Den stora pappadagen

Lite mer Neil Young i bokhyllan

Som nybliven pappa så har jag i dag haft den stora glädjen att bli firad på fars dag för första gången. Nu ser jag inte dessa kommersiellt grundade traditioner som något centralt för mitt föräldraskap, men jag kunde inte bli annat än fantastiskt glad när min son på sju månader hade det goda omdömet, med viss hjälp från hans fantastiske mor, att ge mig Neil Youngs alldeles färska självbiografi; Fredsförklaring (Waging Heavy Pieces). Det är sådana händelser som bekräftar att jag har den bästa familjen jag kan tänka mig. De om några vet vad jag blir road av. Ser med spänning fram emot att börja läsa om Youngs öden och äventyr. Jag ska först avsluta Bengt Ohlsson fängslande och intressanta romanskildring över Johnny Ramones sista år i livet i boken Rekviem för John Cummings, som jag lite drygt halvvägs in i boken varmt kan rekommendera. Men som läsare måste man ha utgångspunkt i att det är en roman och ingen biografi.

Dagen till ära så har jag satt ihop en lista över pappalåtar som ett svar på den mammalista jag gjorde i samband med mors dag i maj. Passande nog så inleder jag med Neil Youngs Daddy Went Walkin' från  albumet Silver & Gold. Kanske inte en av hans största stunder i karriären men ändå en passande inledning på denna tematiska pappalista och även med Young-mått mätt är det en bra låt. Två svenskspråkiga spår får plats och det är Ola Magnells Pappa samt Olle Ljungströms numera klassiska betraktelse över sin fiktivt döda pappa i Jag och min far. Lyssnar ni sedan på Bruce Springsteens My Fathers House från 1982 års mästerverk Nebraska, hans bästa skiva i mitt tycke, så går det att hitta uppenbara likheter i låtarna. Om Ljungström själv var medveten om detta när han gav ut låten i slutet på 90-talet vet jag ingenting om, men det spelar egentligen mindre roll. Det är två bra pappalåtar i vilket fall och det är enbart av kuriosa att två låtar med liknande tema kan vara så samstämmiga.

Låtar om faderskap handlar inte sällan om frånvaro, vilket skildras bäst i de Hank Williams-låtar som finns med på listan, My Child Calls Another Man Daddy och I'm A Long Gone Daddy, varav den senare framförs av sonsonen Hank Williams III. Christian Kjellvander sjunger också om en frånvarande pappa, fast ur ett helt annat perspektiv. Låten Union Lake är hämtat från hans andra soloalbum, Faya, som i sin helhet var en uppgörelse med sin för tidigt framlidne pappa. Som alltid har jag svårt att motstå Kjellvanders förmåga att skapa vackert vemod i sina texter och melodier. En personlig favorit är annars Lee Hazlewoods vackra It's For My Daddy som kommer från 1977-års Movin' On, ett album som kanske inte tillhör hans mest framstående verk, men denna låt är fin bit om en, till skillnad från Williams, pålitlig och närvarande pappa. En sådan pappa som man själv önskar och hoppas att man en dag kommer att uppfattas som.

För övrigt rymmer listan 25 väl valda låtar med artister, utöver ovan nämnda, som Tony Joe White, Dolly Parton, The Civil Wars, Bill Withers, Fleetwood Mac, Tom Waits, Toots & The Maytals, Emmylou Harris, Glasvegas, Elvis Presley, Father John Misty med flera. En perfekt lista att avsluta en fars dag-kväll med, eller vilken annan kväll som helst för den delen. Pappor finns ju alla dagar om året, förhoppningsvis är de, till skillnad från Hank Williams, närvarande sådana. För att även jag ska tillhöra denna skara måste jag nu avsluta detta inlägg och uppmana er att lyssna på musiken.

