Likt den spegelblanka skogstjärn som pryder konvolutet är musiken alltså svår att hitta för gemene man. Du måste veta vad du söker och något säger mig att det är det som är ambitionen med detta verk. Musiken är precis lika stillsam, rogivande och melankoliskt vacker som en igenväxt skogssjö kan te sig för den som finner den. När du hittar den känner du dig unik. Som en upptäcktsresande på nyfunnen mark och att denna sjö enbart finns där för dig just här och nu. Ensamheten blir i detta sammanhang något eftersträvsamt och positivt.
Musiken har en sakral inramning som påminner mig om den psalmliknade folkrock David Åhlén har ägnat sig åt tidigare. Men för de flesta som hör musiken förs tankarna till artister som Iron & Wine, Christian Kjellvander och Laura Marling. Nämnde Kjellvander bidrar även med trumspel men det framstår för den musikaliskt oinsatte som ett tämligen enkelt jobb i sammanhanget. För det är främst duons samklingande, harmoniserande röster och den akustiska ljudbilden skapat av piano och gitarr som blir framträdande i det atmosfäriska landskap som man som lyssnare så sakteliga färdas igenom. Musik att finna tröst i och en framtida apokalyps känns helt plötsligt inte lika hotfull. Snarare hoppfull.
