onsdag 25 februari 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #39

#39 Phosphorescent Muchacho (2013)



Jag skulle ljuga om jag påstod att jag föll direkt för Matthew Houcks enmansprojekt Phosphorescents sjätte album. Jag borde kanske ha gjort det men mina förväntningar var från början inte skyhöga. Jag hade lyssnat en del på hans tidigare alster som på många sätt varit trivsamma och sympatiska, med en och annan briljant låt, men i längden tröttnade jag ofta och bytte kanal. Med Muchacho var dock mycket annorlunda. Inte minst produktionen, där det den smått sävliga countrylunken, tillspetsats med beats och vissa elektroniska och ambienta inslag. Med måttfullhet men ändå ett friskt inslag som kompletterade Houcks vemodiga och spruckna röst på ett positivt sätt. Men det som gör störst skillnad är låtarnas kvalité. Det är starka rakt igenom och innehåller både direkta slagdängor som exempelvis Song For Zula och Ride On/Right On och bitterljuva countryballader som Down To Go eller Mucacho's Tune. Albumets klimax nås i den snyggt uppbyggda A Charm/A Blade.

Om Houck tidigare hade setts som en efterapare eller en i mängden bland artister som Will Oldham (Bonnie 'Prince' Billy), Bon Iver, Band of Horses, Midlake, Fleet Foxes med flera så blev han med Muchacho istället en föregångare som tog den alternativa countryrocken in i samtiden.

tisdag 17 februari 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #40

#40: Tift Merritt Traveling Alone (2012)



Tift Merritt kan nog beskrivas som den optimala americana/country-artisten. Med en härkomst från Texas, uppfostrad med sydstatscountry och med Emmylou Harris och Joni Mitchell som främsta inspiratörer är hon förankrad i rätt mylla. Likt Emmylou har hon ena benet i det konventionella och det andra i det alternativa. Hon är en talangfull musiker, begåvad sångare och en minst sagt skicklig låtskrivare. Med dessa egenskaper lockar hon till sig rätt folk som ställer sig i kö för att jobba med henne. En artist som visat sig ha integritet och inte lockats av att sälja sig för den ibland lite väl glittriga och kortsiktiga Nashville-scenen. Det är helt enkelt omöjligt att inte tycka om Tift Merritt om du har någon som helst förkärlek för alternativ countrymusik.

Tift Merritt har gett ut skivor sedan slutet på 90-talet och Traveling Alone är hennes sjätte i ordningen. Den innehåller respektingivande musiker som exempelvis Marc Ribot (Tom Wailts, Elvis Costello m.fl.) och min personliga favoritbatterist John Convertino (Calexico) men det är Merritts egna låtar och hennes framförande som ger albumet dess dignitet. Det vore kanske fel att säga att det sticker ut som något unikt men det behöver det inte alltid göra. Inte i min värld. Hög kvalité från början till slut räcker långt. Dessutom bidrar en annan favorit, Andrew Bird, med sin pålitliga stämma i den utsökta Roy Orbison-doftande duetten Drifted Apart. Som Emmylou och Gram för 2010-talet Det är rakt igenom tidlös kvalitetsmusik som kommer stå sig lika stark oavsett i vilken riktning vinden blåser.

söndag 15 februari 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #41

#41: The Decemberists The King Is Dead (2011)



Det finns många paralleller att dra mellan The Decemberists och R.E.M. Inte bara musikaliskt, där de gemensamma referenser går att att finna i brittiska folkrockproduktioner från tidigt 70-tal (ofta kopplade till producenten Joe Boyd) som sedan transformerats till Amerika, utan även i karriärsutvecklingen. De båda banden har gått från att vara akademiska indierockfavoriter i marginalen till att röra sig mer mot mitten, de större scenerna och bli allt mer konventionella utan att egentligen ändra sitt musikaliska uttryck allt för mycket. Snarare att tiden hinner i fatt dem. När Decemberists gjorde The King Is Dead 2011 befann de sig i jämnhöjd med när R.E.M gjorde Green 1988. Precis innan R.E.M blev ett av världens största rockband. Jag ska inte fortsätta dra några fler paralleller mellan skivorna och grupperna mer än att de är fantastiskt bra båda två. Vill man dock vara lite elak, vilket jag inte har som avsikt att vara på denna blogg, skulle man kunna säga att The King Is Dead är den bästa R.E.M-plattan på 2000-talet. Men det är egentligen inte rättvist mot någon så jag låter bli. Plattan står i ärlighetens namn stadigt på egna ben. Att sedan Peter Buck medverkar på ett par spår gör kopplingen uppenbar. Bucks karakteristiska gitarrspel hörs främst i låten Calamity Song. Albumet gästas även av storheter som det äkta americana-paret Gillian Welch och Dave Rawlings vilket kan höras i den fina June Hymn.

Själv fick jag upp ögonen för gruppen i samband med 2006 års teatraliska och literära The Crane Wife. Ett något ojämnt album men med några utmärkta spår. Uppföljaren The Hazards Of Love från 2009 var ett intressant, tematiskt och progressivt mastodontverk men blev i min smak lite väl jämntjockt och mastigt i längden. Så det var först på 2011 års album som samtliga bitar föll på plats. Melodiös och vemodig folkrock med alldeles lagom trallvänliga refränger som fastnar i huvudet på en långt efter skivan tickat färdigt. Tio kvalitativa låtar som rymmer fler referenser än R.E.M. Paul Simon, Richard Thompson, Bob Dylan, The Byrds och Tom Petty är andra namn som ligger när till hands. Inga dussinlirare direkt och ett bra album förtjänar referenser på likvärdig nivå.



När nu de tio första albumen på denna lista är presenterade så kan ni som vill hitta genvägar till den bästa musiken ta del av den fortlöpande och tillhörande Spotifylistan: Broken Record - 2000-talets bästa album (enligt Macke)

onsdag 11 februari 2015

Ett löfte, en bekännelse och en ny Spotifylista för 2015

Jag brukar aldrig sätta upp några nyårslöften men i år hade jag ett: Jag ska inte hamna i "Spotifyfällan". Med Spotify finns det fantastiska och gränslösa möjligheter att upptäcka ny musik. Det finns ingen anledning att klaga men just det gränslösa skapar problem för en sån som mig. Det påverkar mitt omdöme. Jag trodde de streamade musiktjänsterna skulle få mig att bli mer kräsen i mina inköp av ny musik i fysiskt format. För det är ju ändå så jag vill ha den, på vinyl eller på CD, och det är först då jag får helheten och kan njuta till fullo. Men jag har insett att under 2014 var utvecklingen den motsatta. Jag köpte fler nya album än någonsin och det var i ärlighetens namn lite onödigt.  Inte att köpa många skivor utan valet av album och artister. Det var Spotifys fel, vilket för många kan te sig motsägelsefullt. Men då vet ni inte vilka musiksamlarproblem som jag lider av.

När jag hör något jag gillar vill jag genast äga albumet. Jag vill kunna hålla det fysiskt i min hand och spela upp det på min stereo oavsett hur väl Wi-Fi eller internet fungerar i vår lya. Det är först då jag kan känna musiken på riktigt. Barnsligt kan tyckas men jag står för det. Det finns värre missbruk man kan lida av och det är inte på den punkten jag vill ändra något. Det är vägen från det att jag hör något jag gillar till dess att jag beställer plattan på nätet eller springer till närmaste skivaffär som jag vill ska bli längre. Lite mer eftertänksamhet. Visserligen finns det inga stora brister i förra årets plattor med Desert Noises, Royal Blood, Jimbo Mathus, Simone Felice, Det Stora Monstret med flera. Men de är knappast oumbärliga. Hade jag avvaktat lite med mina inköp skulle jag ha värderat annorlunda och det är målet för året. Köpa färre nya plattor men satsa på mer kvalitet. Det är en av anledningarna till varför jag under detta år valt att göra en lista över 2000-talets bästa plattor hitintills. För att se tillbaka på de senaste femton åren och utvärdera vad som egentligen var bra. Inte bara här och nu. Lite mera "då", helt enkelt.

Det finns dock alla anledningar att spå 2015 som ett fantastiskt musikår. My Morning Jacket är på gång med nytt under våren. PJ Harvey likaså och jag hoppas att Loney Dear ska ge ut något på egen hand igen. Bill Fay sägs vara på gång med ytterligare en ny comeback-platta som följer upp 2012 års utsökta Life Is People. Så det finns flera skäl att med höga förväntningar hålla lite på inköpen detta år och invänta guldkornen. Det finns även några plattor som redan anlänt som jag trots mitt löfte vågar mig på att rekommendera. Yepp, de är redan inköpta, men de är så bra  så att inga löften är brutna än.


Father John Mistys uppföljare, I Love You Honeybear, låter bitvis fantastiskt. Mannen bakom detta kryptiska namn är Josh Tillman och han fick som artist ett lyft i sin musikaliska utveckling när han inledde samarbetet med, den för tillfället så attraktive, producenten och musikern Jonathan Wilson. Jag gillade föregångaren, Fear Fun, men det känns som om Tillman tagit ytterligare ett kliv i rätt riktning. Jag var aldrig så förtjust i hans plattor under namnet J. Tillman. De kändes för melankoliskt krystade och jämntjocka i sitt sound för att passa min smak. På I Love You Honeybear lever han ut och visar en mer uppriktig och variationsrik sida där det finns beröringspunkter med 70-talets singer/songwriters som Randy Newman, Loudon Wainwright och Harry Nilsson. Men också väldigt mycket eget och annorlunda. Bra låter det i vilket fall och kan säkerligen framstå som en toppfavorit när året en gång ska summeras.


The Decemberists senaste What A Terrible World, What A Beautiful World har kanske inte mött samma hyllningar av recensenterna som föregångaren The King Is Dead. Personligen tycker jag dock att även detta album låter mycket lovande. Poppigare och rakare än någonsin tidigare, vilket ligger i linje med den utvecklingen som påbörjades med föregångaren. Starka melodier och refränger och en hel del sympatisk glädje och sorg. Det handlar inte om att tänja gränser utan snarare förvalta en tradition uppbyggd av The Byrds, Richard Thompson, R.E.M, The Housemartins och inte minst dem själva. De gör det fantastiskt snyggt och med stor värdighet.


När jag för nästan exakt tre år sedan startade denna blogg så var en av de första plattorna jag rekommenderade Punch Brothers Who's Feeling Young Now? Gruppen ägnar sig åt progressiv bluegrass och pendlar mellan allt från country, soul och indierock till klassisk musik. Och de går från klarhet till klarhet. På det nya albumet Phosphorescent Blues fortsätter de samarbetet med producenten T-Bone Burnett och inledande Familiarity är tio minuter stämningsfull banjofrenesi. Albumet innefattar även tolkningar av klassiska kompositioner av Debussy och Scriabin. Allt känns naturligt och aningen mer sammanhängande än på föregångaren. En varm rekommendation.

Jag har även med blandade känslor påbörjat en Spotifylista med favoriter från året som gått hitintills. Men jag vill egentligen er att lyssna på hela album istället. Det är mycket roligare.

Broken Record - 2015 (so far, so good, so what?)

tisdag 10 februari 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #42

#42: Glasvegas Glasvegas (2008)



Det var något befriande med Glasvegas debutskiva första gången jag hörde den. Efter ett inledande 2000-tal där jag riktat fokus mot musik med rötter i den amerikanska myllan där centralgestalten inte sällan var en ensam och ledsen man med gitarr så återuppväckte det skotska rockbandet mina sinnen och fick mig att återigen rikta fokus mot de regntunga brittiska öarna. Jag var inte direkt ensam. 2008 var Glasvegas, tillsammans med flanellrockarna i Fleet Foxes, något av det hetaste man kunde lyssna på. De tillhörde en så kallad hype.

