Nittiotalets bästa album - #11

#11: Lauryn Hill The Miseducation of ... (1998)

Om jag hade gjort denna lista i realtid, det vill säga i slutet av samma decennium jag nu försöker summera, skulle denna platta definitivt haft en topp 3-placering. Om jag hade gjort den för tio år sen hade det åtminstone varit en topp 5. Men när jag nu, två decennium senare, försöker summer nittiotalet i form av en meningslös, ytterst subjektiv, lista så hamnar den inte ens topp 10. Hur fantastiska låtar plattan än inrymmer och hur besjälad Hills röst än är så har skivan i mitt tycke inte åldrats med den värdighet som jag vid dess ankomst förutspådde.

I slutet av 1990-talet ansåg jag, särskilt efter en minnesvärd konsertupplevelse på Globen våren 1999, att Lauryn Hill var något utöver det vanliga. En tronföljare till drottningen Aretha Franklin hade kommit för att  missionera soulmusiken och förvalta traditionen in på den andra sidan av millenniumskiftet. Alla som hävdade motsatsen eller menade att jag borde ha en mer nykter inställning till hennes prestation ansåg jag hade fel. Tvärsäkert. Alla rykten som spreds om henne som inte föll in i min illusion om hennes geniala storhet var fake news. Fast jag använde inte det begreppet då.

Men tiden kom att visa att jag nog hade fel. Åtminstone delvis. Jag hade inte bevittnat början på något stort när jag upplevde en i mitt tycke magisk konsert på Globen. Det var snarare början på  slutet. Sedan dess har Hills karriär mer präglats av mer eller mindre halvhjärtade återupplivningsförsök av den musik som hon var med och skapade mellan 1994 och 1998, på egen hand eller tillsammans med kollektivet i Refugee Camp. Min besvikelse har på sätt och vis påverkat mitt förhållningssätt till detta på många sätt fantastiska album. Dessutom är plattan tämligen tungrodd att ta sig igenom 20 år senare på grund av långa interludes som inte åldrats väl på skiva.

Men att den trots all detta befinner sig på plats 11 över nittiotalets bästa plattor i mitt tycke beror ju på låtarna och Hills magiska stämma. Final Hour, Doo Wop (That Thing), Forgive Them Father, To Zion, Can't Take My Eyes From You  och Ex-Factor gör att jag fortfarande smälter för Lauryn Hills musik. När jag nu lyssnar på plattan tänker jag återigen att det här var början på något stort. Innan verkligheten hinner ifatt mig. Hon blev kanske inte soulmusikens nya Aretha Franklin. Istället blev hon soulmusikens svar på Jakob Hellman. Det är kanske ändå inte så illa trots allt. Det är nog därför jag gör denna lista. För att bearbeta ett åldrande musiksamlarhjärtas besvikelser och omforma dem till något annat.

Komplement: The Fugees The Score (1996), Wyclef Jean The Carnival (1997) och Whitney Houston My Love Is Your Love (singel, 1998)

Nittiotalets bästa album - #19

#19: Massive Attack Blue Lines (1991)

Hiphop, modern soul och r'n'b åldras sällan särskilt väl och det har den emot sig. Det är en personlig åsikt. Den känns oftast så modern vid sin samtid att det blir så mycket här och nu som med tiden omvandlas till där och då. Men givetvis finns det undantag.

Massive Attack var pionjärer inom sitt gebit och få grupper är lika förknippade med ett sound som satte sin prägel på den brittiska soul- och klubbmusiken under nittiotalet. Deras lågmälda klubbmusik lade grunden för trip hop och satte Bristol på kartan för andra än enbart Tipsextra-fanatiker och banade väg för såväl Everything But The Girls, Madonnas och Björks fortsatta musikaliska utveckling som nya grupper likt Portishead, Lamb och senare The Streets.

Massive Attack andas mycket nittiotal när du lyssnar på det idag men det är inget fel i det. Lyssnar jag på musik från en viss tid vill jag att den kontext som den skapas i ska lysa igenom. Problemet uppstår när en modern teknik får allt för mycket utrymme. Då blir det sällan mer än enbart kul att lyssna på i efterhand. Massive Attacks lågmälda soul och rap har dock visat sig åldras med värdighet vilket gör skivan relevant än idag. Lågmäld musik håller bättre över tid än andra känsloyttringar.

Dessutom präglas skivan av fantastiska sånginsatser av Shara Nelson och Horace Andy. Avslutande Hymn of the Big Wheel är majestätisk än idag. Inledande Safe From A Harm är fortfarande förföriskt vacker och de mer hiphop-präglade låtarna likt titelspåret och Five Man Army ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Då har jag fortfarande i nämnt albumets största stund, Unfinished Sympathy.

Komplement: Portishead Portishead (1997)

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #4

#4: Solomon Burke Don't Give Up On Me (2002)

Jag är väl medveten om att jag tillhör en privilegierad grupp i samhället. Jag har haft tur. Hitintills åtminstone och det får man ju vara ödmjukt tacksam för. Men för den sakens skull är inte livet en enkel sak att handskas med. Oro och ångest över stort och smått påverkar oss alla vid olika skeenden i livet. Vid dessa tillfällen, när det mörka tar överhanden och demonerna får härja fritt i ens inre, får musiken en allt viktigare funktion. Det finns då skivor och artister jag återvänder till och Solomon Burkes Don't Give Up On Me är en av dessa.

Solomon Burke hade en av de största och mest kraftfulla rösterna inom den amerikanska soulmusiken. Det är inte för intet han kallades The King of Rock & Soul. Efter ett framgångsrikt sextiotal följde ett par decennier där han i första hand levde på gamla meriter och ett par hyllade gospelinspelningar men som inte riktigt nådde en lika bred publik. Däremellan agerade han även pastor, begravningsentreprenör och är dessutom upphovsman till 21 barn i två äktenskap. Att han har erfarenhet av både livets goda och mörka sidor är något som bekräftas på albumet Don't Give Up On Me som blev ett slags comebackalbum för en artist som egentligen alltid varit produktiv. Hans karriär går att likna vid soulmusikens motsvarighet till Johnny Cash där de under det sista decenniet av deras respektive liv fick uppleva en välförtjänt musikalisk renässans efter lång och trogen tjänst. Deras förmåga att träda över genregränser och trots hög ålder fortsätta betrakta modern pop- och rockmusik med nyfikna och öppna ögon utan att rucka på sin egen övertygelse eller trovärdighet bidrog till att de lockade till sig en skara unga beundrare trots att de själva befann sig i pensionsålder.

Don't Give Up On Me spelades in live i en studio i Los Angeles, där Burke hade sitt hem, på fyra dagar med den smakfullt ljudkänsliga Joe Henry som producent. Några av rockhistoriens främsta låtskrivare, som Tom Waits, Dan Penn, Bob Dylan, Nick Lowe, Van Morrison och Elvis Costello, bistod med material och slutresultatet är fantastisk. Trots vitt skilda låtskrivare finns det en sammanhängande röd tråd. Sinnesnärvaron är total under hela albumets speltid och präglas av ett tillbakalutat och eftertänksamt lugn som skänker förtröstan och hopp i dystra tider.

Titelspåret, där Dan Penn står som en av upphovsmännen, tillhör inte helt oväntat albumets höjdpunkter. Något mer förvånande, utifrån ett vidare tidsperspektiv, är att det är två britter med rötter i new wave-musiken, Costello och Lowe, som står för två andra av mina personliga favoriter på skivan. Inte överraskande med tanke på artisternas låtskrivarförmåga, de har ju alltid haft en förkärlek till amerikansk soul, country och gospel, men deras musikaliska bakgrund är ändå väsensskild från Burkes och kanske är det därför det blir så förträffligt resultat. Joe Henrys egna bidrag, Flesh And Blood, är också värd att nämna i sammanhanget och att The Blind Boys of Alabama gästar på None Of Us Are Free gör det hela knappast sämre. Som helhet finns det inga djupa dalar och det är nog enbart Dylans Stepchild som går mig obemärkt förbi.

Solomon Burke dog hastigt på en flygplats i Amsterdam 2010, 70 år gammal, under en pågående turné. Att han inte alltid prioriterade sin hälsa kanske framgår av videoklippet nedan. Men hans välljudande gospelröst och själfulla musik lever kvar och behövs mer än någonsin i en allt oroligare värld.

Sunt förnuft, Legend och en utmärkt förebild

Det känns som om filmen Selma, som har premiär i Sverige i början mars, kommer upplevas som mer aktuell än vad man önskade att den skulle år 2015. Filmen handlar om medborgarrättsrörelsen under Martin Luther Kings tid och dennes kamp för lika rättigheter mellan svart och vita. I detta specifika fall i Alabama. Kopplingarna till händelser i Ferguson och New York känns dessvärre inte allt för långsökta.

Jag hoppas att de som söker upprättelse har Luther King som förebild och inte lockas av konfrontationsförespråkare och andra våldsverkare. Jag tycker att Common och John Legend uttrycker det på ett utmärkt sätt i låten Glory som är hämtad från filmens soundtrack. Sunt förnuft och vacker musik i fungerande symbios. Budskapet går att applicera på många aktuella konflikter runt om i världen. Jag hoppas rätt folk lyssnar.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #48

#48: The Roots Undun (2011)

Det är inte sällan under det senaste decenniet som jag har varit beredd att helt och hållet ge upp intresset för modern hiphop och r'n'b. Kanske är det så att jag i princip redan har gjort det. Okej, det ska erkännas att jag aldrig haft ambitionen att vara någon riktig hiphop-snubbe, vad nu det är, men i likhet med hårdrock är det en musikstil jag periodvis har uppskattat att ta min tillflykt till då jag ledsnat på bredbent rock, countyrutsmyckade kvinnor, missnöjda män med gitarrer eller navelskådande indieskrammel. Under slutet av 1990-talet, i kölvattnet efter Fugees framgångar, föll jag för en del av den som av vissa ansågs vara den "mogna och intellektuella" hiphop-våg och företräddes av artister likt The Roots, Gang Starr, Common, Mos Def och Talib Kweli. Idag lyssnar jag ytterst sällan på hiphop och kan knappast anses vara kvalificerad att värdera album ur denna genre. På denna blogg spelar dock sådant ingen som helst roll. Här får ju jag göra precis vad jag vill.

När jag väl får upp ögonen för någon hiphopakt är det ofta besläktat med The Roots. Direkt eller indirekt. Kanske beror det på att de brukar tillskrivas beskrivningen "hiphopens bästa rockband". Därför är steget från den traditionella rockmusik, som jag allt som oftast har min hemvist i, aldrig särskilt långt. Inte minst fattade jag tycke för 2011 års album Undun. Befriat från tråkigt mellansnack och annat för mig ointressant material. Ett koncentrerat temaalbum på 40 minuter om den fiktiva karaktären Redford Stevens, där samtliga 10 albumspår känns relevanta och intressanta. Att det sedan avslutas med en begravningssvit över den fiktiva karaktärens bortgång gör kanske varken till eller från även om det är upplyftande att de där tar hjälp av en egensinnig indierockhjälte som Sufjan Stevens. Ungefär som när Kanye West och Bon Iver hittar varandra. Det visar på ett öppet sinne och att musiken inte i första hand handlar om att markera revir utan om att tänja gränser. Det är då musik blir som mest intressant. Moget och vuxet men för den sakens skull aldrig tråkigt. Tvärtom.

The Roots bygger broar

Jag gillar ju Elvis Costello och så även The Roots. Men ska jag vara ärlig så lyckas de inte få mig att dansa med i deras gemensamma projekt som gavs ut på skiva tidigare i år. Vid försök till att lyssna på plattan har jag tröttnat och inte orkat lyssna klart. Jag klarar inte av det hur mycket jag än skulle vilja. Men det är inte omöjligt att jag omvärderar det hela i framtiden. Det är så det brukar vara.

Däremot bidrog uppmärksamheten kring dessa sympatiska artister till att jag plockade fram The Roots två år gamla album Undun och insåg att det är ett av få hiphop-album som jag verkligen uppskattar från början till slut. Hiphop är ju som musikstil och genre en produkt från många olika kulturyttringar. När den växte fram på allvar under slutet av 80- och början av 90-talet sammanföll det med att CD-skivan fick sitt genombrott. Omfattning i tid som CD-formatet gav utrymme till bidrog att flertalet ville få in så många kulturella element som möjligt och fyllde sina skivor med långa intron, outron, skits och interludes. För en traditionell och tråkig rocksnubbe som jag innebar det att jag tröttnade ganska fort. Jag gillar en hel del hiphop när det gäller det rent musikaliska men känner mig fjärmad från flertalet av de övriga stilmarkörer som är och har varit centrala inom hiphop. De intresserar mig inte och därför förlorade jag ofta uppmärksamheten.

Men det finns grupper och artister som bidragit till att jag aldrig gett upp genren helt och hållet och bland dem håller jag The Roots högst. De har under hela sin karriär gjort flertalet bra låtar och ofta överraskat med spännande och intressanta samarbeten. Dessutom bjöd de mig på en fantastisk konsertupplevelse på Stockholms jazzfestival någon gång i slutet på 90-talet. Och ska jag välja ett favoritalbum är det just den ovan nämnda Undun. Befriat från tråkigt mellansnack och annat för mig ointressant material. Ett koncentrerat temaalbum på 40 minuter om den fiktiva karaktären Redford Stevens, där samtliga 10 albumspår känns relevanta och intressanta. Att det sedan avslutas med en begravningssvit till den fiktiva karaktärens bortgång gör kanske varken till eller från även om det är kul att de där tar hjälp av en indierockhjälte som Sufjan Stevens. Ungefär som när Kanye West och Bon Iver hittar varandra. Det visar på ett öppet sinne och att musiken inte i första hand handlar om att markera revir utan om att tänja gränser. Det är då musik blir som mest intressant. Moget och vuxet men för den sakens skull aldrig tråkigt. Tvärtom.