Nittiotalets bästa album - #10

#10: Ron Sexsmith Whereabouts (1999)

Det finns stora och små konsertupplevelser. Ibland känns de små konsertupplevelserna större än de stora. När jag såg Ron Sexsmith på Herrgår'n i studentghettot Ryd i Linköping våren 2000 var det just en sån upplevelse som kändes större än så många andra konserter jag ditintills hade upplevt.  Som nybliven lärarstudent hade jag ganska nyligen upptäckt den så oförargligt uppriktige kanadensaren som jag knappt trodde kunde göra en fluga förnär (tills dess att jag för ett par år sedan upptäckte hans twitter-konto...). Jag hade varit en slavisk följare av tidningen Pop och den efterföljande nättidningen Feber.  De hyllade Sexsmith och det var med hans tredje platta (om man bortser från hans självutgivna debut från 1991), Whereabouts, som jag fick upp ögonen för den molokne singer/songwritern vars musik utgör någon slags hybrid mellan Elvis Costello, Townes Van Zandt och Gordon Lightfoot.

När jag tillsammans med en minst lika insnöad musiknörd till vän såg att han skulle uppträda på rockklubben John Doe på ett litet studenthak i en stad där vi båda kände oss lite som (självutnämnda) outsiders bland ekonomer och ingenjörer i färgglada overaller blev vi begeistrade. Det här var stort och vi var taggade från topp till tå. Konserten bekräftade känslan som vi kände för stadens studentliv för vi var inte många som bevittnade Ron Sexsmith denna kväll (trots att inträdet enbart var 40 kr). Men jag minns den kvällen som en fantastisk konsert där Sexsmith framförde låtar från sina tre första album med tyngdpunkt på den ovan nämnda. Minns det som en sån där intim konsert då man i publiken känner sig unik och näst intill utvald att uppleva något utöver det vanliga. Kanske var det förutsättningarna och tillvaron i stort som förstärkte den känslan men jag håller skivan och minnet från denna konsert högt än idag. Så pass högt att plattan intar plats 10 på min lista över nittiotalets bästa album. Inte illa alls.

Sexsmith har fortsatt producera musik i jämn takt under de senaste två decennierna. Jag har dock inte orkat följa med hela vägen. Kanske har min rastlösa jakt på nya musikaliska upptäckter gjort att jag nonchalerat hans fortsatta produktion som jag emellanåt upplevt blivit lite väl entonig och slätstruken trots att försök till musikaliska utsvängningar har gjorts. Men jag tror det beror på att hans tre första album är så pass helgjutna att jag inte har behövt mer musik från trubaduren som framför sin melankoliskt trallvänliga sånger likt en slokörad sankt bernardshund. Det är i detta sammanhang en komplimang. Det blir liksom aldrig bättre än på låten Seem to Recall som avslutar och utgör ett slags klimax på detta utsökta album som till skillnad från föregångarna är mer påkostad i sin produktion med blås och stråkar som ger en mer soulpräglad och i dessa sammanhangen storslagen inramning. Det räcker för mig. Det räcker långt.

Komplement: Ron Sexsmith s/t (1995) och Other Songs (1997). Elliott Smith XO (1998)