onsdag 27 mars 2019

Nittiotalets bästa album - #10

#10: Ron Sexsmith Whereabouts (1999)



Det finns stora och små konsertupplevelser. Ibland känns de små konsertupplevelserna större än de stora. När jag såg Ron Sexsmith på Herrgår'n i studentghettot Ryd i Linköping våren 2000 var det just en sån upplevelse som kändes större än så många andra konserter jag ditintills hade upplevt.  Som nybliven lärarstudent hade jag ganska nyligen upptäckt den så oförargligt uppriktige kanadensaren som jag knappt trodde kunde göra en fluga förnär (tills dess att jag för ett par år sedan upptäckte hans twitter-konto...). Jag hade varit en slavisk följare av tidningen Pop och den efterföljande nättidningen Feber.  De hyllade Sexsmith och det var med hans tredje platta (om man bortser från hans självutgivna debut från 1991), Whereabouts, som jag fick upp ögonen för den molokne singer/songwritern vars musik utgör någon slags hybrid mellan Elvis Costello, Townes Van Zandt och Gordon Lightfoot.

När jag tillsammans med en minst lika insnöad musiknörd till vän såg att han skulle uppträda på rockklubben John Doe på ett litet studenthak i en stad där vi båda kände oss lite som (självutnämnda) outsiders bland ekonomer och ingenjörer i färgglada overaller blev vi begeistrade. Det här var stort och vi var taggade från topp till tå. Konserten bekräftade känslan som vi kände för stadens studentliv för vi var inte många som bevittnade Ron Sexsmith denna kväll (trots att inträdet enbart var 40 kr). Men jag minns den kvällen som en fantastisk konsert där Sexsmith framförde låtar från sina tre första album med tyngdpunkt på den ovan nämnda. Minns det som en sån där intim konsert då man i publiken känner sig unik och näst intill utvald att uppleva något utöver det vanliga. Kanske var det förutsättningarna och tillvaron i stort som förstärkte den känslan men jag håller skivan och minnet från denna konsert högt än idag. Så pass högt att plattan intar plats 10 på min lista över nittiotalets bästa album. Inte illa alls.

Sexsmith har fortsatt producera musik i jämn takt under de senaste två decennierna. Jag har dock inte orkat följa med hela vägen. Kanske har min rastlösa jakt på nya musikaliska upptäckter gjort att jag nonchalerat hans fortsatta produktion som jag emellanåt upplevt blivit lite väl entonig och slätstruken trots att försök till musikaliska utsvängningar har gjorts. Men jag tror det beror på att hans tre första album är så pass helgjutna att jag inte har behövt mer musik från trubaduren som framför sin melankoliskt trallvänliga sånger likt en slokörad sankt bernardshund. Det är i detta sammanhang en komplimang. Det blir liksom aldrig bättre än på låten Seem to Recall som avslutar och utgör ett slags klimax på detta utsökta album som till skillnad från föregångarna är mer påkostad i sin produktion med blås och stråkar som ger en mer soulpräglad och i dessa sammanhangen storslagen inramning. Det räcker för mig. Det räcker långt.

Komplement: Ron Sexsmith s/t (1995) och Other Songs (1997). Elliott Smith XO (1998)

söndag 24 mars 2019

Ljudet av 1971

I mitt jobb som historielärare finner jag en tjusning i att plocka fram årtal som är av speciell betydelse för historien. 1492, 1648, 1789, 1848, 1917, 1945 och 1989 för att nämna några. Detta är givetvis en förenkling av den historiska utvecklingen. De viktigaste skeenden i den mänskliga civilisationens utveckling styrs sällan av en specifik tidpunkt. Det är mer av symboliskt värde för att vår hjärna ska kunna sortera information och det gör det lättare för oss att skapa ett sammanhang. Det är dock svårt att förklara för mina elever som ofta oroar sig vid inledning av en kurs och frågar om jag är en sådan där lärare som tycker att årtal är viktiga. Jag brukar linda in mitt svar i mjuka ord men tänker inombords att ni ska vara glada för att ni har en lärare som tycker årtal har en symbolisk betydelse. Det gör ju det hela mycket enklare.

Stellan var i högform

1971 är sällan ett årtal som lyfts fram som särskilt speciellt i dessa sammanhang. Det är ett tämligen intetsägande årtal i historieböckerna. Revolterna och protesterna från 1968 hade lagt sig. Såväl öst- som västblocket var fortfarande intakta. Spänningen mellan Sovjet och USA var efter Kubakrisen och rymdkapplöpning mindre intensiv och de båda supermakterna var tvungna att rikta fokus mot inre svårigheter. Nixon var president i USA men Watergateskandalen hade inte börjat brisera än. Vietnamkriget pågick fortfarande men inte lika intensivt som under efterföljande år. Den koloniala frigörelsen hade passerat kulmen och Idi Amin hade genom en militärkupp tagit makten i Uganda. Fortfarande delvis påhejad av Storbritannien och västvärlden. I Kina pågick fortfarande Maos förödande kulturrevolution. I Sverige ersattes tvåkammarriksdagen av en kammare vilket var en början till den nya regeringsform som antogs tre år senare. Socialdemokraternas makt i landet var fortfarande intakt även om valet året innan hade gett en signal om att tiderna började förändras och med Olof Palme som partiledare, tillika statsminister, hotades partiets hegemoni över det svenska samhället av nya krafter såväl till höger som till vänster. Även om orosmoln hopades så var Sverige med ett folkhem och en helt egen modell fortfarande ett gångbart alternativ mellan öst och väst. Oljekriser lät vänta på sig och Israel-Palestinakonflikten var mitt emellan sexdagars- och oktoberkriget och befann sig i ett dödläge efter Nassers hastiga bortgång året innan. Det var varken något OS eller fotbolls-VM och Stenmark, Borg och den klassiska svenska 56-generationen hade enbart nått moppe-åldern och inte fått sina genombrott än. Stellan Bengtsson blev som 18-åring världsmästare i bordtennis, Malmö FF vann fotbollsallsvenskan och Sovjet vann hockey-VM. Mats Sundin föddes och det gjorde även min storasyster, vilket var minst lika viktigt. Men på det stora hela är 1971 ett ganska anonymt år i historien. Lätt att förringa men därför desto mer intressant att grotta ner sig i.

Även vad gäller det pop- och rockmusikens utveckling har detta år inte gjort något större väsen av sig. The Beatles hade lagt ner sin verksamhet och övergått i medlemmarnas separata solokarriärer. Elvis Presleys storhetstid efter den lyckade Memphis-comebacken började så smått nå en mer dekadent tillvaro som skulle bli början på slutet. Summer of Love hade likt Pragvåren övergått till höst och proteströrelserna från sextiotalets slut var på väg att förgrena sig i nya subkulturella yttringar. Den brittiska folkrocken höll på att utvecklas i en mer svulstig progressiv inriktning när grupper som Genesis, Yes och Jethro Tull plockade upp tråden. Visst kom det klassiska album detta år. Hårdrocken hade gjort entré på allvar med Led Zeppelins fjärde album och Black Sabbath var på uppgång. Glamrocken fick sina förgrundsgestalter med David Bowie, Alice Cooper och Marc Bolan (T Rex). Soulmusiken vände blad och gick in i en nya era med Marvin Gayes Whats Goin´ On? och snart skulle även Stevie Wonder nå ett större erkännande. Men det finns ingen Sgt. Pepper, Dark Side of the Moon eller Blonde and Blonde att plocka fram från detta år även om man givetvis bör nämna Joni Mitchells Blue, Sly & the Familys Stones There's a Riot Goin´On och Lennons Imagine i sammanhanget. Jag vill ändå hävda att 1971 inte utgjort någon milstolpe inom rock- och popmusiken. Och kanske finns det ett samband. Att klassiska årtal inom musiken kräver en dramatisk och händelserik samhällsutveckling i bakgrunden som sätter ord och ton på tillvaron. Men det är bara en spekulation utan någon som helst vetenskaplig förankring.

Men det råder däremot ingen tvekan om att det gjordes mycket bra musik även detta år. Inledningen på 1970-talet tillhör en av mina favoritperioder inom pop- och  rockmusiken och därför blir det en lista med musik från det objektivt sätt betydelselösa året 1971. 100 låtar från 100 olika album, inget svenskt (platsade inte?), mestadels engelskt och amerikanskt till följd av brist på bättre vetande. Håll till godo!

fredag 22 mars 2019

Nittiotalets bästa album - #11

#11: Lauryn Hill The Miseducation of ... (1998)



Om jag hade gjort denna lista i realtid, det vill säga i slutet av samma decennium jag nu försöker summera, skulle denna platta definitivt haft en topp 3-placering. Om jag hade gjort den för tio år sen hade det åtminstone varit en topp 5. Men när jag nu, två decennium senare, försöker summer nittiotalet i form av en meningslös, ytterst subjektiv, lista så hamnar den inte ens topp 10. Hur fantastiska låtar plattan än inrymmer och hur besjälad Hills röst än är så har skivan i mitt tycke inte åldrats med den värdighet som jag vid dess ankomst förutspådde.

I slutet av 1990-talet ansåg jag, särskilt efter en minnesvärd konsertupplevelse på Globen våren 1999, att Lauryn Hill var något utöver det vanliga. En tronföljare till drottningen Aretha Franklin hade kommit för att  missionera soulmusiken och förvalta traditionen in på den andra sidan av millenniumskiftet. Alla som hävdade motsatsen eller menade att jag borde ha en mer nykter inställning till hennes prestation ansåg jag hade fel. Tvärsäkert. Alla rykten som spreds om henne som inte föll in i min illusion om hennes geniala storhet var fake news. Fast jag använde inte det begreppet då.

Men tiden kom att visa att jag nog hade fel. Åtminstone delvis. Jag hade inte bevittnat början på något stort när jag upplevde en i mitt tycke magisk konsert på Globen. Det var snarare början på  slutet. Sedan dess har Hills karriär mer präglats av mer eller mindre halvhjärtade återupplivningsförsök av den musik som hon var med och skapade mellan 1994 och 1998, på egen hand eller tillsammans med kollektivet i Refugee Camp. Min besvikelse har på sätt och vis påverkat mitt förhållningssätt till detta på många sätt fantastiska album. Dessutom är plattan tämligen tungrodd att ta sig igenom 20 år senare på grund av långa interludes som inte åldrats väl på skiva.

Men att den trots all detta befinner sig på plats 11 över nittiotalets bästa plattor i mitt tycke beror ju på låtarna och Hills magiska stämma. Final Hour, Doo Wop (That Thing)Forgive Them Father, To Zion, Can't Take My Eyes From You  och Ex-Factor gör att jag fortfarande smälter för Lauryn Hills musik. När jag nu lyssnar på plattan tänker jag återigen att det här var början på något stort. Innan verkligheten hinner ifatt mig. Hon blev kanske inte soulmusikens nya Aretha Franklin. Istället blev hon soulmusikens svar på Jakob Hellman. Det är kanske ändå inte så illa trots allt. Det är nog därför jag gör denna lista. För att bearbeta ett åldrande musiksamlarhjärtas besvikelser och omforma dem till något annat.

Komplement: The Fugees The Score (1996), Wyclef Jean The Carnival (1997) och Whitney Houston My Love Is Your Love (singel, 1998)