onsdag 30 december 2020

Årets bästa skivor 2020 - I spåren av en pandemi

Att för mig summera 2020 i form av en årsbästalista är inte helt enkelt. Faktum är att det blir en större utmaning för varje år som går, jag har allt svårare att finna mig tillrätta i det moderna musikaliska landskapet som formas på ett annat sätt än då musiken formade mig. Även om jag tycker musik är precis lika viktigt och roligt som någonsin förr så har jag svårare att finna ny musik som skapar den där kittlande känslan av njutning och upptäckarglädje. Det är väl tyvärr ett ålderstecken. Det krävs något alldeles extra för att det ska brinna. 

2020 är dessutom ett år som inte har varit likt något annat jag upplevt. Därför har jag kanske haft ett större behov att luta mig tillbaks på bekanta röster som skänker en känsla av att den gamla världen trots allt finns kvar i skuggan av pandemi, klimatförändringar och nya politiska vindar. Jag tillhör inte dem som hävdar att det var bättre förr men det enda vi nog kan enas om var att det var annorlunda. Och då gäller det att finna sin plats i allt det nya vilket kan vara en utmaning.  

Ovan nämnda resonemang kan ge en förklaring till varför jag under det gångna året fastnade för Michael Stipes utgivna singel No Time For Love Like Now. Egentligen ingen märkvärdig låt, något som skulle kunna vara hämtat från R.E.M:s mindre intressanta period kring milleniumskiftet, men just i år fyllde den en funktion. Av kanske samma skäl blev Grandaddys R.I.P Coyote Condo #5 också en favorit. För övrigt har 2020 varit ett tämligen dystert år och det präglar också min lista över favoritalbum som detta år får bli i en fem-i-topp. 2020 förtjänar inte mer. Jag avslutar dock med plattor som jag nog kommer att ge fler chanser i framtiden och som förtjänar uppmärksamhet men finner ingen inspiration i att skriva om dem nu. 

1. Nick Cave Idiot Prayer - Alone At Alexandra Palace
En liveplatta på en ödslig konsertarena. Nick Cave ensam med sitt piano summerar en alldeles enastående karriär med musik som på ett ypperligt sätt tonsätter en pandemi. 2020 kan inte få ett bättre soundtrack. Redan efter förra årets Ghosteen var jag övertygad men nu är jag än mer fäst vid hans musik. Och ju mindre orkestrering desto mer framhävs hans storhet. Han har en förmåga att med små medel skapa en ödesdiger dramatik. Såväl nya låtar som Waiting For You eller den trettio år gamla The Ship Song blir i detta format smärre mästerverk. En tröst för en utebliven konsert på Globen. Och tyvärr tror jag att jag aldrig kommer att få chansen att se honom live. Men denna platta är en betydelsefull tröst. 


2. Christian Kjellvander  About Loving And Loving Again
När Christian Kjellvander fick ett genombrott med sin solodebut Songs From A Two-Room Chapel 2002 låg vägen öppen för honom att bli en inhemsk motsvarighet till Ryan Adams (även om det år 2020 inte är en lika smickrande jämförelse som det var då). Han kom helt rätt i tiden och med hänseende till att han hade tillbringat delar av sin uppväxt i Seattle i kombination med hans talang var det ingen svensk som kunde göra americana-rock med större trovärdighet och språklig finess. Hade han fortsatt på det spåret skulle han ett decennium senare varit en eftertraktad Så Mycket bättre-artist. Men redan på uppföljaren Faya från 2005 markerade han med tydlighet att hans ambitioner låg någon helt annanstans, målet var något större. Med förebilder som Richard Buckner, Townes Van Zandt, Leonard Cohen och Mickey Newbury visste han vart han vill styra skutan. Och med facit i hand är vi som tålmodigt följt hans musikaliska utveckling glada för det.  Kjellvander har aldrig agerat insmickrande eller inställsamt mot sin publik utan istället konsekvent sökt sig mot musikaliska marker där hans konstnärliga och musikaliska frihet kan få tillräckligt med utrymme.  De som vill får följa med på resan, de andra lämnar han därhän. Känslan är att 2020 är det år då han har nått sitt mål med dels en fantastisk soloplatta samt dessförinnan ett utmärkt samarbete med Tonbruket som resulterade i plattan Doom Country, som i mitt tycke var mer doom än country. Och med About Loving And Loving Again tar han steget allt längre bort från den singer-songwriter/americana-scen som han en gång var en betydande del av. Han har skapat sig en unik position inom den svenska musikscenen som gett honom en respekt och betydelse som inte mäts i publik eller antal lyssningar på streamningstjänster. Det han lyckats skapa är något större som på den inhemska scenen kan bäst jämföras med det som Pelle Ossler och Anna von Hausswolff lyckats med. Kanske krävdes det en pandemi för att Kjellvander skulle komma till sin rätt för hans musik har aldrig känts så viktig som precis just nu trots att tematiken på skivan inte gör någon som helst koppling den nuvarande samhällsutvecklingen. Istället är det en skiva om uppbrott, svek och försoning. Allmänmänskliga ting som skapar en känsla av tidlöshet. Precis som det Cohen skapade i sina bästa stunder.


3. Bohren & Der Club Of Gore Patchouli Blue
2020 blev det år då jag upptäckte skönheten i ett post-metaljazzband från Tyskland.  Om Kjellvander försökte sig på på Doom Country tillsammans med Tonbruket så är det här Doom Jazz i ordets rätta bemärkelse där Angelo Badalamentis filmmusik kan beskrivas som en partyhöjare i jämförelse. Inget för den som vill ha variation. Allt går i moll. Ett ljudlandskap där jag har känt mig hemma i och ständigt velat återvända till under året som gått. Lite paradoxalt men vemodigt vackert avslutas skivan med Meine Welt Ist Schön.


4. A.A. Williams Forever Blue
Ytterligare en ny upptäckt för detta år. A.A. Williams bedårande musik svävar i fritt i ett landskap där alla musikaliska genres är tillåtna. Hon gör det på ett sätt att man som lyssnare inte bryr sig om vilken sorts musik det är man lyssnar på. Det är ett kvalitetstecken. Årets största musikaliska utropstecken i min värld! Likt musikaliska själsfränder som Chelsea Wolfe, Anna von Hausswolff och Emma Ruth Rundle hämtar hon inspiration hos såväl PJ Harvey, Kate Bush, Portishead som mörk döds- och gothmetal.


5. Avishai Cohen Big Vicious
Trumpet kan vara ett enerverande instrument. Men i händerna på Avishai Cohen (inte den Avishai Cohen, utan den israeliske namne) så blir jag hänförd på en vacker musikalisk jazzresa från Beethoven till Massive Attack. Vackert!

Andra plattor från 2020 som jag haft behållning av och säkerligen kommer ha stor glädje av i framtiden då jag hunnit lyssna ännu mer:

Jason Isbell & the 400 Unit Reunions
Katatonia City Burials
Rolling Blackouts Coastal Fever Sideways To New Italy
Brandy Clark Your Life Is A Record
Taylor Swift Folklore
Courtney Marie Andrews Old Flowers
The White Buffalo On The Widow's Walk
The Strokes The New Abnormal
Emma Ruth Rundle & Thou May Our Chambers Be Full

Det var nog allt för mig för detta år. Gott nytt rockår!

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar