När jag nån gång, inom en förhoppningsvis oöverskådlig framtid, ligger på min dödsbädd och summerar mitt liv är jag övertygad om att jag kommer att ranka Blurs senaste platta, The Ballad of Darren, som min personliga favorit med gruppen. Deras tidiga nittiotal i all ära men ur mitt perspektiv åldras inte deras nästintill teatraliska sarkasm och ironi särskilt väl. Trots träffsäkra popmelodier. Gruppens senare del av nittiotalet präglades av influenser från den amerikanska lofi-scenen. Den självbetitlade nystarten från 1997 och uppföljaren 13 (1999) är lyssningsvärda än idag men aningen spretiga och bitvis ojämna. Think Tank (2003) och The Magic Whip (2015) har jag aldrig gett en ärlig chans.
På The Ballad of Darren lyckas Blur att på tio låtar sammanfatta de känslouttryck som jag anser att Damon Albarns röst är bäst på att förmedla. Melodiös, bitterljuv popmelankoli. Dessutom är plattan föredömligt kort. Rekommenderas varmt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar