Jag fick ett mail som jag höll på att sortera till min skräppost från en viss Hardy Hum. Trodde det var ett spam. Men bakom namnet, som jag refererade till en tänkbar karaktär i en Roald Dahl-berättelse, gömde sig tydligen en fullblodig, gotisk bluesartist från Norrköping med rötter från Balkan. Det förstod jag då jag läste innehållet i mailet för att sedan lyssna på musiken. Trots sitt redan romanklingande namn använder han sig av det betydligt mer svårbemästrade artistnamnet And We Should Die of That Roar. Väl förkortat till AWSDOTR. Ett namn som är svårt att lägga på minnet men säger desto mer om det sound som karakteriserar hans musik.
AWSDOTR lägger ribban högt och med den ökar fallhöjden. Det pretentiösa och teatraliska anslaget som finns i den gotiska americana-blues som AWSDOTR ägnar sig åt kräver en rejäl dos självdistans och humor men inte minst talang och en känsla av äkthet för att det ska kännas relevant. Med låttitlar som Deathbed Lullabies, Darkness Calling Me och I Rather Be Dead så får man som lyssnare en känsla av var vi är på väg bara genom att läsa låttitlarna. Med tydliga musikaliska referenser till Tom Waits och mer genrespecifika artister som Johnny Dowd är det lätt att falla in i klyschor på alltför upptrampade stigar. Jag får erkänna att jag med viss skepsis tog mig an den nyutkomna plattan Deathbed Lullabies. Hans tredje i ordningen om jag förstått saken rätt. Men för mig det första jag hört från honom.
Det tog också några låtar in på det sjuspår långa albumet innan min skepsis omvandlades till beundran. Det var när jag hörde låten I'm Bad News som jag kände att det brann till. Det här är ingen dussinmusik. Det här är något som måste spridas vidare till den stora världen. Om jag förstått saken rätt spelar Hardy Hum det mesta av den sparsmakade men ytterst välljudande och genomtänkta orkestreringen på egen hand. Han kallar sin musik för Graveyardsoul-noir rock. Vad det egentligen innebär vet jag inte men det låter charmigt och intelligent. Referenser till Waits och Dowd har jag redan nämnt men svenska artister som Andi Almqvist, Pelle Ossler och delar av Lars Bygdéns senare plattor känns inte långt borta. Rötterna från Balkan kan jag också syna med hjälp av referenser till delar av Goran Bregovic mer rockorienterade produktioner.
Jag är i slutändan ytterst imponerad av det jag hör. Jag hoppas fler upptäcker Hardy Hums musik. Denna blogg kan dock inte bidra till någon vidare spridningseffekt men kan jag dra mitt strå till stacken hjälper jag gärna till. Är det något jag känner behov av under detta år så är det att få höra plattor likt Deathbed Lullabies.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar