Tema 20: Åttiotalets Americana (Juni)

Jag har under de senaste två veckorna kollat på den ambitiösa och gediget gjorda dokumentärserien om Det svenska popundret på SVTplay. Intressant på många sätt och vis och den har fått mig att bli lite mer kunnig om musik jag annars inte ägnat någon större uppmärksamhet åt. Kommersiell svensk musik har inte varit mitt gebit inser när jag på ett dramaturgiskt och pedagogiskt välgjort sätt vägletts genom programserien från slutet av 60-talet fram till dags datum med den utmärkte reportern Magnus Broni som guide. Främst när det gäller de senaste femton åren och då handlar det nog även om internationell hitmusik. Och faktum är att jag tappar lite av intresset under de sista två avsnitten.

Visst tycker jag det är intressant att höra om Cheiron-studions, Max Martins och Shellbacks framfart på de internationella hitlistorna. De vinner min respekt för deras hängivenhet, hantverksskicklighet och fingertoppskänsla. Men produkten som kommer ut ur en industrialiserad musikverkstad blir tämligen ointressant. En låtskrivarprocess som liknar ett projektarbete där digitala ljudfiler skickas fram och tillbaka mellan oberoende parter blir något som mer påminner om utveckling av en ny app eller smartphone än konst. Jag är naiv och gubbrockig, jag vet, men ser fortfarande pop- och rockmusik som en konstform. Låt säga att vi skulle jämföra med konst och litteratur. Hur intressant skulle en roman bli om den processas fram av en handfull olika författare för att anpassas till att nå försäljningstoppen på snabbast möjliga sätt? Jämförelsen är kanske lite dum och en del menar väl på att popmusiken bara har gått tillbaka till sina rötter. Chess, Stax och Motown var hitfabriker av samma snitt där det handlade att inom tre minuter fånga lyssnarens uppmärksamhet i singelformat. Men när CD-skivan och albumet som konstform dog ut i slutet på det första årtiondet på 2000-talet så innebar det en förändring av hitlistornas utseende. Det var något som jag har uppskattat väldigt mycket som försvann.

Jag vet att hur jag än argumenterar i denna fråga så slutar det med att jag inser att det är jag som har åldrats och inte hängt med i utvecklingen. Det är, om inte annat, denna blogg ett tydligt bevis på. Jag romantiserar dåtiden och menar på att det var bättre förr. Fast jag är medveten om att det inte var så. Musiken är på många sätt lika intressant nu som då. Men den musik som intresserar mig har marginaliserats ytterligare. Försäljningstopplistorna på 80- och 90-talen var sällan särskilt intressanta. Men i jämförelse med idag kunde utpräglade albumartister ha en chans att nå toppen. The Smiths, Nick Cave, Bob Dylan, PJ Harvey, Bruce Springsteen, Kate Bush, Tom Petty, Björk, R.E.M, Nirvana, Depeche Mode och Kent skulle inte ha haft samma möjlighet att nå  ut i dagens musikklimat. Visst var dessa artister beroende av sina singlar men de var oftast tänkta som ett lockbete till albumet. Det tankesättet var dominerande ända in på detta årtusende och det hörs om inte annat när en hitmakare som Per Gessle uttalar sig i programserien. Han pratar fortfarande om album som något mer än enbart en samling låtar.

Jag tycker Jason Isbell är en artist av samma kaliber som ovan nämnda storheter, en av vår tids bästa låtskrivare och i min värld borde hans senaste utmärkta albumsläpp tillsammans med The 400 Units vara en stor händelse. Men så är inte fallet. Åtminstone inte i Sverige. En sån typ av artist når idag blygsamma placeringar vad gäller speltid på radiokanaler eller topplistor på streamningstjänster hur mycket ros de än får av alltmer betydelselösa musikjournalister. Det räcker inte långt.

Visst låter jag lite bitter men den pop- och rockmusikvärld jag fascineras mest av som kulturellt fenomen existerade mellan 1967 och 2006. Idag är den som bortblåst ur ett kommersiellt perspektiv. Men konstnärligt lever den ändå vidare. Och det finns inget som hindrar en åldrad själ att söka sig bakåt i tiden för att återupptäcka all den musik som format mitt intresse.

Jason Isbells albumsläpp fick mig att rikta fokus mot rötterna till den Americana-scen som växte stark på 90-talets senare del. Den scen som lade grunden för Isbells karriär. Denna gång begränsade jag mig till 80-talet. Därför blev månadens Spotifylista en om 1980-talets americana. Ett genrebegrepp som kan betyda mycket och ingenting på en och samma gång. Om ni lyssnar så hoppas jag ni fattar vad det är jag vill fånga. Främst handlar det om bra musik där ambitionen oftast var större än att bara få ur sig en hit.

Orla Gartland

För ganska exakt tretton år sedan upptäckte jag Leslie Feist bedårande popmusik som hon i slutet på 00-talet bjöd på i form av ett par utsökta album. Efter att sett det gripande känslodramat Normala Människor på SVT, efter roman av Sally Rooney, upptäckte jag låten Did It To Myself med Orla Gartland. Vet inte mycket om henne  som artist för övrigt. Men jag får samma energikick som jag en gång i tiden fick då jag hörde Feist för första gången. Det räcker för mig.

Andrew Bird mitt i kvinnofängelset

Jag har precis tittat färdigt på det första avsnittet av den andra säsongen av Orange Is the New Black och får väl erkänna att jag var måttligt road trots att jag var fängslad, i ordets rätta bemärkelse, av första säsongen. Det som roade mest denna gång var musiken och främst att de tog hjälp av min favorit Andrew Bird. För er som inte sett avsnittet än så placerar jag inte låten i något sammanhang utan uppmuntrar er enbart till att lyssna här.

Bird är för övrigt aktuell med ett nytt album bestående av tolkningar av den alternativa countryduon The Handsome Family, som i sin tur fått ökad kultstatus på grund av en helt annan TV-serie. Albumet finns tillgängligt på Spotify och ni får även ett smakprov här:

Gästspel i Nashville - 6 favoriter

Jag fortsätter att glädjas åt Jills veranda, Nashville på onsdagskvällarna. Varje program har hitintills varit en fröjd och det är fantastiskt att titta på ett program där kärleken till musiken får stå i centrum. Så långt från melodifestival, Idol och andra bisarra talangjakter man kan komma. Det är därför roligt att just Jill Johnson, som jag i allt för länge har förknippat med just melodifestival, får vara den huvudperson som bjuder in artister och dylikt för att göra gästspel i countrymusikens Mecka. Ytterligare en bidragande orsak till att programmet gör mig lycklig är det utrymme som ges till mina favoritartister likt 16 Horsepower och Townes van Zandt, vars musik återkommande dyker upp i bakgrunden. Det är ju precis det som Public Service ska ägna sig åt. Att sprida god och väldoftande musik till folket. Ni som är nyfikna på musiken kan ju alltid ta del av följande spotifylista som SVT bjussar på:

Musiken i Jills veranda

Få städer i världen är lika tydligt förknippade med en musikstil likt Nashvilles förhållande till countrymusiken. Det finns visserligen andra musikstäder likt Memphis, New Orleans och kanske även Seattle där bara stadens namn ger en association till ett specifikt sound men Nashville är på gott och ont enbart förknippat med country. När artister som normalt sätt inte förknippas med staden beger sig dit är det allt som oftast just för att fånga det bästa ur countrymusikens historia. Och det finns ju några sådana gästspel att uppmärksamma.

Jag tänkte därför lista sex favoritalbum där artister med en annan geografiskt och och musikalisk bakgrund beger sig till Nashville för att göra sitt "countryalbum". Så här är mina val men ni får ju som vanligt tänka att den varken är heltäckande eller objektiv. Jag är enbart en hängiven amatör som gör det här på min egen fritid. Bara det tycker nog en del av er är bisarrt. Men listan är personlig och jag hoppas att ni blir inspirerade att upptäcka, återupptäcka eller bara instämma på någon av de sex favoritalbumen:

Bob Dylan Nashville Skyline (1969)
Att det tog tid för mig att på allvar förstå Bob Dylans storhet beror nog att jag började i fel ände. Jag började, som så många andra, med Blonde On Blonde men den fastnade aldrig riktigt och tillhör fortfarande inte topp fem bland mina Dylanalbum trots att den beskrivs som ett mästerverk. Ur min smak allt för präglad av sin samtid. Om jag istället hade börjat med den tidlösa och avslappnade countryplattan Nashville Skyline skulle jag ha varit hooked tidigare. Ett av Dylans mer lättsmälta alster men aldrig trivialt och här ryms några av hans allra bästa låtskrivarprestationer. Dessutom sjunger han bättre än på något av sina tidigare album, gör en duett med Johnny Cash och backas upp av hängivna musiker. Allting är av yppersta världsklass. Tillsammans med The Byrds Sweetheart of the Rodeo den kanske viktigaste skivan för countryrockens ökade popularitet vid åren omkring 1970.


Solomon Burke Nashville (2006)
Solomon Burke är på sätt och vis soulmusikens svar på Johnny Cash. Åtminstone har deras karriärer haft liknande utvecklingskurvor. Efter att varit borta från de stora scenerna under ett par decennier återvände de båda på 90- och 00-talet och gjorde fantastiska och genre-överskridande comebackalbum. Burke tog med sig soulen till Nashville och i Buddy Millers hem spelade han in ett engagerande och kärleksfullt album med god hjälp från artister som Gillian Welch, Emmylou Harris, Patty Griffin och Dolly Parton. Jag håller detta album minst lika högt som Burkes hyllade Don't Give Up On Me från 2002. Stor musik av en stor man.


Neil Young Comes A Time (1978)
I ärlighetens namn inget tvättäkta Nashville-album eftersom det bara delvis är inspelat i Music City. Men det är ett av Neil Youngs mest countrydoftande verk och det närmaste han skulle komma en uppföljare till succén med Harvest under 1970-talet. Visserligen gjorde Young ett mer renodlat countryalbum 1985 i Old Ways men det här är jämnare och helheten är bättre. Dessutom finns det höga toppar i form av löter som Goin' Back och Peace Of Mind. En personligt favoritplatta med Young som allt för ofta glöms bort. (Lite kuriosa som kanske inte hör hit: Om man spelar LP:n Old Ways på 45 varv istället för 33 så låter det som en Dolly Parton-platta. 2 plattor i 1 helt enkelt. Ett koncept inte många har tänkt på tidigare.)


Elvis Presley I'm 10 000 Years Old - Elvis Country (1971)
Att Elvis för eller senare skulle hamna i Nashville var kanske inte överraskande. 1971 års Nashville-album är ett av hans bästa och mest genomarbetade studioalbum där Presley, fortfarande vid god vigör och med en helt fantastisk röst, hyllar sina musikaliska rötter i gospel, blues och självklart då även country. Det skulle dock bli en av Elvis sista riktigt angelägna skivor, möjligtvis att 1974 års Promised Land är undantaget. Det roliga tog i vilket fall slut alldeles för tidigt. Det enda jag störs av på denna skiva är det återkommande mellanspelet av titellåten som används som outro och intro till varje låt. Jag hade fördragit tystnad istället. Men själva låtarna är rakt igenom av yppersta kvalité.


Robert Plant Band of Joy (2010)
Den forne Zeppelin-sångaren blev så pass fängslad av countrymusikens dynamik efter det lyckade samarbetet med Alison Krauss att han återvände till Nashville för att spela in ytterligare en skiva. Med rätt omgivning och samarbetspartners har Plant genom historien visat på en fantastisk förmåga att med sin karaktäristiska röst skapa gränsöverskridande musik och mystik som sträcker sig över både tid och rum. Med låtar av bland andra Richard Thompson, Townes Van Zandt och Buddy Miller lyckas Plant nästan överträffa samarbetet med Krauss från 2007. En platta som inte får underskattas eller glömmas bort.


Elvis Costello & The Attractions Almost Blue (1981)
Ur ett nutida perspektiv är det inte särskilt överraskande att Costello har spelat in ett countryalbum i Nashville. Nu när vi vet vad hans karriär har tagit för vägar hade det varit mer förvånande om han inte hade gjort det. Men ur dåtidens perspektiv var det anmärkningsvärt att han fyra år efter sin hyllade och kaxiga debut, som stod med ena foten i den brittiska pubrocken och den andra i punken, skulle bege sig till Nashville och anlita en av genrens största producenter, Billy Sherrill, och spela in sina countryfavoriter. Ett modigt beslut som han utför med den äran tillsammans med sina vapendragare i The Attractions. Kanske inte den bästa skivan med Costello men ett av de roligare och klart lyssningsvärt.

Om Little Feat, Lowell George och hur countryn förenar.

1996 låg Jill Johnson på svensktoppen tillsammans med Jan Johansen med låten Kommer tid, kommer vår. Samma år medverkade punkgruppen Candysuck, med Marit Bergman som frontfigur, på samlingsskivan Fuck Hell - This Is A Tribute to Bad Religion. Att dessa två musikprofiler, från skilda världar, 18 år senare skulle förenas på en veranda i Nashville och spela country ihop var nog inte många som förutspådde. Men det gjorde de och det ser jag som ytterligare ett belägg för att god country förenar. Ibland åtminstone. Hur som helst så bjöd det fjärde avsnittet av Jills veranda, Nashville återigen på utsökt underhållning och jag rekommenderar alla musikintresserade att följa serien. Bildproduktionen, personporträtten av lokalbefolkningen och val av bakgrundsmusik är nog det som imponerar mest på mig. Att de i första avsnittet använde ett stycke ur 16 Horsepowers Hutterite Mile, en av mina absoluta favoritlåtar genom alla tider, som bakgrundsmusik fick ju mig att köpa hela programserien med hull och hår. Jag är ganska lättfotad när det kommer till bra musik. I senaste avsnittet med Marit Bergman använde de på ett lika smakfullt sätt sig av Little Feats Roll Um Easy. Även det är en fantastisk låt hämtat från den utmärkta skivan Dixie Chicken från 1973.

Little Feat var under inledningen av 1970-talet ett fantastiskt bra countrydoftande rockband med sydstatsaccent. Deras tre (fyra med lite god vilja) första album håller högsta kvalité och ligger väl i nivå med det bästa av grupper som The Band och Grateful Dead. De fick dock aldrig någon draghjälp av artister likt Bob Dylan och det kanske bidragit till att de hamnat lite i skymundan. Gruppens centralfigur Lowell George, som på 1960-talet en kort period varit en del av Frank Zappas grupp Mothers of Invention, brukar räknas till en av rockens bästa slidegitarrister och gruppens musikaliska förmågor är något som varit deras signum. Deras mest kända låt, även om de aldrig nådde några stora kommersiella framgångar, är låten Willin' som finns med på de två första plattorna fast i olika versioner. Versionen från det andra albumet Sailin' Shoes är klart bäst. Men deras bästa album är i mitt tycke Dixie Chicken. Albumet utgör en perfekt mix av New Orleans-doftande soul, country och blues med en lagom gnutta psykedelia. Men det tar aldrig överhanden utan helheten är jämn och det finns inga svackor. Bland guldkornen sticker ovan nämnda Roll Um Easy ut tillsammans med den funkiga Two Trains. Men man får ju inte heller missa Allen Toussaints souliga On Your Way Down eller den sköra och släpigt vackra Kiss It Off. Som sagt, det finns många skäl till att lyssna på albumet.

Little Feats fortsatta produktion blev desto ojämnare och de nådde aldrig samma höga nivå igen även om deras livealbum Waiting For Columbus från 1978 räknas till en av deras största framgångar, både konstnärligt och kommersiellt. Det närmaste man kommer Dixie Chicken igen vad gäller studioalbum är Lowell Georges soloalbum Thanks, I'll Eat Here från 1979. Skivomslaget tillhör ett av de fulare i rockhistorien, ser ut som en reklamfolder från Jehovas vittne, men innehållet är desto bättre. Åtminstone första halvan av albumet som doftar utsökt funkig soulmusik. Skivans andra hälft är lite mer spretig och ojämn även om jag gillar den andligt sentimentala Find A River. Även här är det ett bidrag av Toussaint, What Do You Want The Girl To Do, som tillhör favoriterna men även George egna Honest Man står sig stark. Ett album väl värt att uppmärksamma och att köpa om ni hittar det till bra pris på någon vinylbörs. Tyvärr dog Lowell George bara några månader efter att soloskivan släpptes av en drogrelaterad hjärtattack, 35 år gammal. Little Feat fortsatte att ge ut skivor men det vet jag inte om det är värt att nämna i sammanhanget.

För er som vill få en sammanfattning av det bästa med Little Feat och Lowell George kan ta del av den här spotifylistan:

Jills veranda är så mycket bättre

Det finns många TV-program nuförtiden som syftar till att återuppliva, hylla och analysera folks karriärer inom såväl film, teater, sport som musik. Så mycket bättre, Pluras kök, Stjärnorna på slottet, Mästarnas mästare, En clown till kaffet, Tack för musiken har samtliga några gemensamma drag över sig och är tydliga symptom på att populärkulturen har åldrats och börjar närma sig pensionsåldern. Det är nu 58 år sedan Elvis Presley släppte sitt debutalbum och det är samma ålder som på några av våra mest folkkära idrottare. Jag kan roas av dessa program emellanåt men skämskudden kommer lätt fram då artister, skådespelare och idrottsstjärnor (ibland aningen krystat) ska hylla och framhäva varandras storhet. Jag kan betvivla äktheten i dessa generöst förmedlade rosor men vem är jag att avgöra detta. Det är ju bara en personlig känsla.

Det mest intressanta program jag sett inom denna typ av underhållning, även om jag enbart sett ett par avsnitt än så länge och att det kanske inte går att dra något direkt likhetstecken med ovan nämna program, står Jill Johnson för. Lite oväntat och kanske just därför blir det så bra. I programserien Jills veranda, Nashville bjuder hon hem svenska artister till sin range i Nashville och musicerar tillsammans med dem. Det påminner om ett Pluras kök fast med kläderna på, i nyktert tillstånd och med lite vidare vyer. Första avsnittet med Titiyo är ett utmärkt exempel på hur bra musik-TV ska göras. Det som gör det hela intressant är att programmet inte syftar till att rikta uppmärksamheten på varken programledarens eller gästens, i detta fall Titiyos, egna musik utan istället fokusera på deras förhållningssätt till musiken och det är allt som oftast minst lika intressant. Artister som enbart sitter och pratar om det som det själva har gjort är ju inte så rogivande i längden eftersom det, framförallt i dessa tider, går enkelt att söka upp på egen hand. Att däremot höra Titiyo prata om Emmylou Harris har ett helt annat värde och får mig att vilja lyssna mer på båda dessa artisters musik.

I första programmet av Jills veranda kom en för mig tidigare okänd kvinnlig countryartist att hamna i fokus. Hennes namn är Linda Martell och verkar haft ett levnadsöde som nästan kan liknas med Sixto Rodriguez. Hon var den första svarta kvinna som uppträdde på den legendariska Nashville-scenen Grand Ole Opry och släppte sin debutskiva 1970 men därefter hände det aldrig så mycket mer på musikfronten. Ni får själva titta på programmet om ni inte redan gjort det så får ni veta mer. Hur som helst blev jag glad av att Martells skiva finns på Spotify och tänkte därför sprida den här: