Ljudet av 1971

I mitt jobb som historielärare finner jag en tjusning i att plocka fram årtal som är av speciell betydelse för historien. 1492, 1648, 1789, 1848, 1917, 1945 och 1989 för att nämna några. Detta är givetvis en förenkling av den historiska utvecklingen. De viktigaste skeenden i den mänskliga civilisationens utveckling styrs sällan av en specifik tidpunkt. Det är mer av symboliskt värde för att vår hjärna ska kunna sortera information och det gör det lättare för oss att skapa ett sammanhang. Det är dock svårt att förklara för mina elever som ofta oroar sig vid inledning av en kurs och frågar om jag är en sådan där lärare som tycker att årtal är viktiga. Jag brukar linda in mitt svar i mjuka ord men tänker inombords att ni ska vara glada för att ni har en lärare som tycker årtal har en symbolisk betydelse. Det gör ju det hela mycket enklare.

Stellan var i högform

1971 är sällan ett årtal som lyfts fram som särskilt speciellt i dessa sammanhang. Det är ett tämligen intetsägande årtal i historieböckerna. Revolterna och protesterna från 1968 hade lagt sig. Såväl öst- som västblocket var fortfarande intakta. Spänningen mellan Sovjet och USA var efter Kubakrisen och rymdkapplöpning mindre intensiv och de båda supermakterna var tvungna att rikta fokus mot inre svårigheter. Nixon var president i USA men Watergateskandalen hade inte börjat brisera än. Vietnamkriget pågick fortfarande men inte lika intensivt som under efterföljande år. Den koloniala frigörelsen hade passerat kulmen och Idi Amin hade genom en militärkupp tagit makten i Uganda. Fortfarande delvis påhejad av Storbritannien och västvärlden. I Kina pågick fortfarande Maos förödande kulturrevolution. I Sverige ersattes tvåkammarriksdagen av en kammare vilket var en början till den nya regeringsform som antogs tre år senare. Socialdemokraternas makt i landet var fortfarande intakt även om valet året innan hade gett en signal om att tiderna började förändras och med Olof Palme som partiledare, tillika statsminister, hotades partiets hegemoni över det svenska samhället av nya krafter såväl till höger som till vänster. Även om orosmoln hopades så var Sverige med ett folkhem och en helt egen modell fortfarande ett gångbart alternativ mellan öst och väst. Oljekriser lät vänta på sig och Israel-Palestinakonflikten var mitt emellan sexdagars- och oktoberkriget och befann sig i ett dödläge efter Nassers hastiga bortgång året innan. Det var varken något OS eller fotbolls-VM och Stenmark, Borg och den klassiska svenska 56-generationen hade enbart nått moppe-åldern och inte fått sina genombrott än. Stellan Bengtsson blev som 18-åring världsmästare i bordtennis, Malmö FF vann fotbollsallsvenskan och Sovjet vann hockey-VM. Mats Sundin föddes och det gjorde även min storasyster, vilket var minst lika viktigt. Men på det stora hela är 1971 ett ganska anonymt år i historien. Lätt att förringa men därför desto mer intressant att grotta ner sig i.

Även vad gäller det pop- och rockmusikens utveckling har detta år inte gjort något större väsen av sig. The Beatles hade lagt ner sin verksamhet och övergått i medlemmarnas separata solokarriärer. Elvis Presleys storhetstid efter den lyckade Memphis-comebacken började så smått nå en mer dekadent tillvaro som skulle bli början på slutet. Summer of Love hade likt Pragvåren övergått till höst och proteströrelserna från sextiotalets slut var på väg att förgrena sig i nya subkulturella yttringar. Den brittiska folkrocken höll på att utvecklas i en mer svulstig progressiv inriktning när grupper som Genesis, Yes och Jethro Tull plockade upp tråden. Visst kom det klassiska album detta år. Hårdrocken hade gjort entré på allvar med Led Zeppelins fjärde album och Black Sabbath var på uppgång. Glamrocken fick sina förgrundsgestalter med David Bowie, Alice Cooper och Marc Bolan (T Rex). Soulmusiken vände blad och gick in i en nya era med Marvin Gayes Whats Goin´ On? och snart skulle även Stevie Wonder nå ett större erkännande. Men det finns ingen Sgt. Pepper, Dark Side of the Moon eller Blonde and Blonde att plocka fram från detta år även om man givetvis bör nämna Joni Mitchells Blue, Sly & the Familys Stones There's a Riot Goin´On och Lennons Imagine i sammanhanget. Jag vill ändå hävda att 1971 inte utgjort någon milstolpe inom rock- och popmusiken. Och kanske finns det ett samband. Att klassiska årtal inom musiken kräver en dramatisk och händelserik samhällsutveckling i bakgrunden som sätter ord och ton på tillvaron. Men det är bara en spekulation utan någon som helst vetenskaplig förankring.

Men det råder däremot ingen tvekan om att det gjordes mycket bra musik även detta år. Inledningen på 1970-talet tillhör en av mina favoritperioder inom pop- och  rockmusiken och därför blir det en lista med musik från det objektivt sätt betydelselösa året 1971. 100 låtar från 100 olika album, inget svenskt (platsade inte?), mestadels engelskt och amerikanskt till följd av brist på bättre vetande. Håll till godo!