CD-skivans återkomst...

 ...tror jag knappast är kommen. Inte ens på långa vägar. Men för mig personligen har jag egentligen aldrig släppt taget om det plastiga format som på många sätt har präglat mitt musiklyssnande under den mest formbara delen av mitt liv. Jag köper CD-album än idag. Inte i samma utsträckning som förr men när artister envisas med att ge ut sina plattor i dubbelvinylformat där varje sida utgör 2-3 låtar, vilket resulterar i ett evigt vändande, föredrar jag CD-skivans mer frikostiga tidsbegränsningar. Dessutom går det ju att fynda CD-skivor som aldrig förr. Lite som LP-skivans status vid mitten av nittiotalet. Jag förstår att för den som inte lider av skivsamlarmissbruk är detta resonemang obegripligt i vår digitala och lättillgängliga tidsålder. Men jag är redan djupt skadad på detta plan och det finns inget botemedel.

Under semestern var jag på ett spontant besök hos min lokala skivhandlare i Lund, Repeat Records. De har ett blandat utbud av såväl CD som vinyl. Just vid detta tillfälle hade de kommit över ett parti tillsynes obegagnade CD-plattor inom americana, country och rock som de sålde för en billig peng. Ett av dessa fynd var Paul Cauthens Room 41 (2019).

För mig en tidigare okänd artist till dess att jag hörde den relativt nyutgivna, discodoftande countrykängan Country As Fuck för några månader sen.. Låter lite som en outlaw-version av Becks Loser. Kanske mer underhållande än kvalitativt bra, men ibland räcker det långt för mig. Room 41 släpptes 2019 och består i huvudsak countryrock med ett outlaw-perspektiv på tillvaron. Paul Cauthen med rötter i Texas har ett förflutet i duon Sons of Fathers och detta är hans andra av totalt tre soloalbum. Det senaste kom förra året och innehåller tidiga nämnda låt. Albumet är ett resultat av en uppslitande separation och ett omtumlande, destruktivt liv som följd, där Room 41 är namnet på det hotellrum där Cauthen huserade under nästan två års hedonistisk tid. Plattan framstår dock som mer nykter och sansad än ur det sammanhang den växte fram. Helande musik för trasiga själar, gospel för vilseförda.

Han bär upp sin cowboykostym med trovärdighet och finess, besitter en låtskrivarförmåga av rang och har en sångröst med ett brett register. Han räds inte att flörta med såväl gospel som elektrotakter och lyckas få ihop det till en fungerande enhet. McKenzie Smith från Midlake är med och bidrar med trumspel. Musikaliskt finns det beröringspunkter med artister som Sturgill Simpson, Nathaniel Rateliff och The White Buffalo. 

Det här är en av flertalet plattor som hade gått mig förbi om det inte var för mitt fortsatta sökande i CD-backarna. Ser ett bestående värde i det som så lätt går förlorat i den digitala djungeln.

Melodiös, bitterljuv popmelankoli

När jag nån gång, inom en förhoppningsvis oöverskådlig framtid, ligger på min dödsbädd och summerar mitt liv är jag övertygad om att jag kommer att ranka Blurs senaste platta, The Ballad of Darren, som min personliga favorit med gruppen. Deras tidiga nittiotal i all ära men ur mitt perspektiv åldras inte deras nästintill teatraliska sarkasm och ironi särskilt väl. Trots träffsäkra popmelodier. Gruppens senare del av nittiotalet präglades av influenser från den amerikanska lofi-scenen. Den självbetitlade nystarten från 1997 och uppföljaren 13 (1999) är lyssningsvärda än idag men aningen spretiga och bitvis ojämna. Think Tank (2003) och The Magic Whip (2015) har jag aldrig gett en ärlig chans. 

På The Ballad of Darren lyckas Blur att på tio låtar sammanfatta de känslouttryck som jag anser att Damon Albarns röst är bäst på att förmedla. Melodiös, bitterljuv popmelankoli. Dessutom är plattan föredömligt kort. Rekommenderas varmt.