Broken Record - Pappadagen (nov 2012 v. 45)

Pink Floyd vs. Metallica

Jag har ägnat en del tid under den första halvan av semestern åt att läsa två rockbiografier om två av de kommersiellt sett största banden i rockhistorien; Pink Floyd och Metallica. Rockgrupper som har utvecklats till stadiumrockande giganter inom sina respektive genres och ansetts som banbrytaden och blivit en inspirationskälla till en mängd ny musik som som skapats i dess efterföljd. Det är två band som jag personligen har helt olika förhållningssätt gentemot. Metallica var det bästa jag visste när jag som 15-åring på allvar började intressera mig för musik, medans Pink Floyds progressiva avantgarderock aldrig intresserade mig förrän något år sedan då jag lyssnade igenom skivan Animals och insåg att musik om grisar och får inte behöver innebära dans runt en midsommarstång, utan istället kan låta riktigt bra. Det har dock aldrig varit något favoritband och till stor del har det sin orsak i att jag under mina år som upptäcktsresande inom den för mig oupptäckta rockhistorien, främst mellan åren 1995 och 1999, i allt för hög grad förlitade mig till tidningen Pop. En fantastisk tidning på många sätt och vis, men deras chefsideologer var måna om att distansera sig från stadiumrockande och progressiva band likt Pink Floyd, Genesis och Yes. Det bidrog till att jag aldrig gav Pink Floyd en ärlig chans och idag kan jag ångra att jag inte upptäckte The Dark Side Of The Moon som 17-åring istället för att förgäves försöka se storheten i grupper som Primal Scream och The Small Faces. Jag tror att jag hade berörts mer av den skivan om jag hade gett den sin rättmätiga chans då än vad jag gör när jag lyssnar på den idag.

De två böcker jag läst är Mick Walls biografi över Metallica samt Bengt Liljegrens motsvarande om Pink Floyd. De två författarna har helt olika utgångspunkter. Den brittiska musikjournalisten Mick Wall är personlig i sin framställning och mån om att framhäva hur han inte bara har följt bandet utan även har levt med bandet genom hela deras karriär. Han har inga problem med att låta sin egen person få ta plats och han beskriver bland annat hur han och bandets trummis Lars Ulrich efterfestat på hotellrum och hur de gemensamt tagit del av både bandets musik och droger. Till en början blev jag smått generad över den utlämnande roll som Wall tillskriver sig, men ju mer jag läste desto mer fängslad blev jag av hans framställning. Den främsta styrkan är att Walls största intresse hela tiden riktar sig mot gruppens musik och han låter inte det utvecklas till någon smaskig skvallerbok a'la Neil Strauss. Det är alltid musiken som är i centrum och de övriga historierna berättas främst i avsikt för att beskriva hur det kan ha påverkat bandets musikaliska utveckling. Han är tydlig med att framhäva vilka två album som han själv värderar högst med gruppen; Master of Puppets (1986) och det självbetitlade svarta albumet från 1991, samtidigt som han inte är rädd för att kritisera bandets mindre smakfulla vägval under främst den senare delen av karriären. På det hela taget är det underhållande läsning och en gedigen källa för den som vill fördjupa sig i hårdrockens historia under 80- och 90-talen. Den var så pass fängslande att jag inom en snar framtid även kommer ta mig an samme Walls biografi över Led Zeppelin.

Om journalisten Wall är subjektiv i sin framställning över Metallicas karriär så är Liljegren mer av en objektiv betraktare med distans i både tid och rum i hans skildring över Pink Floyds öden och äventyr. Det kanske är ett naturligt perspektiv för honom eftersom han i grunden är en akademisk skolad historiker som tidigare gjort sig känd för sina böcker om Karl XII, Alexander den store och Adolf Hitler. Visserligen har Liljegren ett förflutet som rockmusiker, men hans skildring överlag är mer vetenskapligt förankrad, vilket gör läsningen lite mer torftig och innehåller färre spektakulära vittnesskildringar av händelser och samtal som förts direkt med huvudpersonerna i boken. Boken är dock skriven på ett enkelt sätt och han lyckas  förmedla en heltäckande och trovärdig bild över gruppens brokiga karriär. Inte heller utan att inspirera läsaren till att lyssna på gruppens musik. Därmed utgör det en bra introduktion för en som är beredd att ge sig in i Pink Floyds universum och som, likt mig själv, inte tidigare varit där mer än på sporadiska utflykter.

Det som slår mig när jag läst om dessa två kolosser inom rockmusiken är de likheter som finns mellan dessa grupper, vars musik står ganska långt ifrån varandra. Möjligtvis går det att se likheter i gruppernas progressiva ambitioner och att ge ut långa låtar med många taktbyten. De  har inte förlitat sig till singelförsäljning i första hand utan istället har det handlat om att ge ut konceptalbum. Men att ge sig vidare i någon djupare musikalisk jämförelse är tämligen lönlöst. Däremot finns det likheter vad gäller gruppernas kommersiella utveckling och hur detta har påverkat deras trovärdighet gentemot sin publik. Båda grupperna har gått från att röra sig inom smalare kretsar och ansetts som stilbildande till att på relativt kort tid nå en miljonpublik och bli mainstream. De har även varsitt album som utgör deras kommersiella höjdpunkter och som även symboliserar deras storhetstid. Det är omöjligt att diskutera Pink Floyd utan att förhålla sig till The Dark Side of The Moon, som sålt i nästan 60 miljoner skivor världen över. På samma sätt är det oundvikligt att prata om Metallicas storhet utan att beröra deras svarta album, som visserligen bara uppnått hälften av Pink Floyds klassiker i antal sålda exemplar men tronar ändå som en av världens mest sålda hårdrockskivor. Om dessa två album även utgör gruppernas konstnärliga höjdpunkter tvistar både journalister och gruppernas publik om, men vad som är tydligt är att de båda albumen  kom att förändra förutsättningarna för gruppernas fortsatta musikaliska utveckling. De skulle också påverka gruppdynamiken i banden och vara början på de mer eller mindre definitiva splittringarna som blev oundvikliga. För båda dessa grupper har dessutom integritet och oberoende varit en viktig del av deras profil. De har varit måna om att inte offentliggöra sina privatliv i allt för hög grad och de har dessutom försökt att framstå som oberoende från skivbolagens och publikens förväntningar. Istället är det den konstnärliga ambitionen som har varit deras drivkraft. Det är åtminstone så de själva vill framställa det och i viss mån får man nog ge dem rätt på den punkten, trots deras enorma kommersiella framgångar. 

De både grupperna har också sina vålnader i form av före detta medlemmar som ständigt har förföljt gruppernas karriärer och som de både har behövt slå sig fria från samtidigt som det försökt hedra och bevara deras minne. Pink Floyd har sin tidiga frontfigur, den så mytomspunne, Syd Barrett och Metallica har sin bassist Cliff Burton. Deras öden ser visserligen helt olika ut, Barrett föll offer för droger och galenskap medans Burton avled i unga år vid en olycklig busskrasch i de småländska skogarna, men ändå har deras personligheter och kreativa förmåga ständigt satt sin prägel på de båda bandens utveckling, även efter deras medverkan. Trots att ingen av dessa musiker var delaktiga eller närvarande när grupperna nådde sina mest framgångsrika perioder så har deras mest inbitna fans ständigt diskuterat vad de båda mytomspunna personligheterna skulle ha tyckt om gruppernas musikaliska utveckling. De är alltid lätt att romantisera och glorifiera de framlidna, eller i Barretts fall frånvaro av andra orsaker, men Burton och Barrett framställs inte sällan som de mest kompetenta, konstnärliga och kreativa personerna i banden som vägrade falla offer för kommersialismen och skivbolagens förväntningar. De har framförallt varit ett sätt för fansen att motivera hur grupperna har svikit sina ursprungsideal när de inte har utvecklats i den riktning som de har önskat eller hoppats på. Vad tyckte egentligen Syd Barrett om The Dark Side Of The Moon eller The Wall och skulle Metallica någonsin ha blivit så kommersiellt gångbara som de blev med sitt svarta album och sålt sin thrash-själ om Cliff Burton fortfarande hade varit med? Frågor som det aldrig kommer att ges några svar på men som kommer fortsätta att diskuteras och ältas om och om igen så länge gruppernas fans hålls vid liv. 

När jag var 15 år och såg mig som ett fan till Metallica så skulle jag blivit arg om någon gjorde jämförelse och likställde bandet med Pink Floyd. I min ungdomliga naivitet trodde jag att Metallica stod för något helt annat än vad ett etablerat och, för mig vid denna tid, gubbrockigt arenaband som Pink Floyd. Men när jag jag nu läser om grupperna knappt 20 år senare så ser jag mer likheter än skillnader och inser att de i båda fallen bara handlar om att skapa så bra musik som möjligt. Musik som förenar och drar skiljelinjer på en och samma gång. Att deras musik har hamnat inom olika genres är mer en slump och beror främst på vid vilken tid och i vilket sociokulturellt sammanhang de växte fram ur. Deras ambition var i princip densamma. Ju längre tid som går ifrån det att musiken skapades så suddas så sakteliga skillnaderna mellan olika genres och stilar ut. När människor om hundra år kommer analysera den våg av västerländsk populärkultur som spreds runt om i världen under slutet av 1900-talet och i början av detta årtusende så tror jag att Metallica och Pink Floyd kommer vara två grupper som lyfts fram som banbrytande och stilbildande. Då kommer man inte längre diskutera hurvida Metallicas Master of Puppets verkligen var thrash metal eller om Pink Floyd ska klumpas samman med den progressiva 70-talsrocken, utan istället kommer det göras jämförelser banden emellan och diskussionen kommer snarare handla om vilken kvalité deras musik egentligen höll. Olika genres kommer då av vara av samma betydelse som vi idag ser tillbaka på klassisk musik eller litteratur. Ett sätt att sortera och klassificera, men knappast av betydelse för identifikation för lyssnaren.

Pink Floyd och Metallica är namn som kommer leva vidare i rockhistorien och därför tycker jag att Liljegrens och Walls böcker känns relevanta och intressanta. Dessutom tycker jag att Pink Floyds Time är en utmärkt låt. Tyvärr hittar man inte gruppernas musik på spotify, vilket också är en likhet. Orsaker till detta kan man ju analysera, men det överlämnar jag till någon annan.

Jerry Lee Lewis

Jag avslutade nyligen underhållande läsning i form av Nick Tosches Skärseld - berättelsen om Jerry Lee Lewis (Hellfire, 1982). Boken behandlar Jerry Lee Lewis uppväxt och karriär fram tills dess att han befann sig på botten, både privat och karriärmässigt, vid 1980-talets inledning. Jag vill varmt rekommendera er att läsa denna bok även om ni nödvändigtvis inte är, eller har varit, intresserade av Lewis musik. Ni kommer bli det när ni har läst den och boken är mer än bara en rockbiografi. Bitvis påminner den mer om en roman och du kan omöjligt gå helt oberörd av den färgstarka beskrivning som görs i boken av ett lika tragiskt som framgångsrikt levnadsöde inom populärkulturen. Jerry Lee, uppväxt i frikyrkliga kretsar i den amerikanska södern, har en karriär där både framgångens sötma och beska eftersmak tydligt framkommer och boken beskriver en artist vars vägval är outgrundliga, geniala beslut varvas med miserabla omvartannat.

The Million Dollar Quartet

Vi förknippar Jerry Lee Lewis främst med den tidiga rock´n´roll-hiten Great balls of fire, som han slog igenom med under 1950-talets senare del. Han var då en av medlemmarna i den löst sammansvetsade gruppen The Million Dollar Quartet, som utöver Lewis bestod av Elvis Presley, Johnny Cash och Carl Perkins. Det var ingen grupp i ordets egentliga mening utan beskriver mer på vilken kommersiell nivå de fyra befann sig på vid denna tid. De fyra soloartisterna var inledningsvis alla knutna till Sam Phillips legendariska skivbolag Sun Records i Memphis, som lade grunden den vita rockmusikens födelse, och de var de hetaste och det mest utmanande som spelades i radio eller fanns på jukeboxen vid denna tid. Lewis, som redan vid barnsben fick smeknamnet The Killer, kom att bli den av dessa som i media ansågs vara den mest kontroversielle, där skandalerna och katastroferna avlöste varandra. Den största skandalen uppstod vid 22 års ålder när Lewis gifte sig för tredje(!) gången, då med sin kusins 13-årige dotter. Detta gjordes först i hemlighet, men efter att media avslöjat hennes ålder och deras äktenskap offentliggjordes, blev han svartlistad från flertalet amerikanska radiostationer under lång tid. Äktenskapet varade trots detta i ett drygt decenium, dock inte problemfritt. Hela hans karriär har kantats av tvära kast mellan religiös fundamentalism och ett svårt narkotika- och alkoholmissbruk som havererade både karriär och privatliv. I mitten av 1970-talet sköt han sin basist, visserligen oavsiktiligt, i bröstet, vilket kom att leda till en rättstvist. Han fick flera barn, men båda hans söner gick bort innan Lewis hunnit passera 40 års-strecket. Den ena drunknade i unga år i familjens pool och den andra råkade utför en trafikolycka vid 19 års ålder, även han led av drogmissbruk likt sin far. Trots alla dessa katastrofer har dock Lewis lyckats skapa en hel del minnesvärd musik. Han hade en talang som kan mäta sig med både Presley och Cash, både vad gäller förmågan att framföra energidriven rock´n'roll som att sjunga smäktande countrymusik och hans scenframträdande är legendariska. Men han har aldrig fått den upprättelse eller status som dessa två storheter och kanske beror det på att Lewis aldrig gjort sig bekväm med sin omgivning. Han har till skillnad från Cash och Presley inte försökt dölja eller släta över sina skandaler och misslyckande. Istället har han levt med dem fullt ut, förstorat upp sitt syndfulla leverna och förlikat sig med sitt smeknamn; The Killer. Lewis har ofta framställts som "det svarta fåret" i miljonkvartetten vilket satt honom i återkommande konflikter med sin publik och med media. Paradoxalt nog så är Lewis den enda av de fyra som fortfarande är vid livet och så sent som 2010 gav han ut skivan Mean Old Man, där en rad tunga namn inom rock- och countrymusiken gästar för att försöka skapa upprättelse av en skadeskjuten artist med ett närmast osannolikt liv.

Han har varit en mostsägelsefull man som kunde sin Bibel och var fullt övertygad om Guds existens. I Jerry Lee Lewis värld finns det inga gråzoner, utan allting är antingen svart eller vitt. Han var under sin storhetstid övertygad om att det han ägnade sig åt var synd och han därmed aldrig skulle nå himmelriket och såg sig själv som en förtappad själ, djävulens budbärare som var utom all möjlighet till räddning. Det är ett arv som Lewis bar med sig från sin uppväxt i karismatiska frikyrkorörelsen Assembly of God och han hade i unga år haft ambitionen att själv bli predikant. Han var övertygad om att Great Balls of Fire var djävulens verk vilket föranledde en onykter diskussion med bland annat Sam Phillips och övriga medverkande musiker vid inspelningen av denna ledgendariska låt. Producenten Jack Clement tryckte på REC och spelade in diskussionen som nu finns förevigad och ni kan lyssna på den här. Den har ett visst underhållningsvärde och är en beskrivande skildring av Lewis personlighet.

Det är inte den banbrytande rock'n'roll som den unge Lewis framförde i slutet av 1950-talet som främst intresserar mig, utan istället är det de album som Lewis gjorde i slutet av 1960-talet och början av 70-talet som har bidragit till att jag fått upp intresset för hans musik. Trots att han ännu inte uppnått 40-årsåldern så visar hans uttryck under denna tidsperiod på en livserfarenhet som kan mätas med få andra. Den skiva som jag skulle vilja lyfta fram och rekommendera är Another Place, Another Time från 1969. Den kom efter att Lewis passerat några karriärsmässigt tunga år på 1960-talet och beslutade sig då för att delvis överge sin pianobaserade boogie woogie-rock n'roll och istället satsa på mer traditionell country. Resultatet är utsökt, väl i nivå med Elvis Presleys countryinspelningar från samma tidsperiod. Lewis röst är klockren och låtarna håller hög kvalité. Som bäst är det i titellåten och den inledande och i sammanhanget så välplacerade låten What´s Made Milwaukee Famous (Has Made a Loser Out of Me). Även duetten med Lewis syster Linda Gail i We Live In Two Different Worlds bör ni inte missa. Dessvärre är inte denna skiva helt lätt att hitta. Den finns inte utgiven i sin helhet på Spotify och som CD finns den främst som import och dubbelutgåva till högt pris. Däremot går den att hitta på vinyl i en välsorterad skivbörs och jag uppmanar er att köpa den om ni kommer över den. För er som vill lyssna in er på Lewis coumtryinspelningar så hänvisar jag till den billiga men inte allt för roliga The Country Collection. Där kan ni hitta en del av låtarna från detta album. Börja annars med att läsa boken, så kan i själva välja vilken del av Lewis karriär ni vill fördjupa er i.