KjellvanderTonbruket: Doom Country

Christian Kjellvander förenas med några av Sveriges mest respekterade musiker inom såväl jazz, rock och visa och skapar välljudande, pretentiös domedags-americana. Det här var precis vad jag behövde höra just nu.

Få artister har jag följt lika troget som Kjellvander under de senaste tjugo åren. Allt sedan Loosegoats-skivan Her, the City, et al. Hans debut som soloartist var till stora delar alldeles lysande och håller än idag. En handfull utmärkta singer/songwriter-låtar som varit en bidragande orsak till att min skivsamling idag ser ut som den gör. Hans tredje soloalbum I Saw Her From Here/I Saw Here From Her (2007) är i mitt tycke den bästa americana-platta som har gjorts i Sverige genom alla tider. Den efterföljande The Rough and Rynge (2010) var sedan ett slags avslut och sammanfattning på den första delen av Kjellvanders musikaliska resa. Därefter har han på de tre efterföljande plattorna ständigt sökt efter ett nytt musikaliskt uttryck med hjälp av relativt små medel. Stämningen, atmosfären, ljudbilden och lyriken har varit mer i fokus än låtarnas potential att nå ut i till lyssnaren. Resultatet har varit lite varierande även om jag tycker att en platta som A Village: Natural Light (2016) har vuxit med tiden. Den åldras väl. Men många gånger är det först när jag hört musiken från dessa skivor live som den gripit tag i mig på allvar. Produktionen på skiva har i mitt tycke inte alltid lyckats fånga det jag tänker mig att Kjellvander har eftersträvat att uppnå. Åtminstone har jag lämnat dem med en känsla av att något har saknats för att jag ska bli hänförd. Nu, när jag sitter med Doom Country i mina händer, kan jag dock med ett annat perspektiv se värdet i denna ganska tålmodiga musikaliska process.

När Kjellvander under ett par sensommardagar i Missionshuset i Österåker förenas med sina musikaliska själsfränder i Tonbruket och spelar in fyra låtar med okonventionell struktur är det som om han når den långa resans mål. Här finns den suggestiva atmosfären, dynamiken, lyriken och ödesmättad melankoli förenat i en fungerande symbios. Det är skrämmande vackert och Tonbrukets betydelse i sammanhanget bör inte underskattas. Beroendeframkallande musik. Det går att referera till Bill Callahan, Nick Cave, David Eugene Edwards och Leonard Cohen. Men det känns nästan överflödigt för jag har nog inget i min relativt stora skivsamling som låter så här.

För mig känns denna platta som ett slags avslut på Kjellvanders andra resa som soloartist. Kanske ser han det själv som en parentes, ett infall som han var tvungen att få ur sig. Men jag hoppas det blir början på något nytt. För Kjellvanders trygga domedagsröst, musikaliska nyfikenhet och ständiga sökande i kombination med den tillsynes oberoende position han lyckats skapa för sig själv känns mer angelägen och unik idag än någonsin tidigare. Den är ovärderlig.

2020 - So Far, So Good... So What!?

Det tredje årtiondet på det tredje årtusendet har börjat lite oroligt. En vinter, som i stora delar av landet, helt lyser med sin frånvaro gör att en stundande klimatkris känns alltmer närliggande och hotfull. Det i kombination med ett okontrollerbart virus som sprider sig världen över så får alarmister av alla dess slag, från höger till vänster på den politiska skalan, vatten på sina kvarnar och polariseringen i samhället blir allt skarpare. Nivån på det offentliga samtalet sjunker likt Arktis glaciärer och i mitt inre har jag svårt att skapa ordning. Tankar och känslor de flyger och far mellan hopp, vemod och becksvart mörker. Och jag som hade hoppats på det glada 20-talet...

Som tur har jag musiken att falla tillbaka på. I musiken kan jag som vanligt finna sinnesro. Eller som Joakim Berg formulerade det i låten Var är vi nu?.

Som alltid flyr jag till musiken
Den enda plats där jag är jag
En plats med enkla raka regler
Där de stora drömmarna är lag 

Så här är min Spotifylista över den musik som kommit under detta år och som är under pågående konstruktion året ut. Min smak spretar som aldrig förr vilket kanske är en spegling av hur mitt inre förhåller sig till världen utanför. Det har i alla fall kommit en hel del bra under de två månader som har gått och det får jag ju ändå säga är något positivt med 2020. Och det är lång tid kvar innan 20-talet ska summeras. Det blir kanske glatt till slut.

TEMA 20: Rocklyrik på svenska - Till minne av Magnell

Ola Magnells död har onekligen påverkat mig. Han var en svensk artist jag sedan 20 år tillbaka i tiden har värderat högt i samband med att jag upptäckte skivorna Nya Perspektiv (1975) och Höstkänning (1977). Två guldklimpar i den svenska rockhistorien som framhäver Magnells unika förmåga att skriva rocklyrik på svenska som saknar motstycke. Dessutom besatt han en röst med många nyanser. Jag har efter nyheten om hans bortgång ägnat uppmärksamheten åt hans efterföljande produktion som i mitt tycke blir mer ojämn men innehåller en del toppar värda att uppmärksamma. Inte minst i hans Dylan-tolkningar; Rättså Hettså (Most Likely You Go Your Way (And I'll Go Mine))  och Ta det kallt, det är allt (Don't Think Twice, It's All Right).

Det jag uppskattar hos Magnell, hans styrka som också skulle blottlägga hans svaghet, var hur ständigt vägrade rätta sig i ledet. Han befann sig alltid i ett utanförskap och slogs verbalt mot allt och alla. Till höger och till vänster, inåt och utåt. I det perspektivet går det att betrakta Magnell som en svensk Dylan. Han förtjänade mer uppmärksamhet och respekt än den som han uppnådde under sin livstid

Magnells tragiska bortgång blev en inspiration till en ny låtlista på temat 2020. Denna gång blev den gemensamma nämnaren rocklyrik på svenska med Magnell som utgångspunkt. Från dåtid till nutid. För övrigt är det en salig blandning som innefattar såväl Mikael Rickfors och Ulf Dageby som Annika Norlin och Anna Järvinen. Finns ingen logik i dessa val men något i det svenska vemodet förenar. Allt till Magnells ära.