Glasvegas blev många anglofila musiknördars våta dröm. Åtminstone för ett ögonblick. The Jesus & Mary Chain, My Bloody Valentine och Stone Roses förenas i Manic Street Preaches katedral där treenigheten bestod av Joe Strummer, Bruce Springsteen och William Wallace. Arenarock möter shoegaze i en fungerande symbios. Hur motsägelsefullt det än låter. Och jag tycker fortfarande det håller. Det finns en energi i albumet som får mig att lyfta, trots ett något ojämnt låtmaterial. Kanske har det med min egen livshistoria att göra. 2008 var för mig ett viktigt år och Glasvegas kom att att utgöra ett soundtrack till denna period. Det kan givetvis påverka mitt omdöme men den kraft och desperation som går att finna i sångaren James Allens röst i låtar som It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry, Geraldine och Polmont On My Mind går inte att ta miste på. När jag sedan såg dem 2009 på Way Out West i Göteborg så var de även ett lysande liveband.

Problemet med en hype är att det ofta blåses upp orimliga förväntningar på fortsättningen. Något som inte sällan sker i den brittiska musikpressen. Det kan lätt ta luften ur vilka talangfulla musikanter som helst.

lördag 7 februari 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #43

#43: Baroness Yellow & Green (2012)



Det skulle kanske vara lätt att hitta invändningar mot detta val av album som plats 43 på listan över det 21:a århundradets bästa album hitintills. Som att det är för långt, hade räckt med ett enkelalbum, eller mot mot den burkiga ljudproduktionen. Men för mig utgör dessa argument samma effekt som att hälla vatten på en gås, eller en struts (vad nu konvolutet föreställer) trots att jag innerst inne vet att det finns substans i dem. För jag kan inte annat än hylla detta album. Dubbelalbumet fick mig att på allvar inse vilken potential det finns inom hårdrocken även på 2010-talet och återuppväckte ett intresse som leget i dvala under nästan två decennium. Visserligen hade jag ju funnit glädje i album med Mastodon och Volbeat. Men dessa grupper fick mig att med ett nostalgiskt skimmer titta bakåt i tiden. Baroness var här och nu. Med fantastiska låtar dessutom.

1970 gav Led Zeppelin ut sitt tredje album. En skiva där de förenade, den för sin tid återuppväckta, brittisk folkmusik med amerikansk blues och lade till ett visst mått, inte allt för omfattande, av egensinnig modern hårdrock. Resultatet blev fantastiskt. Något liknande gjorde Baroness, med geografiska rötter i de amerikanska delstaterna Virginia och Georgia, på sitt tredje i raden av färgglada album. De hade tidigare gett ut ett rött och ett blått album som hyllats av de riktiga metalfansen. Musiken var då förankrad i thrash och death metalgenren. På Yellow & Green finns det inte mycket kvar av detta. Istället utgör grupper som Band of Horses och Fleet Foxes naturliga referenser även om det givetvis finns stora musikaliska skillnader. Tonläget är besläktat. Ungefär som Led Zeppelins koppling till Fairport Convention och Crosby, Stills & Nash 1970.

Det tydligaste exemplet hittar du i stämsången på låten Twinkler. En fin låt, men skivan har många höjdpunkter. Det här är musik där genreindelning inte längre har någon betydelse. Gränslös musik. Precis som Zeppelin i sina bästa stunder, eller The Clash,  eller varför inte Pink Floyd. Det handlar inte om något svårtillgängligt eller avantgarde. Det är direkt men med finess. Lyssna på låtar som Take My Bones Away, Back Where I Belong och Sea Lungs och sedan hoppas jag att du fattar vad jag menar. Ett album som inrymmer allt du behöver och lite till.