Nittiotalets bästa album - #7

#7: Prefab Sprout Jordan: The Comeback (1990)

När Paddy McAloon med besättning lanserade Jordan: The Comeback hade inte 1990-talet rent musikaliskt börjat än. Det här är en platta som med sina syntetiska ljudmattor doftar mer 80-tal än något annat som får plats på denna lista. Men det är lätt att bli förledd av ytan. Om en del av 80-talets popmusik präglades av komplicerade texter (tänk Scritti Politti, Talk Talk, Elvis Costello, Lloyd Cole osv.) ackompanjerat till välsmorda och överproducerade syntslingor blev 90-talet till mångt och mycket det rakt motsatta. Ur detta perspektiv är detta en 80-talsplatta. Å andra sidan har Prefab Sprout skapat ett unikt sound som, likt Steely Dan, har visat vara oberoende av tid och rum. Det finns något hela tiden något svårbemästrat bakom den tillrättalagda fasaden.

Detta är ett ambitiöst album med 19 låtar som slåss om utrymmet på en dryg timmes speltid. Jag kommer inte ens ge mig in på någon slags analys av de religiösa och mer världsliga spörsmål som McAloon tar sig an i sina låttexter. Det klarar jag inte av. Men de visar på att ambitionen var högre än att nå ut på topplistor eller till en potentiell radiopublik. Det här är ett album som vill fånga lyssnaren på mer än ett plan. Och det lyckas de med.

Komplement: Mike Scott Bring 'Em All In (1995), Morrissey Vauxhall And I (1994)