torsdag 11 juni 2020

The White Buffalo

The White Buffalo är ett artistnamn som kan ge dåliga associationer i dessa tider och få en att tänka på en amerikansk president med tvivelaktig moralisk kompass. Men bakom detta artistnamn döljer sig en skäggig rocktrubadur vid namn Jake Smith. Han har som skivartist varit aktiv under drygt 15 år men aldrig mött det där stora genombrottet. Möjligtvis med undantag för låten Come Join the Murder som användes i serien Sons of Anarchy.  

Men annars sticker inte The White Buffalos musik ut nämnvärt. Det handlar om traditionell singer/songwriter-rock med countryinfluenser i rakt nedstigande led från Waylon Jennings, David Allan Coe, Townes Van Zandt och Steve Earle. Hans darrande vibrato till röst får en inte helt osökt att referera till Eddie Vedder. Vid en första lyssning kan det kännas förutsägbart och tråkigt. Det finns ju hundratals nutida amerikanska artister med ett liknande anslag. Till synes ruffiga, långhåriga män som med sin gitarr som vapen sjunger om fylla, död, förtvivlan och ensamhet med en evig längtan efter tro, hopp och kärlek. The White Buffalo tillhör dock den kategori av artister som för varje album han har gett ut fångat min uppmärksamhet och nyfikenhet alltmer. Ju mer jag lyssnar desto fler guldkorn upptäcker jag i hans alltmer omfattande låtkatalog. Jake Smith har en röst som inrymmer många tonlägen och känslor. Dessutom är låtarna dynamiska i sitt uttryck. Det händer ofta något, ska kanske inte säga oväntat eller överraskande, där låten med relativt enkla medel får mig att haja till. Det kan handla om en tonartshöjning, ett knappt märkbart taktbyte, stråkarrangemang eller en bakgrundskör som smyger sig in. Han vet hur han ska utnyttja sina resurser för att få ut största möjliga effekt utan att det känns osammanhängande eller påklistrat.


Jake Smith har nyligen fyllt 46 år och är nu aktuell med sitt sjätte album under namnet The White Buffalo, On the Widows Walk, producerad av Shooter Jennings (Waylons son) som på något sätt knyter ihop säcken. Frågan är om det inte är hans starkaste album hitintills. Men kanske har jag lyssnat för lite på hans tidigare alster för att göra ett sådant uttalande. Det är främst de tre senaste plattorna jag har lyssnat in mig på. Jag hoppas i vilket fall att han äntligen når sitt stora genombrott för den större massan. Han förtjänar att vara däruppe någonstans tillsammans med Chris Stapleton, Sturgill Simpson och Jason Isbell. Det är den nivån vi snackar om. (För den som vill läsa en mer genomtänkt och välskriven recension kan klicka här.)

onsdag 10 juni 2020

J.S. Ondara gör karantän-rock

J. S. Ondara är med sin bakgrund ett unikt inslag i singer/songwriter-världen. Åtminstone om vi utgår från den del av genren som vi ofta väljer att benämna som Americana. Ondara, med sina rötter i Kenya, står som företrädare för en egen genre som vi kan kalla för Afro-americana. Men det kanske redan finns en sådan genre? Vad vet jag.

Hur som helst är det inte på grund av hans bakgrund som jag intresserar mig för hans musik. Det är för hans låtskrivartalang och särpräglade röst. Hans föregående kritikerhyllade platta från fjolåret; Tales Of America, är ett utmärkt exempel på detta.  Det sägs att han inför sitt debutalbum hade ett hundratal låtar på lager varav elva kom med på skivan. Det lovar gott för framtiden


Nu har han släppt en ny platta på digitala streamningstjänster; Folk n' Roll Vol. 1: Tales Of Isolation. Precis som titeln antyder går det koppla till det dagsaktuella läget i världen till följd av en pandemi. Med låttitlar som Isolation Boredom Syndrome, Isolation Depression Syndrome, Isolation Anonymous och Isolation Blues är det möjligtvis bara vi i Sverige som inte känner igen oss i situationen. Såvida vi inte är 70+ eller tillhör en riskgrupp, vill säga. Musiken är sparsmakad och den är inspelad hemma hos en vän under mer spontana förhållande. Men Ondaras röst och låtar behöver inte ackompanjeras utav mer än handklapp för att fånga mitt intresse. Jag gillar det jag hör och hoppas att han blir upptäckt av fler. 

Om det blir en Vol. 2 på detta tematiska projekt vill inte Ondara själv avslöja. Kan förstå honom. Vi hoppas nog alla på att utvecklingen går i en annan riktning att han får skäl fokusera på något annat i framtiden. Men fram tills dess får Ondara mer än gärna utgöra ett soundtrack för vår tillvaro under en pandemi.


onsdag 3 juni 2020

Tema 20: Åttiotalets Americana (Juni)

Jag har under de senaste två veckorna kollat på den ambitiösa och gediget gjorda dokumentärserien om Det svenska popundret på SVTplay. Intressant på många sätt och vis och den har fått mig att bli lite mer kunnig om musik jag annars inte ägnat någon större uppmärksamhet åt. Kommersiell svensk musik har inte varit mitt gebit inser när jag på ett dramaturgiskt och pedagogiskt välgjort sätt vägletts genom programserien från slutet av 60-talet fram till dags datum med den utmärkte reportern Magnus Broni som guide. Främst när det gäller de senaste femton åren och då handlar det nog även om internationell hitmusik. Och faktum är att jag tappar lite av intresset under de sista två avsnitten.

Visst tycker jag det är intressant att höra om Cheiron-studions, Max Martins och Shellbacks framfart på de internationella hitlistorna. De vinner min respekt för deras hängivenhet, hantverksskicklighet och fingertoppskänsla. Men produkten som kommer ut ur en industrialiserad musikverkstad blir tämligen ointressant. En låtskrivarprocess som liknar ett projektarbete där digitala ljudfiler skickas fram och tillbaka mellan oberoende parter blir något som mer påminner om utveckling av en ny app eller smartphone än konst. Jag är naiv och gubbrockig, jag vet, men ser fortfarande pop- och rockmusik som en konstform. Låt säga att vi skulle jämföra med konst och litteratur. Hur intressant skulle en roman bli om den processas fram av en handfull olika författare för att anpassas till att nå försäljningstoppen på snabbast möjliga sätt? Jämförelsen är kanske lite dum och en del menar väl på att popmusiken bara har gått tillbaka till sina rötter. Chess, Stax och Motown var hitfabriker av samma snitt där det handlade att inom tre minuter fånga lyssnarens uppmärksamhet i singelformat. Men när CD-skivan och albumet som konstform dog ut i slutet på det första årtiondet på 2000-talet så innebar det en förändring av hitlistornas utseende. Det var något som jag har uppskattat väldigt mycket som försvann.

Jag vet att hur jag än argumenterar i denna fråga så slutar det med att jag inser att det är jag som har åldrats och inte hängt med i utvecklingen. Det är, om inte annat, denna blogg ett tydligt bevis på. Jag romantiserar dåtiden och menar på att det var bättre förr. Fast jag är medveten om att det inte var så. Musiken är på många sätt lika intressant nu som då. Men den musik som intresserar mig har marginaliserats ytterligare. Försäljningstopplistorna på 80- och 90-talen var sällan särskilt intressanta. Men i jämförelse med idag kunde utpräglade albumartister ha en chans att nå toppen. The Smiths, Nick Cave, Bob Dylan, PJ Harvey, Bruce Springsteen, Kate Bush, Tom Petty, Björk, R.E.M, Nirvana, Depeche Mode och Kent skulle inte ha haft samma möjlighet att nå  ut i dagens musikklimat. Visst var dessa artister beroende av sina singlar men de var oftast tänkta som ett lockbete till albumet. Det tankesättet var dominerande ända in på detta årtusende och det hörs om inte annat när en hitmakare som Per Gessle uttalar sig i programserien. Han pratar fortfarande om album som något mer än enbart en samling låtar.

Jag tycker Jason Isbell är en artist av samma kaliber som ovan nämnda storheter, en av vår tids bästa låtskrivare och i min värld borde hans senaste utmärkta albumsläpp tillsammans med The 400 Units vara en stor händelse. Men så är inte fallet. Åtminstone inte i Sverige. En sån typ av artist når idag blygsamma placeringar vad gäller speltid på radiokanaler eller topplistor på streamningstjänster hur mycket ros de än får av alltmer betydelselösa musikjournalister. Det räcker inte långt.


Visst låter jag lite bitter men den pop- och rockmusikvärld jag fascineras mest av som kulturellt fenomen existerade mellan 1967 och 2006. Idag är den som bortblåst ur ett kommersiellt perspektiv. Men konstnärligt lever den ändå vidare. Och det finns inget som hindrar en åldrad själ att söka sig bakåt i tiden för att återupptäcka all den musik som format mitt intresse.

Jason Isbells albumsläpp fick mig att rikta fokus mot rötterna till den Americana-scen som växte stark på 90-talets senare del. Den scen som lade grunden för Isbells karriär. Denna gång begränsade jag mig till 80-talet. Därför blev månadens Spotifylista en om 1980-talets americana. Ett genrebegrepp som kan betyda mycket och ingenting på en och samma gång. Om ni lyssnar så hoppas jag ni fattar vad det är jag vill fånga. Främst handlar det om bra musik där ambitionen oftast var större än att bara få ur sig en hit.