måndag 28 mars 2016

Parker Millsap är tillbaka


Jag var barnsligt förtjust i den talangfulle amerikanske singer/songwritern Parker Millsaps självbetitlade debutalbum som kom för ett par år sedan. Jag lyssnar på den fortfarande med jämna mellanrum. Nu är en uppföljare utgiven i USA men den har tyvärr inte nått den svenska marknaden än. The Very Last Day heter i vilket fall plattan. Du som är nyfiken kan höra ett smakprov här och det jag hör tycker jag lovar gott. Får nog göra en beställning på wowhd.se och hoppas på en rimlig leveranstid och att hela plattan håller samma nivå.


lördag 19 mars 2016

...och lite mer Andrew Bird

Det finns ett musikaliskt släktskap mellan Andrew Bird och Loney Dear som bland annat har synliggjorts i att de för snart ett decennium sedan medverkade på varandras plattor. Nu är båda aktuella med ny musik på varsitt håll. Att Bird ger ut sitt nya album, Are You Serious?, den första april låter som något mer än bara ett skämt. Titeln till trots.


Och här i duett med Fiona Apple. Låter lovande i sann Andrew Bird-anda. Musikaliska genin av den digniteten växer ju inte på träd.

fredag 18 mars 2016

Loney Dear - Hulls

Loney Dear är tillbaka med ny musik igen. Det gör mig glad för det har varit en lång väntan. Lite extra upplivad blir jag för att den alldeles purfärska låten Hulls lever väl upp till mina högt ställda förväntningar. Hoppas på en lika god fortsättning.

Glad påsk!


söndag 13 mars 2016

Blandband: C90 - Soul & Blues

Det var någon gång i slutet av 1990-talet jag köpte Mats Nileskärs väl sammansatta CD-samlingar med soulklassiker från 60- och 70-talet. Det var en bra början. Trots detta har mitt intresse för soul inte alltid varit aktivt. Det kommer och går. Kanske på grund av att jag är besviken på soulmusikens utveckling under de senaste två decennier som gått. Om jag jämför med en närliggande musikstil som country är det annorlunda. Där hör jag ofta något nytt som jag gillar som gör att jag söker mig bakåt i tiden. Det händer alldeles för sällan med modern soul. Möjligtvis när jag lyssnar på Cody Chesnutt. Jag har försökt med D'Angelo men tappar alldeles för snabbt intresset. Det räcker med enstaka låtar. Visst, John Legend har en fin röst men blir slätstruket i längden. Därefter konstaterar jag att det inte är min grej. Ska dock erkänna att jag inte är tillräckligt initierad i allt nytt som kommer inom denna genre så jag ska vara ödmjukt försiktig i mina uttalanden


Men i slutet på 90-talet fanns det fortfarande samtida soulmusik som jag gick igång på. Som Lauryn Hill, Erykah Badu och någon enstaka platta med Mary J. Blige. Det fick mig att leta reda på dess rötter. För så är det oftast för mig. Jag utgår från nutid för att hitta referenser bakåt i tiden. Via R.E.M hittade jag Television och The Byrds. Kristofer Åström och Christian Kjellvander tog mig till Townes van Zandt. 16 Horsepower fick mig att inse tjusningen i Bob Dylans religiösa plattor och så vidare.

Den senaste veckan har jag i vilket fall försökt sammanställa mina soulfavoriter från 60- och 70-talet i form av ett fiktivt blandband. Det blev lite blues också. Det är jag glad för. Det svänger ju. Här är resultatet:


torsdag 10 mars 2016

Blandband: C90 - Världens bästa band

Ibland gillar jag att generalisera och förenkla tillvaron. Som när det gäller några av livets stora frågor. För vid sidan av "meningen med livet"-frågan är nog frågan om vilket som är världens bästa band den mest fundamentala byggstenen för att skapa sig en trygg och stabil tillvaro i ens inre. Får du aldrig ett svar på den fråga finns det stor risk att du hamnar snett.


Är du född på 50-talet svarar du helst Beatles eller Stones på denna fråga och menar med den drucknes envishet att alla andra roackband är bleka kopior av dessa giganter. Är du 60-talist säger du kanske Pink Floyd, Steely Dan, the Clash eller Led Zeppelin. En 70-talist svarar the Smiths eller Primal Scream om du är lite svår, bor i innerstan och helst läser Andres Lokkos krönikor i SvD (som du då för övrigt anser är en vedervärdig tidning). Annars svarar du nog U2 eller R.E.M (innan 1994). En 80-talist svarar kanske Nirvana, Radiohead eller möjligtvis Coldplay. En 90-talist förstår inte frågan och undrar varför man måste välja. Allt finns ju tillgängligt på nätet ändå. Själv svarar jag My Morning Jacket.

Jag svarar kanske inte My Morning Jacket för att de har världens bästa skivkatalog. Den svajar emellanåt. Men när de är som bäst så är de helt enkelt bäst. Framförallt från och med 2005 och framåt då bandet nådde ett helt eget universum med sin musik. Därför har jag satt i hop världens bästa blandband med enbart låtar av Jim James & co.



För den som har slängt sitt kassettdäck eller er freestyle så kommer ni inte undan. Här har ni den i ett allt för lättillgängligt format:

onsdag 2 mars 2016

Blandband: C90 - Country är ju soul

Mitt blandbandstema fortsätter. Denna gång på ett tema som är tämligen uttjatat i nördiga kretsar men som jag ändå inte kan låta bli. När countrymusik förenas med soul slutar det ofta i ett frosseri av sydstats- och västkustrock och så även i detta fall. Avsikten med detta blandband var att kunna placera fina låtar med nutida aktörer som Chris Stapleton, Eric Church och Tedeschi Trucks Band i ett historiskt sammanhang och jag tycker att jag lyckades ganska bra.


Musik blir alltid bättre i ett historiskt sammanhang. Från Glen Campbell till Julie Rhodes är steget ganska långt men men jag hoppas ni hittar den röda tråden. Eller det spelar ingen roll, det viktiga är ju att man gillar det man hör. Jag hoppas i alla fall ni lyssnar.