C90: 90-talets tårdrypande rock som låter dödsskönt i kistan

Jag börjar misstänka hur min 40-årskris kommer att ge sig till uttryck. Det kommer inte handla om dyra bilar, nya träningskläder (en racercykel har jag ju redan köpt) och allmän gubbsjuka (möjligtvis dyr Hifi?) utan snarare kommer jag med en manisk desperation söka mig tillbaka till 90-talets pop- och rockmusik. Ett årtionde jag länge har haft ett ambivalent förhållande till samtidigt som det var under detta årtionde min musiksmak tog sin form och blev vad den är idag. Jag har redan tjuvstartat med att återköpa R.E.M, Nirvana och Portishead på vinyl och värre lär det med säkerhet bli.

Efter att ha lyssnat på Slowgolds fina platta Drömmar, som kom tidigare i år, väcktes dessa känslor till liv och jag satte ihop följande spellista med vemodig rockmusik från tiden då flanell och jeans med dålig passform var en lyckad kombo. I den klädseln går jag ofta fortfarande...

C90: Sveriges sista cowboy

Jag var och såg Dixie Chicks live för ett par veckor sedan på Malmö Arena. En konsert som kanske inte gnistrade men som jag ändå gick ifrån med stor behållning. Proffsig och välregisserad show som visserligen hämmades av vasst arenaljud och bristande spontanitet. Men låtarna och Natalie Maines fanns där med all sin kraft och det räcker för mig. Av någon anledning gick jag därifrån och tänkte på Olle Ljungström. Orsaken var att jag försökte hitta en kontrast till det jag precis upplevt och kom då att tänka på den enda gång jag sett "världens räddaste man" live. Det var på Strand i Stockholm för sisådär 6-7 år sedan.

Den konserten innehöll allt det som jag inte upplevde på Dixie Chicks-konserten. På gott och ont. Det var ett oproffsigt och skakigt framträdande där man som åhörare ständigt höll sig på helspänn för att Ljungström när som helst skulle falla ihop. Texter föll bort och andra oväntade inlägg tillkom. Varken musiker eller publik verkade vara beredda på hans infall som emellanåt upplevdes som teatraliska men som i de flesta fall synliggjorde en bräcklig människas balansgång genom livet. Den fullständiga kollapsen kändes aldrig långt borta. Och det var kanske just därför han var så älskvärd. Han hemlighöll aldrig sina tillkortakommande vilket fick den som lyssnade att känna sig i lite bättre dager. Hans musik lyckades i all sin cynism och sarkasm framkalla känslor av medmänsklighet och värme. Vi har ju på något sätt alla den där dekadenta och misslyckade personen inom oss som vi åtminstone inbillade oss att Olle sjöng om. Den där apan som liknar mig. De flesta håller den inom oss och låter den aldrig få ta makten över våra liv. I Olle Ljungströms fall var det annorlunda vilket gjorde hans levnadsöde nervkittlande.

Jag minns när jag första gången fängslades av hans musik. Det var på den tiden jag jobbade i skivaffär och CD-singlar fortfarande var ett gångbart koncept. Jag spelade då den för tiden alldeles nyutkomna singeln Jag och min far på repeat i butiken. Jag såg den dock som en lyckträff. Jag hade skapat mig en bild av Olle Ljungström som en självömkande och navelskådande storstadsposör som hade allt men gnällde ändå. För mig var han bara en i mängden av alla de kända människor som fanns överallt. Dessutom var jag för ung för att ha någon relation till Reeperbahn som i likhet med musik från samma era och genre känns mycket där och då. Var man inte med går inte känslan att återskapa. Inte för mig i alla fall.

Med tiden har dock hans musik oundvikligen smugit sig på och det har bidragit till att jag med rätta omvärderat min bild av honom. Ju mer jag fick reda på om honom desto mer mottaglig blev jag för hans låtskrivande. Framförallt hans texter. Låtar som Sånt som bara händer, Som du, Kaffe och en cigarett och Jag spelar vanlig blev med tiden betydande referenspunkter i en övergångsfas från ungdom till vuxenliv som både innehåller toppar och dalar. För mig har han dock aldrig varit en albumartist. Plattorna har i mina öronen varit alldeles för ojämna. Men han har bidragit med en mängd låtar som etsat sig fast och för evigt kommer att var en del av min musikhistoria. Han står för ett textförfattande som sticker ut och skiljer sig från mångt och mycket av den svenska låtskrivartraditionen som inte sällan har rötter i den svenska proggen eller den lundellska traditionen där manliga artister (lite väl förenklat) uttrycker sitt missnöje över livets hopplöshet och ensamhet med koppling till samhällets förfall. "De har bränt ner mina barndoms kvarter och nu mår jag skit"-perspektivet. Ljungström var annorlunda och riktade inte sällan udden mot sig själv. Som man bäddar får man ligga. En livsåskådning som jag mer känner igen mig själv i. Även om den givetvis går att ha invändningar emot.

Olle Ljungströms bortgång är givetvis sorglig. En unik röst i svenskt musikliv som aldrig gick att placera i något fack har försvunnit för gott. Sådana artister behövs och han kommer att vara saknad. Men hans död var knappast överraskande. Det kan låta som en efterhandskonstruktion men jag kom hem hem från Dixie Chicks-konserten och tänkte på att det var länge sedan man hörde något om Olle Ljungström. Han har ju haft en förmåga att skapa rubriker och tränga igenom mediebruset. Tanken på att hans dagar nog var räknade fanns där. Det ingick i dramaturgin att Olle Ljungström aldrig skulle få bli gammal. Sveriges sista cowboy.

Vila i frid. Det har du förtjänat.

Tack.

Blandband: C90 - Soul & Blues

Det var någon gång i slutet av 1990-talet jag köpte Mats Nileskärs väl sammansatta CD-samlingar med soulklassiker från 60- och 70-talet. Det var en bra början. Trots detta har mitt intresse för soul inte alltid varit aktivt. Det kommer och går. Kanske på grund av att jag är besviken på soulmusikens utveckling under de senaste två decennier som gått. Om jag jämför med en närliggande musikstil som country är det annorlunda. Där hör jag ofta något nytt som jag gillar som gör att jag söker mig bakåt i tiden. Det händer alldeles för sällan med modern soul. Möjligtvis när jag lyssnar på Cody Chesnutt. Jag har försökt med D'Angelo men tappar alldeles för snabbt intresset. Det räcker med enstaka låtar. Visst, John Legend har en fin röst men blir slätstruket i längden. Därefter konstaterar jag att det inte är min grej. Ska dock erkänna att jag inte är tillräckligt initierad i allt nytt som kommer inom denna genre så jag ska vara ödmjukt försiktig i mina uttalanden

Men i slutet på 90-talet fanns det fortfarande samtida soulmusik som jag gick igång på. Som Lauryn Hill, Erykah Badu och någon enstaka platta med Mary J. Blige. Det fick mig att leta reda på dess rötter. För så är det oftast för mig. Jag utgår från nutid för att hitta referenser bakåt i tiden. Via R.E.M hittade jag Television och The Byrds. Kristofer Åström och Christian Kjellvander tog mig till Townes van Zandt. 16 Horsepower fick mig att inse tjusningen i Bob Dylans religiösa plattor och så vidare.

Den senaste veckan har jag i vilket fall försökt sammanställa mina soulfavoriter från 60- och 70-talet i form av ett fiktivt blandband. Det blev lite blues också. Det är jag glad för. Det svänger ju. Här är resultatet:

Blandband: C90 - Världens bästa band

Ibland gillar jag att generalisera och förenkla tillvaron. Som när det gäller några av livets stora frågor. För vid sidan av "meningen med livet"-frågan är nog frågan om vilket som är världens bästa band den mest fundamentala byggstenen för att skapa sig en trygg och stabil tillvaro i ens inre. Får du aldrig ett svar på den fråga finns det stor risk att du hamnar snett.

Är du född på 50-talet svarar du helst Beatles eller Stones på denna fråga och menar med den drucknes envishet att alla andra roackband är bleka kopior av dessa giganter. Är du 60-talist säger du kanske Pink Floyd, Steely Dan, the Clash eller Led Zeppelin. En 70-talist svarar the Smiths eller Primal Scream om du är lite svår, bor i innerstan och helst läser Andres Lokkos krönikor i SvD (som du då för övrigt anser är en vedervärdig tidning). Annars svarar du nog U2 eller R.E.M (innan 1994). En 80-talist svarar kanske Nirvana, Radiohead eller möjligtvis Coldplay. En 90-talist förstår inte frågan och undrar varför man måste välja. Allt finns ju tillgängligt på nätet ändå. Själv svarar jag My Morning Jacket.

Jag svarar kanske inte My Morning Jacket för att de har världens bästa skivkatalog. Den svajar emellanåt. Men när de är som bäst så är de helt enkelt bäst. Framförallt från och med 2005 och framåt då bandet nådde ett helt eget universum med sin musik. Därför har jag satt i hop världens bästa blandband med enbart låtar av Jim James & co.

För den som har slängt sitt kassettdäck eller er freestyle så kommer ni inte undan. Här har ni den i ett allt för lättillgängligt format:

Blandband: C90 - Country är ju soul

Mitt blandbandstema fortsätter. Denna gång på ett tema som är tämligen uttjatat i nördiga kretsar men som jag ändå inte kan låta bli. När countrymusik förenas med soul slutar det ofta i ett frosseri av sydstats- och västkustrock och så även i detta fall. Avsikten med detta blandband var att kunna placera fina låtar med nutida aktörer som Chris Stapleton, Eric Church och Tedeschi Trucks Band i ett historiskt sammanhang och jag tycker att jag lyckades ganska bra.

Musik blir alltid bättre i ett historiskt sammanhang. Från Glen Campbell till Julie Rhodes är steget ganska långt men men jag hoppas ni hittar den röda tråden. Eller det spelar ingen roll, det viktiga är ju att man gillar det man hör. Jag hoppas i alla fall ni lyssnar.

Blandband: C90 - Folkrock

Jag har aldrig lyckats med Spotifylistor. De blir allt som oftast oändliga och i slutändan med bristande kvalité. Jag vill tillbaka till blandbandens tid där begränsningen gjorde urvalet mer genomtänkt. Därför skapar jag numera mina spellistor utifrån förutsättningen att de ska rymmas inom ett 90 minuters blandbands inspelningstid.

Den första, och kanske den enda, spellistan jag delar utifrån detta koncept på denna blogg innehåller Folkrock. Från 1960-tal till nutid med en relativt generös definition av begreppet folkrock. Därmed är bloggen tillbaka där den en gång började. Precis som mitt musikintresse. Fast denna gång kräver inte mina blandband något kassettdäck. Det är bara att lyssna.