CD-skivans återkomst...

 ...tror jag knappast är kommen. Inte ens på långa vägar. Men för mig personligen har jag egentligen aldrig släppt taget om det plastiga format som på många sätt har präglat mitt musiklyssnande under den mest formbara delen av mitt liv. Jag köper CD-album än idag. Inte i samma utsträckning som förr men när artister envisas med att ge ut sina plattor i dubbelvinylformat där varje sida utgör 2-3 låtar, vilket resulterar i ett evigt vändande, föredrar jag CD-skivans mer frikostiga tidsbegränsningar. Dessutom går det ju att fynda CD-skivor som aldrig förr. Lite som LP-skivans status vid mitten av nittiotalet. Jag förstår att för den som inte lider av skivsamlarmissbruk är detta resonemang obegripligt i vår digitala och lättillgängliga tidsålder. Men jag är redan djupt skadad på detta plan och det finns inget botemedel.

Under semestern var jag på ett spontant besök hos min lokala skivhandlare i Lund, Repeat Records. De har ett blandat utbud av såväl CD som vinyl. Just vid detta tillfälle hade de kommit över ett parti tillsynes obegagnade CD-plattor inom americana, country och rock som de sålde för en billig peng. Ett av dessa fynd var Paul Cauthens Room 41 (2019).

För mig en tidigare okänd artist till dess att jag hörde den relativt nyutgivna, discodoftande countrykängan Country As Fuck för några månader sen.. Låter lite som en outlaw-version av Becks Loser. Kanske mer underhållande än kvalitativt bra, men ibland räcker det långt för mig. Room 41 släpptes 2019 och består i huvudsak countryrock med ett outlaw-perspektiv på tillvaron. Paul Cauthen med rötter i Texas har ett förflutet i duon Sons of Fathers och detta är hans andra av totalt tre soloalbum. Det senaste kom förra året och innehåller tidiga nämnda låt. Albumet är ett resultat av en uppslitande separation och ett omtumlande, destruktivt liv som följd, där Room 41 är namnet på det hotellrum där Cauthen huserade under nästan två års hedonistisk tid. Plattan framstår dock som mer nykter och sansad än ur det sammanhang den växte fram. Helande musik för trasiga själar, gospel för vilseförda.

Han bär upp sin cowboykostym med trovärdighet och finess, besitter en låtskrivarförmåga av rang och har en sångröst med ett brett register. Han räds inte att flörta med såväl gospel som elektrotakter och lyckas få ihop det till en fungerande enhet. McKenzie Smith från Midlake är med och bidrar med trumspel. Musikaliskt finns det beröringspunkter med artister som Sturgill Simpson, Nathaniel Rateliff och The White Buffalo. 

Det här är en av flertalet plattor som hade gått mig förbi om det inte var för mitt fortsatta sökande i CD-backarna. Ser ett bestående värde i det som så lätt går förlorat i den digitala djungeln.

Here Be Wolves igen

För ett tag sedan delade jag på denna blogg en låt som förannonserade Here Be Wolves självbetitlade debutalbum. Ett samarbete mellan Karla-Therese Kjellvander och den för mig helt okände Mikael Petersson. Låten gjorde så pass stort intryck på mig att jag var tvungen att förhandsbeställa ett exemplar av skivan som jag nu äntligen har fått i mina händer. Jag vet inte mycket om detta projekt som känns lite hemligt på flera sätt. Mig veterligen finns det inte att streama på de stora musiktjänsterna med undantag för ett par låtar på Youtube. Marknadsföringen verkar vara knapphändig och det jag känner till om det kan ni läsa på det danska skivbolaget Accelerators Records  hemsida som gett ut plattan i drygt 200 exemplar på limiterad vinyl.  Förhoppningsvis blir det fler framöver.

Likt den spegelblanka skogstjärn som pryder konvolutet är musiken alltså svår att hitta för gemene man. Du måste veta vad du söker och något säger mig att det är det som är ambitionen med detta verk. Musiken är precis lika stillsam, rogivande och melankoliskt vacker som en igenväxt skogssjö kan te sig för den som finner den. När du hittar den känner du dig unik. Som en upptäcktsresande på nyfunnen mark och att denna sjö enbart finns där för dig just här och nu. Ensamheten blir i detta sammanhang något eftersträvsamt och positivt.

Musiken har en sakral inramning som påminner mig om den psalmliknade folkrock David Åhlén har ägnat sig åt tidigare. Men för de flesta som hör musiken förs tankarna till artister som Iron & Wine, Christian Kjellvander och Laura Marling. Nämnde Kjellvander bidrar även med trumspel men det framstår för den musikaliskt oinsatte som ett tämligen enkelt jobb i sammanhanget. För det är främst duons samklingande, harmoniserande röster och den akustiska ljudbilden skapat av piano och gitarr som blir framträdande i det atmosfäriska landskap som man som lyssnare så sakteliga färdas igenom. Musik att finna tröst i och en framtida apokalyps känns helt plötsligt inte lika hotfull. Snarare hoppfull.

Strand of Oaks

Timothy Showalter, mannen bakom Strand of Oaks, har med sin senaste platta Eraserland gett ut det album jag har hoppats på att My Morning Jacket skulle ha gjort ända sedan 2011-års fantastiska platta Circuital. Att jag tänker på MMJ i detta sammanhang är ingen slump . Det är dessa eminenta musikanter som backar upp Showalter på detta album. Så den stora skillnaden gentemot ett MMJ-album är att Showalter ersatt Jim James som sångare och låtskrivare. Det märks givetvis. James tillhör en av mina absoluta favoritsångare inom den moderna rockmusiken och i det avseendet lyckas inte riktigt Showalter nå samma nivå men det är något jag inte kan begära. Däremot har han lyckats skapa ett knippe låtar som håller högre nivå än mycket av det som såväl James solo som MMJ har lyckats producera under de senaste åtta åren.

Jag gillade Strand of Oaks-plattan Heal som kom 2014. Lovande rockmusik som förde tankarna till  det sena nittiotalets alternativa rockscen. Tyckte dock det stannade vid lovande och jag kände inte entusiasm nog för att rikta min uppmärksamhet mot uppföljaren som gled mig obemärkt förbi. Eraserland visar dock på att Showalter är mer än bara ett löfte. Storslagen rock som på många sätt är besläktad med den musikaliska sfär som MMJ rört sig inom men den visar också på något annat. Något mer personligt. Själfulla ballader varvas med rockdängor som för tankarna till The Clash vid tiden omkring Sandinista. Tänker då i första hand på låten Moon Landing där ingen mindre än Jason Isbell backar upp som gitarrist. Det finns även fler flörtar med 80-talet Men annars är det balladerna och det nedtonade bitarna som griper tag mest. Visions, Weird Ways och de tre avslutande låtarna är alla lysande exempel på när en självrannsakande artist öppnar upp sin själ och synliggör sitt missmod och tillkortakommande på ett lagom ödmjukt sätt. Utan att förringa hoppet och glädjen som väntar därefter. Ett av årets hitintills bästa album som skänker hopp.

Skraeckoedlan

Ponera att du tar lika delar av Mastodon, Black Mountain och isländska Sólstafir och mixar i en musikalisk bunke samt låter Thomas Di Leva och Mikael Åkerfeldt (Opeth) förenas i en otänkbar situation som textförfattare. Då landar du någonstans i närheten av det Norrköpingsbaserade rockbandet Skraeckoedlan.

Det är först med det alldeles nya albumet Earth som jag har upptäckt deras alldeles egna musikaliska sfär i svenskt musikliv. Jag gillar det jag hör. Ju mer jag lyssnar desto djupare sjunker jag in den mystiska sagovärld som målas upp även om jag har svårt att se mig själv som en fyrtioåring som sitter och diggar med i progressiva metallåtar om utdöda vidunder, Atlantis och kosmos. Trots detta känns musiken väldigt jordnära och direkt med en lagom dos av självdistans. Det är egentligen ett väldigt bra betyg.

J.S. Ondara

Musikåret 2019 har börjat lovande ur mitt tycke. En av de nya artister som gjort störst intryck på mig är den Nairobi-födde låtskrivaren J.S. Ondara som sedan några år tillbaka är bosatt i Minnesota. Hade jag bara hört musiken utan att jag med några enkla knapptryck kunnat ta reda på mer information skulle jag aldrig  kunnat gissat mig till artistens ursprung och den har på många sätt satt mina fördomar kring Kenyas musikaliska kulturliv på ända.

Hans album Tales of America , uppbackad av musiker som Andrew Bird och Dawes Taylor Goldsmith, sluter på något sätt en cirkel mellan den moderna amerikanska folkrockens rötter och dess koppling till det kulturella mötet mellan Afrika och den nya världen som uppstod till följd av imperialismen och slavhandeln. Ett på många sätt fantastiskt fint album som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Musik för alla som någonsin gillat Bob Dylan, Fleet Foxes, Damien Rice, Michael Kiwanuka eller Paul Simon. Det borde väl typ innefatta alla?

2019

I mitt tycke var musikåret 2018 lite av en besvikelse. Mycket som var bra men jag saknade några självklara toppar. 2019 har börjat mer lovande. Här är min lista med goda nyheter från året som bara börjat:

2019 - so far, so good, so what!?