#41: The Decemberists The King Is Dead (2011)
Det finns många paralleller att dra mellan The Decemberists och R.E.M. Inte bara musikaliskt, där de gemensamma referenser går att att finna i brittiska folkrockproduktioner från tidigt 70-tal (ofta kopplade till producenten Joe Boyd) som sedan transformerats till Amerika, utan även i karriärsutvecklingen. De båda banden har gått från att vara akademiska indierockfavoriter i marginalen till att röra sig mer mot mitten, de större scenerna och bli allt mer konventionella utan att egentligen ändra sitt musikaliska uttryck allt för mycket. Snarare att tiden hinner i fatt dem. När Decemberists gjorde The King Is Dead 2011 befann de sig i jämnhöjd med när R.E.M gjorde Green 1988. Precis innan R.E.M blev ett av världens största rockband. Jag ska inte fortsätta dra några fler paralleller mellan skivorna och grupperna mer än att de är fantastiskt bra båda två. Vill man dock vara lite elak, vilket jag inte har som avsikt att vara på denna blogg, skulle man kunna säga att The King Is Dead är den bästa R.E.M-plattan på 2000-talet. Men det är egentligen inte rättvist mot någon så jag låter bli. Plattan står i ärlighetens namn stadigt på egna ben. Att sedan Peter Buck medverkar på ett par spår gör kopplingen uppenbar. Bucks karakteristiska gitarrspel hörs främst i låten Calamity Song. Albumet gästas även av storheter som det äkta americana-paret Gillian Welch och Dave Rawlings vilket kan höras i den fina June Hymn.
Själv fick jag upp ögonen för gruppen i samband med 2006 års teatraliska och literära The Crane Wife. Ett något ojämnt album men med några utmärkta spår. Uppföljaren The Hazards Of Love från 2009 var ett intressant, tematiskt och progressivt mastodontverk men blev i min smak lite väl jämntjockt och mastigt i längden. Så det var först på 2011 års album som samtliga bitar föll på plats. Melodiös och vemodig folkrock med alldeles lagom trallvänliga refränger som fastnar i huvudet på en långt efter skivan tickat färdigt. Tio kvalitativa låtar som rymmer fler referenser än R.E.M. Paul Simon, Richard Thompson, Bob Dylan, The Byrds och Tom Petty är andra namn som ligger när till hands. Inga dussinlirare direkt och ett bra album förtjänar referenser på likvärdig nivå.
När nu de tio första albumen på denna lista är presenterade så kan ni som vill hitta genvägar till den bästa musiken ta del av den fortlöpande och tillhörande Spotifylistan: Broken Record - 2000-talets bästa album (enligt Macke)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar