(Parenteserna) #1: Blitzen Trapper - Destroyer of the Void (2010)

Jag börjar ledsna på att ständigt var på jakt. Ett ålderstecken. På jakt efter ny musik, nya upptäckter, nya känslor blir lätt ett beroendeframkallande, smått maniskt, beteende. Delvis oundvikligt men istället vill jag ägna den närmaste tiden åt att återupptäcka det jag redan har i min skivsamling. Framförallt de där plattorna jag en gång införskaffade rent slentrianmässigt men som det inte blev så mycket av just då. Jag vill återupptäcka och omvärdera parenteserna i rockhistorien. Mellanplattor med grupper och artister som redan upplevt hypen, de som hela tiden rör sig i fel riktning eller har oturen att vara steget efter i förhållande till tidens flyktiga vindar. Det här är inga revolutionerande mästerverk eller genreskapande stilmarkörer. Det här är parenteserna. Kanske handlar det om att se skönheten i det lilla eller en mindre romantisk analys är att finna en mening i det obetydliga som så mycket i livet handlar om i kontrost till allt det som betyder något på riktigt.

Först ut är den amerikanska rockgruppen Blitzen Trapper med rötter i Portland i delstaten Oregon. De bildades i inledningen av detta millenium och fick ett mindre genombrott då de 2008 släppte ett kritikerrosat album med titeln Furr. Det var strax därefter som jag upptäckte gruppen i samband med mitt livs enda roadtrip i USA. Jag tror det var ett besök i en välsorterad och trivsam skivaffär i den kaliforniska kuststaden San Louis Obispo som resulterade i ett spontanköp av detta album. Vid detta skede var gruppen ingen direkt hemlighet, de hade fått en hel del hyllningar i svallvågorna efter den hype av alternativ amerikansk folkrock som precis nåt sin peak med grupper som Fleet Foxes, Band of Horses och Midlake med flera. Det finns ett tydligt släktskap med dessa grupper, inte minst vad gäller influenserna från 60-talets och 70-talets amerikanska och brittiska folkrock.

Men det är inte mot detta album jag vill rikta min uppmärksamhet utan istället mot uppföljaren Destroyer of the Void som släpptes 2010. För de allra flesta här på jorden ett album som gått en ganska obemärkt förbi. Just därför vill jag ge denna platta lite välförtjänt uppmärksamhet även om det är genant att prata i dessa termer med tanke på vilken plattform vi befinner oss på.

Jag köpte skivan på en dubbelvinyl i samband med att den släpptes men därefter har den stått tämligen ospelad i skivsamlingen. Varför vet jag inte riktigt, gissar att de kom annan musik emellan, för när jag lyssnar på den så gillar jag det jag hör. Skivans ljudbild är eklektisk och i jämförelse med tidigare album är den mer progressiv med tydliga referenser till det tidiga 70-talets stadiumdoftande dinosaurierock. Här finns spår av Wings, Bowie i samband med Hunky Dory, Blue Öyster Cult och Led Zeppelin. Det mesta sammanfattas i det svulstiga inledande titelspåret. För övrigt finns tydliga spår av den alternativa amerikanska folkrocktradition som gruppen har haft som sin hemvist sedan dess bildande. Även om jag delvis tilltalas av det storslagna anslaget så är det de mer nedtonade spåren som jag helst sätter på repeat. Below the Hurricane är tårdrypande lågtempobit som skulle kunna var något Alex Chilton hade komponerat i början av Big Star-eran. I The Tree förenas gruppens låtskrivare och självklare frontperson Eric Earley med Alela Diane i en duett som liknar en väljudande popbagatell Lennon/McCartney hade kunnat komponera i slutet av Beatles verksamma period där rösterna samspelar i en harmoni som för tankarna till Gram och Emmylou.

För den som är ute efter något nytt och banbrytande så har jag inget att säga om plattan som kan locka er. Men för er som likt undertecknad tycker att återbruk är något eftersträvansvärt så vill jag varmt rekommendera att lyssna på den parentes i rockhistorien.

Midlake väcker bloggen till liv

Plötsligt sprakar bloggen till liv igen. Vad an detta? Jo, svaret är ganska enkelt. Midlake.

Den här bloggen saknar ju såväl mål som egentligt existensberättigande. Enda syftet är att upphovsmannen själv ska kunna skriva av sig lite då behov uppstår. Och nu har ett sådant läge inträtt och anledningen är Midlakes senaste platta For the Sake Of Bethel Woods. Större delen av den rock- och popmusik som existerar i världen skriver andra och mer initierade redan om och gör det bättre. Jag ser ingen anledning att göra tillägg så länge jag instämmer med någon. Men om Midlake är det tämligen tyst och därför finns det skäl att skriva även om mitt bidrag knappast gör någon avgörande skillnad. Men får jag en till som lyssnar är det värt det. Och även om inte får det så har jag semester och att skriva om musik är en tämligen rogivande sysselsättning så länge jag inte ställer några kvalitetskrav på såväl språk som form. Så det är värt det oavsett.

Om ni inte minns. Midlake var ett i raden av alternativa folkrockband som nådde viss framgång och kritikernas gunst i svallvågorna efter Fleet Foxes, Mumford & Sons och Band of Horses framgångar för sisådär ett och ett halvt decennium sedan. Deras sound präglades av en rekonstruktion av 70-talets mjukrock med tillhörande ingredienser såsom tvärflöjt, svävande melodislingor och spirituell naturmystik. Deras andlige ledare och gruppens frontperson var då Tim Smith. Texaskvintettens främsta framgång var låten Roscoe från 2006 års The Trial Of Van Occupanther. En låt som på många sätt symboliserar gruppens sound vid denna tid. 2010 släppte de den natursköna och bitvis suggestiva plattan The Courage of Others som åtminstone gjorde mig till ett hängivet fan.  Det blev också gruppens kommersiella och konstnärliga peak tills dags datum. 

Strax därefter hoppade Tim Smith av bandet och gitarristen Eric Pulido tog över rodret som vokalist och frontman. För mig bidrog till att intresset för gruppen sjönk och 2013 års Antiphon gled mig ganska obemärkt förbi trots ett par mindre tappra försök att hitta något som greppade tag i mig på samma sätt som deras tidigare plattor hade gjort. Jag hade då bilden av att det var Smith som hade stått för gruppens magi och ett Midlake utan honom kan inte vara detsamma. Möjligtvis påverkades jag även av tidens trender, som då berättade att folkrock inte var lika angeläget längre, då jag dömde ut Antiphon som till mångt och mycket var en mer renodlad och direkt rockplatta gentemot den kritikerrosade föregångaren. Sedan blev det tyst. Pulido satsade på sido- och soloprojekt som för mig inte hitintills gjort några bestående intryck.

Så när jag i våras uppmärksammade att gruppen, fortsatt med Pulido som frontman, släppt ett nytt alster nio år efter föregångaren var mina förväntningar tämligen låga. Men ju mer jag lyssnat på albumet desto mer hänförd har jag blivit. Jag inser att jag har underskattat Pulidos talang. Som musiker har jag alltid förstått gruppmedlemmarnas kvalitéer men nu inser jag att Pulido även är en utmärkt sångare och låtskrivare. Eller om det främst ska ses som ett framgångsrikt grupparbete. Det ska ha varit keyboardisten Jesse Chandlers pappas död som gett upphov till att återförena gruppen igen. Jag saknar hursomhelst inte längre Tim Smith när jag lyssnar på gruppens nya platta som med stilfullhet lyckas förena gruppens rötter i suggestiv naturromantik med mer direkta och jordnära rockmelodier och monotona gitarrslingor. Steget från tidigare nämnda Roscoe är inte långt. Det här är en utmärkt platta. Jag inser nu att jag med nytt perspektiv måste ge Antiphon en ny ärlig chans. Det känns som den är bättre än vad jag minns.   

I början av november befinner gruppen på en nordenturné med spelningar i bland annat Stockholm, Göteborg och Köpenhamn. Värt att uppmärksamma. 

J.S. Ondara gör karantän-rock

J. S. Ondara är med sin bakgrund ett unikt inslag i singer/songwriter-världen. Åtminstone om vi utgår från den del av genren som vi ofta väljer att benämna som Americana. Ondara, med sina rötter i Kenya, står som företrädare för en egen genre som vi kan kalla för Afro-americana. Men det kanske redan finns en sådan genre? Vad vet jag.

Hur som helst är det inte på grund av hans bakgrund som jag intresserar mig för hans musik. Det är för hans låtskrivartalang och särpräglade röst. Hans föregående kritikerhyllade platta från fjolåret; Tales Of America, är ett utmärkt exempel på detta.  Det sägs att han inför sitt debutalbum hade ett hundratal låtar på lager varav elva kom med på skivan. Det lovar gott för framtiden

Nu har han släppt en ny platta på digitala streamningstjänster; Folk n' Roll Vol. 1: Tales Of Isolation. Precis som titeln antyder går det koppla till det dagsaktuella läget i världen till följd av en pandemi. Med låttitlar som Isolation Boredom Syndrome, Isolation Depression Syndrome, Isolation Anonymous och Isolation Blues är det möjligtvis bara vi i Sverige som inte känner igen oss i situationen. Såvida vi inte är 70+ eller tillhör en riskgrupp, vill säga. Musiken är sparsmakad och den är inspelad hemma hos en vän under mer spontana förhållande. Men Ondaras röst och låtar behöver inte ackompanjeras utav mer än handklapp för att fånga mitt intresse. Jag gillar det jag hör och hoppas att han blir upptäckt av fler. 

Om det blir en Vol. 2 på detta tematiska projekt vill inte Ondara själv avslöja. Kan förstå honom. Vi hoppas nog alla på att utvecklingen går i en annan riktning att han får skäl fokusera på något annat i framtiden. Men fram tills dess får Ondara mer än gärna utgöra ett soundtrack för vår tillvaro under en pandemi.

Here Be Wolves igen

För ett tag sedan delade jag på denna blogg en låt som förannonserade Here Be Wolves självbetitlade debutalbum. Ett samarbete mellan Karla-Therese Kjellvander och den för mig helt okände Mikael Petersson. Låten gjorde så pass stort intryck på mig att jag var tvungen att förhandsbeställa ett exemplar av skivan som jag nu äntligen har fått i mina händer. Jag vet inte mycket om detta projekt som känns lite hemligt på flera sätt. Mig veterligen finns det inte att streama på de stora musiktjänsterna med undantag för ett par låtar på Youtube. Marknadsföringen verkar vara knapphändig och det jag känner till om det kan ni läsa på det danska skivbolaget Accelerators Records  hemsida som gett ut plattan i drygt 200 exemplar på limiterad vinyl.  Förhoppningsvis blir det fler framöver.

Likt den spegelblanka skogstjärn som pryder konvolutet är musiken alltså svår att hitta för gemene man. Du måste veta vad du söker och något säger mig att det är det som är ambitionen med detta verk. Musiken är precis lika stillsam, rogivande och melankoliskt vacker som en igenväxt skogssjö kan te sig för den som finner den. När du hittar den känner du dig unik. Som en upptäcktsresande på nyfunnen mark och att denna sjö enbart finns där för dig just här och nu. Ensamheten blir i detta sammanhang något eftersträvsamt och positivt.

Musiken har en sakral inramning som påminner mig om den psalmliknade folkrock David Åhlén har ägnat sig åt tidigare. Men för de flesta som hör musiken förs tankarna till artister som Iron & Wine, Christian Kjellvander och Laura Marling. Nämnde Kjellvander bidrar även med trumspel men det framstår för den musikaliskt oinsatte som ett tämligen enkelt jobb i sammanhanget. För det är främst duons samklingande, harmoniserande röster och den akustiska ljudbilden skapat av piano och gitarr som blir framträdande i det atmosfäriska landskap som man som lyssnare så sakteliga färdas igenom. Musik att finna tröst i och en framtida apokalyps känns helt plötsligt inte lika hotfull. Snarare hoppfull.

Here Be Wolves

Det här är vackert. Nästan så att jag blir frälst. Men jag är egentligen inte naiv. Bara då det kommer till musik. Då säljer jag min själ till näst intill vad som helst. Sälj din själ och köp en platta.

Beställ plattan här: https://www.acceleratorrecords.dk/product/here-be-wolves-s-t/

Daniel Norgrens plattor

Denna vecka ska jag till Köpenhamn för att ännu en gång bevittna Sveriges bäst bevarade musikaliska hemlighet, Daniel Norgren. En artist som knappast gör något större väsen av sig i det moderna mediebruset. Han är inaktiv på diverse sociala medier och har med undantag för en facebook-sida knappt någon egen hemsida. Det är knappast någon utstuderad karriärstrateg vi pratar om. Snarare tvärtom och den draghjälp han får är återkommande hyllningar från musikjournalister i samband med hans albumsläpp. Norgren går sin egna väg och låter musiken tala för sig själv. Det räcker långt och det är befriande att se att sådana artister fortfarande finns.

Ingen annan artist i detta land har amerikaniserat den svenska landsbygden på ett lika vackert och opolerat själfullt sätt som denna välväxta västgöte med den yviga hårväxten. Han har ena foten tryggt förankrad i den svenska myllan samtidigt som den andra gräver ner sig allt djupare ner i den amerikanska obygden. Tänkte därför roa mig med att inför denna konsert grotta ner mig i hans diskografi. Vi börjar från början:

 

Kerosene Dreams (2007) Betyg: 6
Norgren framstår på detta album som en talangfull Tom Waits-imitatör. Inte alls oävet och bitvis förs tankarna till tidiga album med den amerikanska folkrockgruppen The Decemberists där tramporglar och dragspel driver upp tempot i balladerna i vals- och bossanova-takt. Bitvis hörs spår av den spökcountry som The Handsome Family gjort till sitt adelsmärke. Med tanke på att det är en debut och på Norgrens ringa ålder visar detta album på en vidsynt och brådmoget förhållningssätt till den amerikanska musikhistorien. Det sprudlar av idéer och nyskaparglädje men med tanke på vad som komma skulle känns låtarna mer som skisser än färdiga alster. Finns dock några undantag, Who's To Go är en sådan där låt som känns som jag hört massvis av gånger från olika artister men som jag gärna lyssnar på igen. Den är fin. Och det är mycket annat på debuten också. Dock är det mer ljud av en talangfull artist som söker sin eget utrymme i ett välutforskat musikaliskt landskap än en fullfjädrad artist som står på egna ben.
Bästa Spår: Who's To Go

Outskirt (2008) Betyg: 7
Norgren tar av sig Tom Waits-kavajen men låter byxorna vara kvar. Bluesen får större utrymme på det album som blev litet av ett genombrott i Norgens karriär. Och det med rätta, för här går det att höra Norgrens säregna artisteri och hans känsla för hitta de små uttryckens dynamik. Om han på debuten famlade efter ett eget uttryck är det uppenbart att han nu har hittat rätt. Rösten är mer självklar och melodierna tydligare. De whiskey-dränkta låtarna för inte enbart tankarna till Waits utan här är influenserna fler och kunnandet större. Gospel, country, tidig 60-tals soul och folkrock förenas på ett album som skulle kunna sammanföra The Allman Brothers-fans med Jack White-rockers. Och det är den tidiga blueshistorien som förenar.
Bästa spår: I Could Even Grow A Moustache For You

Horrifying Deatheating Bloodspider (2010) Betyg: 3
Vad hände här? Det här blev ju inte bra. Hade jag följt Norgren i realtid hade det funnits risk att jag hade gett upp här och tänkt att det enbart var en talangfull artist som nästintill klarade av att ställa sig upp på egna ben men föll omkull då han skulle släppa kryckorna. Bluesrock som går att härleda till det på nittiotalets så överdrivet hypade rockbandet Jon Spencer Blues Explosion vilket för mig medför dåliga vibbar. Men kanske var detta ett experiment som krävdes för att han skulle komma vidare. Visst synliggörs hans talang emellanåt men jag gillar varken ljudbilden eller det spartanska uttrycket. Jag ser det som en nödvändig parentes och går snabbt vidare i diskografin.
Bästa spår: Stuck In the Bones

Black Vultures (EP, 2011) Betyg: 6
En EP med sex spår, varav två instrumentala ljudexperiment och två, bland dem titelspåret, som återkommer på efterföljande fullängdsplatta. Den här plattan har kanske egentligen inget större egenvärde men visar att Norgren var på rätt väg igen. Delvis en ny väg där singer/songwriter-ådran får mer utrymme och hans utveckling börjar likna Tom Waits men spegelvänt. Innehåller en av hans mest uppskattade konsertlåtar; Moonshine Got Me. Personligen uppskattar jag utöver titelspåret även den countrydoftande Going Home Finally.
Bästa spår: Black Vultures

Buck (2013) Betyg: 7
Norgren ditintills mest ambitiösa verk i form av produktion och ljudbild. Innehåller också hans största succéer hitintills med den slagfärdiga rockdängan Whatever Turns You On. På detta album följer han upp den väg som han slog in på med EP:n Black Vultures och bluesen får delvis ta en mer undanskymd roll till förmån för ett mer traditionellt americana- och singer/songwriter-sound. Utan att han egensinniga förkärlek för mystiska ljudbilder och små nyanser går förlorad. Emellanåt utgör dessa smått obegripliga ljudspår som smyger sig in med jämna mellanrum något tröttsamma avbrott men skapar i bästa fall en effektfull dynamik i musiken. På denna platta finns det dock många spår som är värda att uppmärksamma och tillsammans med han senaste album det mest varierade i sitt musikaliska format.
Bästa spår: Whatever Turns You On

Alabursy (2015) Betyg: 8
Den första i raden av två album Norgren gav ut 2015 som innebar en ny musikalisk inriktning. Nedtonad, atmosfärisk och nästintill sakral stämning präglar produktionen. De huvudsaklig akustiska ackompanjemangen är sparsmakad och pianot för ett större utrymme på bekostnad av gitarren. Om han lät som en Tom Waits-influerad bluesartist i början av karriären så har han vid detta skede skapat ett eget musikaliskt landskap någonstans djupt inne i de västgötska skogarna. Referenserna går nu att hitta i de bästa delarna av Mickey Newburys, Gene Clarks och Neil Youngs karriärer, där dessa storheter befann sig vid inledningen av 1970-talet. Vemodigt, stämningsfullt och vackert i sann naturromantisk anda.
Bästa spår: Why May I Not Go Out and Climb the Trees?

The Green Stone (2015) Betyg: 9
Det musikaliska skillnaden gentemot föregångaren är minimal. De hänger ihop. Men låtarna är möjligtvis lite mer direkta och lättillgängliga när de kryper fram efter att ljudet av ett åskoväder får inleda skivan och lägger därmed an tonen och den dynamiska stämning som ringar in detta smått fantastiska album. Mina tankar förs till Newburys It Looks Like Rain och på den bitterljuvt romantiska Are We Running Out of Love? dyker Chris Isaaks mest sammetslena ballader upp i mitt referensbiblioteket. Det är en komplimang i sammanhanget.
Bästa spår: I Waited For You

Wooh Dang (2019) Betyg: 9
När jag hörde singelspåret The Flow som förannonserade detta album blev jag inte särskilt upprymd. Upplevde det som ett utfyllnadsspår som hade gått mig obemärkt förbi på något av de tidigare albumen. Jag hade betydligt högre förhoppningar. Men när jag väl lyssnat in mig på albumet i sin helhet så fyller även denna låt en funktion i uppbyggnaden av ett helgjutet album som på många sätt knyter samman de musikaliska trådar Norgren har lagt ut under det dryga decennium då han varit aktiv som albumartist. Om referenserna tidigare varit Waits, Young och Newbury så känns det i detta sammanhang mer naturligt att nämna The Band, Van Morrison och Little Feat. De musikaliska musklerna är större och ramarna vidare. Norgrens mest allsidiga album hitintills. Inte lika stämningsfullt och ödesmättat som föregångarna men det här är roligare och mer livfullt. För den som inte har upptäckt Norgrens musikaliska storhet än är detta en utmärkt början.
Bästa spår: Rolling Rolling Rolling

För er som är nyfikna kan ni alltid ta hjälp av denna spellista som innefattar mina samlade favoriter från hans album. Vill dock tillägga att hans tre senaste album gör sig allra bäst genom att lyssna på dem i sin helhet. Han har utvecklats till en renodlad albumartist och det är sådana jag fortfarande sätter störst värde hos i min skivsamling.

J.S. Ondara

Musikåret 2019 har börjat lovande ur mitt tycke. En av de nya artister som gjort störst intryck på mig är den Nairobi-födde låtskrivaren J.S. Ondara som sedan några år tillbaka är bosatt i Minnesota. