onsdag 25 januari 2023

Förra årets bästa plattor - 2022 är över oss

Det börjar bli lite löjligt. Jag inleder varje inlägg med att be om ursäkt för att de finns. Att bloggen fortfarande hålls vid liv. Ju mer sällan mina inlägg kommer desto mer betvivlar jag dess existensberättigande. Det borde ju vara tvärtom. Men faktum är att jag i mitt huvud fortfarande skriver ett blogginlägg varje dag men de stannar i 99% av fallen vid idéstadiet. Varje gång jag funderar på musik eller sätter ihop en spellista tänker jag utifrån ramen av ett inlägg. Anledning till att jag inte får ned det på pränt är olika. Tidsskäl är kanske det mest uppenbara, relevans ett annat men även insikten om att det aldrig blir lika bra nedskrivet. De tankar jag har i huvudet känns oftast mycket bättre och relevanta än det som jag sedan få ur mig i textform. Därför är det oftast bäst att de stannar vid idéstadiet. Om det är något denna blogg har lärt mig så är det just precis det och det som säkerligen skiljer mig från de professionella på området.

En annan tanke jag har reflekterat över de senaste veckorna är varför de större och mindre mediekanalernas bästalistor över musikåret som gått kommer så tidigt. Vi hinner knappt passera andra advent innan de flesta musiksajter och kvarvarande papperstidningar har summerat det fortfarande pågående året. Jag förstår ur ett historiskt perspektiv. Då vanligt folk fortfarande köpte plattor i fysiskt format fanns det kommersiella intressen i att publicera listorna i samband med julruschen. Men är det relevant idag? 

Idag handlar det främst om en hets att vara först på bollen och sätta trenden så tidigt som möjligt. Men jag har för egen del insett att mina val blir bättre och mer rättvisande med lite eftertanke och perspektiv. Det är väl också en konsekvens av stigande ålder och att saker och ting går lite trögare. Jag hinner inte längre med att lyssna på den musik som kommer i samma takt som förr. Förra året grämde jag mig främst över att Lows utmärkta platta Hey What inte fick en högre plats på min lista. Det hade den fått om jag hade väntat ett par veckor.

Med detta resonemang har jag motiverat varför min lista över 2022-års bästa plattor kommer först nu i slutet av januari. Kanske innebär det en nystart för mitt bloggande. Bloggen är ett lika utdömt format som CD-skivan. Det är nog därför jag gillar dem båda. 

Men här är den i alla fall, min årsbästalista för 2022. Utan någon inbördes ordning:

  

A.A Williams As the Moon Rest
Det den brittiska singer/songwritern A. A. Williams sysslar med främst är renodlad goth rock. En del beskriver det som dödsgospel. Men jag vet inte. Jag tycker bara hon har ett tonläge i sin musik där hon tangerar såväl Nick Cave som PJ Harvey men utan några teatraliska anslag. Hennes musik närmar sig ett sound som har en del besläktat med Emma Ruth Rundle, Marissa Nadler och Chelsea Wolfe. Onekligen lyckas hon gripa an något hos mig som inte lämnar mig oberörd. Kan tyckas intetsägande då du lyssnar första gången, men ju fler chanser du ger den desto tydligare blir nyanserna och det dynamiska soundet som får en sväva bortom tid och rum för en stund. Musik som för mig aldrig känts så angelägen som under 2022. 
Bästa låt: Pristine

John Fullbright The Liar
Den Oklahomafödda trubaduren John Fullbright gör en efterlängtad comeback efter åtta års tystnad. Det gör mig exalterad även om det musikaliska anslaget är gammalt och beprövat. Lite Harry Nilsson, lite Elton John, lite Townes Van Zandt, lite Steve Earle och ganska mycket Jason Isbell. Men ändå känns det unikt av en artist som förtjänar ett större erkännande.
Bästa låt: Paranoid Heart


The Smile
A Light For Attracting Attention
Samarbetet mellan Radioheads Thom Yorke och Johnny Greenwood samt Sons of Kemets batterist Tom Skinner låter som man kan förvänta sig att ett samarbete mellan dessa skulle kunna låta. Fast bättre. Luftigare, friare och melodiösare än mycket än det jag hört med Radiohead de senaste 20 åren. Känslan är att Yorke slutligen hittat det sound han så länge sökt efter. Här hittar han hem.
Bästa låt: Free in the Knowledge

Weyes Blood And in the Darkness, Hearts Aglow
Natalie Mering har många strängar på sin lyra. En av dem är att hon lyckas plocka det bästa ur 70-talets folkrock och göra något som känns relevant och unikt för nutiden av det. Emellanåt är detta album ödesdigert vackert.
Bästa låt: God Turn Me Into a Flower

Vancouver Sleep Clinic Fallen Angels
En sen upptäckt som blivit ett soundtrack till årets mörkaste tid. Sakraldoftande kammarpop från Australien som jag från en början placerade i fel världsdel. Bakom det förvirrande artistnamnet gömmer sig Tom Bettinson. James Blake och Bon Iver är en gångbara referenser. Bitterljuv och vemodig musik som präglas av Bettisons sammetslena falsett. Nästan så pretentionerna blir skadeverkande men han lyckas i mitt tycke ändå hålla sig på rätt sida gränsen.
Bästa låt: The Wire

Rebecka Törnqvist MEMO
Min uppfattning om Törnqvist har under lång tid baserat sig på den trångsynta musikaliska miljö jag vistades i under mina tonår. Jag ansåg att det var något jag knappast behövde bry mig om och placerade hennes musik i ett "tråkfack" utan att egentligen riktigt lyssna. Men sakteliga har hennes musikaliska vägar och mitt sökande korsats och jag har insett hon besitter något som jag då inte var benägen att upptäcka. Eller så har hon utvecklats. Det är nog ömsesidigt. Det blir som mest tydligt i hennes samarbete med jazzmusikern och kompositören Johan Lindström. På denna skiva gästar även M. Ward och Emil Svanängen (Loney Dear) vilket på något sätt synliggör att hennes musikaliska vägval har närmat sig min intressesfär. 
Bästa låt: Lie

Fireside BIN JUICE
Till häften är medlemmarna i Fireside utbytta sen det sist begav sig. Inte så konstigt med tanke på att nästan 20 år har gått. Men Kristofer Åström och Pelle Gunnerfeldt är kvar och de var i ärlighetens namn de viktigaste komponenterna redan då. Deras distade post-hardcoresound, som jag tillskriver Gunnerfeldt, transformerat genom ett vemodigt popfilter, à la Åström, låter förvånansvärt vitalt och energirikt även 2022. Årets överraskning #1.
Bästa låt: Easy Andy

Calexico El Mirador
Jag var i ärlighetens namn inte särskilt upprymd då jag hörde att Calexico släppte nytt alster under våren 2022. Jag lyssnade inte på den ens. Jag har följt dem i drygt två decennier men började tycka att det gått i stå. Alltid professionellt och stilrent men sällan överraskande eller oväntat. Det är kanske inget egentliga nyheter på den senaste plattan heller men jag inser, när jag nu lyssnat på skivan ordentligt i sin helhet, dels hur mycket jag gillar gruppens musik samt att det finns en nytänd energi och ett sväng som jag inte upplevt på länge.
Bästa låt: Cumbia Peninsula

Suede Autofiction
2022 har varit ett Suede-år i mitt hem. Inte enbart för att de släppte en ny platta som är mer melodiös, energisk och lättillgänglig än något av det jag hört med dem under de senaste 20 åren, utan även för att jag har haft en återuppväckt fascination för deras fenomenala nittiotal. Brett Andersson har visat sig vara mer benägen att hålla sig relevant som låtskrivare och artist en flertalet av hans nittiotalskonkurrenter inom den brittiska popmusiken. Årets överraskning #2.
Bästa låt: She Still Leads Me On

Danger Mouse & Black Thought Cheat Codes
Det finns en gemensam nämnare för flertalet av de artister som fått sin plats på min årsbästalista detta år. Det är att de var som mest rätt i tiden omkring millennieskiftet. Det gäller även Danger Mouse (Gnarls Barkley, Gorillaz, Broken Bells m.m.) och Black Thought (The Roots). Kanske är det en nostalgisk ådra i mig som gör att jag upplever detta tilltalande. Det är sällan jag lyssnar på hiphop nuförtiden. Men då jag gör det vill jag att det ska låta såhär.
Bästa låt: The Darkest Part (feat. Raekwon & Kid Sister)


Angel Olsen
Big Time
Olsen tar ett steg tillbaka i utvecklingen och gör återigen nedtonad, countrydoftande trubadur-musik Det faller mig i smaken även om den något sterila ljudproduktionen drar ner helheten något. Olsen lyckas ändå med konststycket att både hålla sig på säker mark men ändå tänja på gränser.
Bästa låt: All the Good Times


Danielle Ponder
Some of Us Are Brave
En sen upptäckt som inte varit med på listan om jag hade klarat "deadline". Tips från min gode musikvän Mårten som så ofta har sinne för stilren och genuin soulmusik. Ponder är en 40-årig debutant som fram till alldeles nyligen var verksam inom juridiken men valde att satsa helhjärtat på musiken. Prästdotter från Rochester som fått gospeln genom bröstmjölken. Besitter en röst som summerar det bästa av de senaste 60 årens soul och r'n'b-historia.  
Bästa låt: Only the Lonely

Det finns album med artister som lika väl skulle ha kunnat vara med om jag haft ork och tid att skriva om dem: Midlake, Joakim Berg, Annika Norlin och Built To Spill för att nämna ytterligare några som har sin kommersiella storhetstid ett eller två decennium tillbaks i tiden. Jag lät dem vara denna gång. Liksom Ghost. Men lyssna gärna på dem också. Men det har ni ju säkert redan gjort. Året är ju slut för länge sen.