Nittiotalets bästa album - #8

#8: The Walkabouts Devil's Road (1995)

Det är ibland lätt att se det smått komiska i människor som tar sitt vemod på för stort allvar. Det är en skör tråd att vandra på och risken finns alltid att trilla över på fel sida och framstå som en patetisk och alltför självupptagen posör. Under 90-talet kom det en våg av artister som inte drog sig för att grotta ner sig i livets mörka sidor trots att de till ytan såg ut att komma från de mer välmående delarna av efterkrigstiden i-länder. Vad hade de egentligen för skäl till att ständigt fastna i sådan livsleda? Var det äkta?

Jag tänker på grupper och artister som Mazzy Star, Tindersticks, Red House Painters, Smog, Spain, Midnight Choir, Cowboy Junkies för att nämna några. De är exempel som tillhörde några av mina favoriter men med perspektiv inser jag att allt jag då lyssnade på inte åldrats med den värdighet jag hade önskat. För er som möjligtvis läst om den musik jag skrivit om på denna blogg har säkert insett att jag lätt faller för musik inom detta smått depressiva känslotillstånd. Det anspelar något hos mig och för tankarna till huvudkaraktär Robs resonemang i  Nick Hornbys bok High Fidelity. Är jag ledsen för att jag lyssnat på så mycket sorgsen musik eller lyssnar jag på så mycket sorgsen musik för att jag är ledsen? Jag har nog inget svar på denna fråga. Jag ser mig inte mer sorgsen eller svårmodig än gemene man men inser att jag lyssnar på mer melankolisk musik än genomsnittet. Jag söker mig ständigt dit.

The Walkabouts album Devil's Road rör sig i ett känsloladdat svårmod som för tankarna till ovan nämnda grupper, där navelskåderiet emellanåt tenderar till att övergå till ett allt för pretentiöst anslag och med Scott Walkers ande ständigt närvarande. Men i mitt tycke håller sig detta album på rätt sida och jag har fortsatt återvända till den trots att snart 25 år har hunnit passera sedan den kom. I större utsträckning än till de andra artister jag tidigare nämnde. Inledande The Light Will Stay On är ett mästerverk och läggar an tonen på plattan som rymmer elva spår, vars styrka är att det trots ett till ytan entonigt känslotillstånd skapar en välbehövlig variation med hjälp av Carla Torgersons och Chris Eckmans väl synkroniserade röster. Bitterljuv melankoli i dess mest positiva innebörd.

Komplement: Tindersticks Tindersticks (II) (1995)

Daniel Norgrens plattor

Denna vecka ska jag till Köpenhamn för att ännu en gång bevittna Sveriges bäst bevarade musikaliska hemlighet, Daniel Norgren. En artist som knappast gör något större väsen av sig i det moderna mediebruset. Han är inaktiv på diverse sociala medier och har med undantag för en facebook-sida knappt någon egen hemsida. Det är knappast någon utstuderad karriärstrateg vi pratar om. Snarare tvärtom och den draghjälp han får är återkommande hyllningar från musikjournalister i samband med hans albumsläpp. Norgren går sin egna väg och låter musiken tala för sig själv. Det räcker långt och det är befriande att se att sådana artister fortfarande finns.

Ingen annan artist i detta land har amerikaniserat den svenska landsbygden på ett lika vackert och opolerat själfullt sätt som denna välväxta västgöte med den yviga hårväxten. Han har ena foten tryggt förankrad i den svenska myllan samtidigt som den andra gräver ner sig allt djupare ner i den amerikanska obygden. Tänkte därför roa mig med att inför denna konsert grotta ner mig i hans diskografi. Vi börjar från början:

 

Kerosene Dreams (2007) Betyg: 6
Norgren framstår på detta album som en talangfull Tom Waits-imitatör. Inte alls oävet och bitvis förs tankarna till tidiga album med den amerikanska folkrockgruppen The Decemberists där tramporglar och dragspel driver upp tempot i balladerna i vals- och bossanova-takt. Bitvis hörs spår av den spökcountry som The Handsome Family gjort till sitt adelsmärke. Med tanke på att det är en debut och på Norgrens ringa ålder visar detta album på en vidsynt och brådmoget förhållningssätt till den amerikanska musikhistorien. Det sprudlar av idéer och nyskaparglädje men med tanke på vad som komma skulle känns låtarna mer som skisser än färdiga alster. Finns dock några undantag, Who's To Go är en sådan där låt som känns som jag hört massvis av gånger från olika artister men som jag gärna lyssnar på igen. Den är fin. Och det är mycket annat på debuten också. Dock är det mer ljud av en talangfull artist som söker sin eget utrymme i ett välutforskat musikaliskt landskap än en fullfjädrad artist som står på egna ben.
Bästa Spår: Who's To Go

Outskirt (2008) Betyg: 7
Norgren tar av sig Tom Waits-kavajen men låter byxorna vara kvar. Bluesen får större utrymme på det album som blev litet av ett genombrott i Norgens karriär. Och det med rätta, för här går det att höra Norgrens säregna artisteri och hans känsla för hitta de små uttryckens dynamik. Om han på debuten famlade efter ett eget uttryck är det uppenbart att han nu har hittat rätt. Rösten är mer självklar och melodierna tydligare. De whiskey-dränkta låtarna för inte enbart tankarna till Waits utan här är influenserna fler och kunnandet större. Gospel, country, tidig 60-tals soul och folkrock förenas på ett album som skulle kunna sammanföra The Allman Brothers-fans med Jack White-rockers. Och det är den tidiga blueshistorien som förenar.
Bästa spår: I Could Even Grow A Moustache For You

Horrifying Deatheating Bloodspider (2010) Betyg: 3
Vad hände här? Det här blev ju inte bra. Hade jag följt Norgren i realtid hade det funnits risk att jag hade gett upp här och tänkt att det enbart var en talangfull artist som nästintill klarade av att ställa sig upp på egna ben men föll omkull då han skulle släppa kryckorna. Bluesrock som går att härleda till det på nittiotalets så överdrivet hypade rockbandet Jon Spencer Blues Explosion vilket för mig medför dåliga vibbar. Men kanske var detta ett experiment som krävdes för att han skulle komma vidare. Visst synliggörs hans talang emellanåt men jag gillar varken ljudbilden eller det spartanska uttrycket. Jag ser det som en nödvändig parentes och går snabbt vidare i diskografin.
Bästa spår: Stuck In the Bones

Black Vultures (EP, 2011) Betyg: 6
En EP med sex spår, varav två instrumentala ljudexperiment och två, bland dem titelspåret, som återkommer på efterföljande fullängdsplatta. Den här plattan har kanske egentligen inget större egenvärde men visar att Norgren var på rätt väg igen. Delvis en ny väg där singer/songwriter-ådran får mer utrymme och hans utveckling börjar likna Tom Waits men spegelvänt. Innehåller en av hans mest uppskattade konsertlåtar; Moonshine Got Me. Personligen uppskattar jag utöver titelspåret även den countrydoftande Going Home Finally.
Bästa spår: Black Vultures

Buck (2013) Betyg: 7
Norgren ditintills mest ambitiösa verk i form av produktion och ljudbild. Innehåller också hans största succéer hitintills med den slagfärdiga rockdängan Whatever Turns You On. På detta album följer han upp den väg som han slog in på med EP:n Black Vultures och bluesen får delvis ta en mer undanskymd roll till förmån för ett mer traditionellt americana- och singer/songwriter-sound. Utan att han egensinniga förkärlek för mystiska ljudbilder och små nyanser går förlorad. Emellanåt utgör dessa smått obegripliga ljudspår som smyger sig in med jämna mellanrum något tröttsamma avbrott men skapar i bästa fall en effektfull dynamik i musiken. På denna platta finns det dock många spår som är värda att uppmärksamma och tillsammans med han senaste album det mest varierade i sitt musikaliska format.
Bästa spår: Whatever Turns You On

Alabursy (2015) Betyg: 8
Den första i raden av två album Norgren gav ut 2015 som innebar en ny musikalisk inriktning. Nedtonad, atmosfärisk och nästintill sakral stämning präglar produktionen. De huvudsaklig akustiska ackompanjemangen är sparsmakad och pianot för ett större utrymme på bekostnad av gitarren. Om han lät som en Tom Waits-influerad bluesartist i början av karriären så har han vid detta skede skapat ett eget musikaliskt landskap någonstans djupt inne i de västgötska skogarna. Referenserna går nu att hitta i de bästa delarna av Mickey Newburys, Gene Clarks och Neil Youngs karriärer, där dessa storheter befann sig vid inledningen av 1970-talet. Vemodigt, stämningsfullt och vackert i sann naturromantisk anda.
Bästa spår: Why May I Not Go Out and Climb the Trees?

The Green Stone (2015) Betyg: 9
Det musikaliska skillnaden gentemot föregångaren är minimal. De hänger ihop. Men låtarna är möjligtvis lite mer direkta och lättillgängliga när de kryper fram efter att ljudet av ett åskoväder får inleda skivan och lägger därmed an tonen och den dynamiska stämning som ringar in detta smått fantastiska album. Mina tankar förs till Newburys It Looks Like Rain och på den bitterljuvt romantiska Are We Running Out of Love? dyker Chris Isaaks mest sammetslena ballader upp i mitt referensbiblioteket. Det är en komplimang i sammanhanget.
Bästa spår: I Waited For You

Wooh Dang (2019) Betyg: 9
När jag hörde singelspåret The Flow som förannonserade detta album blev jag inte särskilt upprymd. Upplevde det som ett utfyllnadsspår som hade gått mig obemärkt förbi på något av de tidigare albumen. Jag hade betydligt högre förhoppningar. Men när jag väl lyssnat in mig på albumet i sin helhet så fyller även denna låt en funktion i uppbyggnaden av ett helgjutet album som på många sätt knyter samman de musikaliska trådar Norgren har lagt ut under det dryga decennium då han varit aktiv som albumartist. Om referenserna tidigare varit Waits, Young och Newbury så känns det i detta sammanhang mer naturligt att nämna The Band, Van Morrison och Little Feat. De musikaliska musklerna är större och ramarna vidare. Norgrens mest allsidiga album hitintills. Inte lika stämningsfullt och ödesmättat som föregångarna men det här är roligare och mer livfullt. För den som inte har upptäckt Norgrens musikaliska storhet än är detta en utmärkt början.
Bästa spår: Rolling Rolling Rolling

För er som är nyfikna kan ni alltid ta hjälp av denna spellista som innefattar mina samlade favoriter från hans album. Vill dock tillägga att hans tre senaste album gör sig allra bäst genom att lyssna på dem i sin helhet. Han har utvecklats till en renodlad albumartist och det är sådana jag fortfarande sätter störst värde hos i min skivsamling.

Nittiotalets bästa album - #9

#9: Oasis (What's the Story) Morning Glory? (1995)

Bröderna Gallagher gjorde det mesta rätt för att jag skulle avfärda dem. Kaxiga och dryga med en nästintill teatralisk nonchalans mot omvärlden. Pekade ett självupptaget finger åt allt och alla utanför sin egna lilla Manchester-bubbla. Till och med mot varandra och till slut utvecklades det hela till en parodi på de sämsta sidorna av rockhistoriens kulturella gimmick. Visst, en kaxighet kan vara coolt vid framgång men då  inte musiken höll samma nivå längre blev de något av britpopens motsvarighet till Spinal Tap. Fast på riktigt. Detta bidrog till att jag valde Blur framför Oasis i det popkrig som utspelade sig på de brittiska öarna vid mitten av 1990-talet.

Men när jag drygt 20 år senare lyssnar jag på de konkurrerande plattorna Morning Glory och Blurs The Great Escape, som båda gavs ut hösten 1995 med mindre än en månads mellanrum då kriget var som mest intensivt, inser jag hur bra Noel Gallagher var på komponera popiga rocklåtar och hur träffsäker lillebror Liams energiska röst var vid denna tid. Jag ser bortom all mediehysteri som då uppstod kring detta band och låter i till slut musiken få tala för självt. Morning Glory är nästintill ett fulländat album och i mitt tycke vassare än den ständigt hyllade debuten. Det är med visst vemod jag konstaterar att när Oasis var som bäst var de faktiskt bättre än Damon Albarn & co.  I längden vinner dock Blur. Så popkriget slutade på något sätt oavgjort.

Tänker också att det måste varit till brödernas fördel att inte sociala medier fanns vid denna tid och att anglofila musikjournalister som dyrkade gruppen fick utgöra ett välbehövligt filter. Åtminstone i min värld. Det tragiska i detta var att i min tonårsvärld var jag mer upptagen och engagerad av detta mediala popkrig än verkliga konflikter som utspelade sig i forna Jugoslavien och Rwanda vid samma tid med förödande konsekvenser. Men ibland är det nog sunt att bli påmind om hur ens världsbild en gång i tiden formades.

Oasis går emot mycket av vad jag vill få ut av ett intressant rockband och deras karriär kändes intressant i sisådär 2-3 år. Trots detta kan jag inte låta bli att ge dem en plats på denna lista. För låtar som Cast No Shadow, She's Electric och Champagne Supernnova känns mer än lyssningsvärda än idag. Albumets sönderspelade singlar som Some Might Say, Don't Look Back in Anger och Wonderwall går heller inte att klanka ner på. Det här var trots allt stor popmusik. Hur illa förpackad den än var.

Komplement: Blur The Great Escape (1995)