rowe och tänker att det finns ändå något befriande i känslosam skäggrock. Att skägget på något sätt blir ett skydd som utstrålar en härdad yta och gör det möjligt att blottlägga känslor som annars hade dolts under ytan. Ett skägg är ju så mycket mer än bara ett skägg. Fråga tomten.

Det senaste skägget jag har fördjupat mig, efter en längre tids ytlig bekantskap, tillhör Jack Smith som inte enbart döljer sig bakom sitt skägg utan även artistnamnet The White Buffalo. Jag vet att jag knappast är först på bollen men jag uppmärksammade hans plattor efter att en vän hade varit på hans konsert på KB i Malmö för några veckor sedan. När jag häromdagen cyklade förbi den sympatiska butiken Hepcat Store i Lund (enda anledningen till att jag inte besöker affären oftare är för att jag inte kan låta bli att köpa skivor när jag väl är där) kunde jag inte låta bli att införskaffa hans två senaste alster; Love and the Death of Damnation och Darkest Darks, Ligthest Lights.

Det finns kanske inte mycket som känns unikt i Jack Smiths musik. Det handlar om traditionell americana-rock där du kan höra trumpeter som för tankarna till Ring of Fire, mörka ballader i fin Townes van Zandt-stil och ett känsloläge som påminner om såväl Chris Stapleton och en mindre politiskt engagerad Steve Earle. Det handlar om musik som hipsters lyssnade på för ett drygt decennium sedan då skägget återerövrade Södermalm och Möllevångstorget. Men som avslutning på soldränkta sommardagar, som maj anno 2018 har bjudit på, var det länge sedan musik träffade så rätt hos mig. Det har fått mig att återuppliva glädjen med min musiksamling. Ska ni välja ett av dessa album att börja med rekommenderar Love and the Death of Damnation. Ett helgjutet och sammansvetsat album där den tröttkörda bluesrocken aldrig tar överhanden.

Jag försöker med jämna mellanrum göra utflykter i andra musikaliska landskap. Lyssnar på progressiv hårdrock av Opeth, återupptäcker den numer (tragiskt nog) framlidne isländska kompositören Jóhann Jóhannsson, fördjupar mig i Anna von Hausswolf gothmystiska orgel och försöker mig på elektronisk musik (som jag fortfarande kallar techno) av Jon Hopkins. Men i slutändan landar det allt som oftast med att jag trasslar in mig i ett vildvuxet amerikanskt skägg vars enda begränsning på fortsatt tillväxt är strängarna på en gitarr. Jag kan sedan inte ta mig ur detta. Mer intressant än så kommer jag aldrig bli men jag har kommit till en så pass bekväm situation i livet att jag inte bryr mig om att mina musikval är precis lika förutsägbara som skäggrocken i allmänhet. Det finns en trygghet i det.

Jag stod och höll i en ny skäggtrimmer idag i en Clas Ohlson-butik. Men jag la i sista stund den ifrån mig och tänkte att jag låter det växa lite till. En befriande känsla för stunden.

Gräsrötter

Jag har funderat mycket på gräs på sistone. Inte på något sätt drogrelaterat utan helt enkelt på vanligt grönt gräs som frodas i våra trädgårdar vid denna tid på året. Orsaken ligger i att jag nyligen flyttat in i ett färdigpaketerat, nybyggt villaområde där det vanligaste samtalet grannarna emellan handlar om hur ens gräsmatta växer. Låter tämligen ointressant när jag skriver det och det är det. Samtidigt lämnar det mig inte helt oberörd och jag har den senaste veckan varit en återkommande besökare på närmaste växtvaruhus. Inser hur förutsägbar jag är när jag som nybliven villaägare frågar personalen om hur jag ska hantera en senfärdig gräsmatta med bruna fläckar och djupa gropar. Jag betraktar också andras gräsmattor när jag passerar villakvarter och kan med viss avund se hur robotgräsklippare skapar näst intill perfekta gräsytor som får tomten att mer likna en fairway på en golfbana än en lekyta för barnen. Samtidigt kan jag i nästa tanke snabbt bli varse om att det inte är så min gräsmatta ska se ut. Hur grön och befriad från ogräs den än är och att jag förstår tjusningen i perfektionen. Men min gräsmatta ska vara mer vildvuxen. Ha lite mera liv i sig och inte vara så förutsägbar. Det ska finnas lite ogräs här och där och kampen mot tisslar som sprider sig fångar lite av essensen av frågan om vad som får en att känna mening med livet i stort.

Denna inledning på ett inlägg, som är ämnat att handla om ny musik jag har införskaffat på något så ålderdomligt format som CD, är kanske något av det tråkigaste jag har skrivit på denna blogg. Men när jag lyssnar på nya plattor med Kacey Musgraves, Lindi Ortega, Courtney Marie Andrews och the Decemberists så refererar jag till gräsmattor och villaträdgårdar. Intressantare än så kommer denna blogg aldrig att bli men jag är nöjd med det. Främst gäller det jämförelsen mellan Lindi Ortega och Kacey Musgraves. Två kvinnliga countryartister som jag upptäckte med deras genombrottsalbum för sisådär fem år sedan, där den förstnämnde befinner sig i utkanten av Nashvilles musikindustri med rötter i Kanada och den andre är mitt i smeten.

Ortega har med sitt album Liberty gjort sitt kanske hitintills bästa album. Hon har alltid haft ett anslag som tilltalat mig men jag har i vissa lägen tröttnat eftersom jag inte alltid tyckt att det har hållit hela vägen. Hon är likt en vildvuxen gräsmatta där det spretar åt olika håll emellanåt. Men här hänger det samman till en fungerande helhet samtidigt som det finns oväntade inslag som gör musiken intressant. Country, soul, spagettiwestern och alternativ rock förenas och hon är  dessutom uppbackad av den ytterst begåvade duon i Steelism som har lyckats vidga begreppet av vad som kan göras inom countrymusikens ramar. Om Ortega får stå som symbol för den gräsmatta som jag själv vill ska växa fram på vår tomt så har Musgraves med sin musik lyckats anlägga en perfekt robotklippt matta. Det skaver inte någonstans och med Golden Hour lyser den skimrande grönt redan i vårsolen. Visst kan jag tycka att det blir lite väl förutsägbart och slätstruket samtidigt som det inte går att ta miste på den talang för musikskapande som hon besitter och det bekräftar hon med denna platta.

Mest positivt överraskad är jag dock av Courtney Marie Andrews som med sitt album May Your Kindness Remain framträder som en modern version av det sena 70-talets Emmylou Harris. Med rötter från den alternativa singer/songwriter-scenen tar hon sig an country som befinner sig någonstans mitt emellan Ortega och Musgraves. Kanske är detta årets hitintills bästa countryalbum.

The Decemberists har egentligen ingenting med övriga nämnda artister att göra. Men deras album I'll Be Your Girl känns som en nytändning. Fler elektroniska inslag än vad som är brukligt får genomsyra de alternativa folkrockarnas åttonde studioalbum men tonläget i musiken känns för övrigt bekant. I jämförelse med föregångaren från 2015, som aldrig riktigt fastnade, så finns här genomgående låtar som etsar sig fast och låten Sucker's Prayer har återkommande ljudit i mina hörlurar till och från jobbet den senaste månaden. När jag lyssnar på albumet i sin helhet hör jag dessutom fler godbitar med refränger som lämpar sig för välbeställda medelklassmänniskors slagord på barrikaden. Eller åtminstone i den begynnande villaträdgården.

Album!

Jag satt i bilen häromdagen och hamnade mitt i ett radioprogram där de pratade om den moderna musikindustrin. Det var en intervju med Bo Sundström från Bo Kaspers Orkester som  diskuterade artisternas nya förutsättningar i den digitala världen. Han hävdade där att moderna låtskrivare inte längre gör album utan istället fokuserar på låtar. Att enligt ett tematiskt koncept bygga upp album där mer svårtillgängliga spår ska få utrymme för att kunna växa med tiden existerar inte längre eftersom folk inte längre lyssnar på musik på det sättet. Om detta skulle vara sant är det en tragisk utveckling. När jag nu sitter framför stereon och lyssnar på nya plattor med Anna von Hausswolff och Jonathan Wilson på vinyl hävdar jag att det inte är helt sant. Det beror nog mer på var vi riktar vår uppmärksamhet.

Jag är väl medveten om att tiden har förändrats. Album likt Pink Floyds Dark Side of The Moon, The Stone Roses debut, David Bowies Heroes, Beatles Sgt Pepper, Led Zeppelins Physical Grafitti, Dions Born to Be With You osv. knappast skulle få den uppmärksamhet idag som de fick vid den tid då det begav sig. Det finns säkert en logisk utveckling i detta. Men samtidigt var detta en relativt kort period i populärmusikens historia och det var knappast en trend som skulle vara för evigt. Det var väl redan vid CD-formatets intåg som albumets särställning som enskilt konststycke började försvinna. Kanske är vi tillbaka till där allting började. Då på 50- och det tidiga 60-talet när singelspåret var det viktiga.

Den alternativa musikscenen i dag handlar dock fortfarande om att göra album riktade till de som fortsätter vara intresserade av musik i det formatet. Det är Anna von Hausswolff återigen ett bevis på som för mig är en ung, modern låtskrivare och som med sin piporgel rör sig allt längre in i den mörka, gotiska doomkatedral som hon började utforska med sitt andra album för fyra år sedan. Dead Magic, som hennes senaste album heter, är hennes fjärde i ordningen och kanske det bästa hitintills. Det är så långt ifrån hissmusik eller melodifestival du kan komma. Till och med Tom Waits och PJ Harvey framstår som radiovänliga P3-artister i jämförelse. Det finns en befrielse i att sjunka in i hennes musik som inte tillåter att fokus riktas åt något annat håll. Krävande men belöningen är desto större. De som vet mer gör gärna kopplingar till Kate Bush men för en sådan amatörbloggare som jag ser jag lika många kopplingar till den danska black metal-artisten Myrkur eller filmmusik av den nyligen framlidne isländska kompositören Johann Johansson.

Jonathan Wilson är med sin psykedeliska Laurel Canyon-förankrade singer/songwriter-rock inte lika svårtillgänglig men har även han gjort ett album i ordets rätta bemärkelse med sin tredje (?) soloplatta Rare Birds. Wilson har utöver sin solokarriär gjort sig känd som producent, inte minst för arbetet med Father John Mistys senaste album. Jag gillade delvis föregångaren Fanfare från 2013 men tyckte det blev emellanåt för spretigt och svävade bitvis iväg i allt för rökindränkta drogpsykoser. Rare Birds är mer jordnära i sin helhet där både Wilsons produktion och låtskrivarförmåga ger sig väl till uttryck. Helheten är mer homogen. Referenser till Pink Floyd och det tidiga 70-talet går att finna lite varstans  och det är knappast överraskande att Wilson samarbetat med Roger Waters under de senaste åren. Även mjukrocksikoner som Dan Fogelberg och Jackson Browne känns närvarande och med rötterna i Laurel Canyon finns också återkommande inslag av den amerikanska sydstats- och countryrocken. Solskenspop likt There's A Light varvas med mer melankoliska inslag Sunset Blvd. Även om låtarna sällan är kortare än fem minuter blir det aldrig tråkigt. I alla fall inte om du lyssnar på plattan koncentrerat.

Wilson och Hausswolff kommer knappast att ta musikmarknaden med storm men det är tydliga bevis på att albumformatet fortfarande existerar och berikar tillvaron. Det gör mig glad och för mig bevis nog till att hävda att Bo Sundström har fel i sin analys. För övrigt inget ont om honom.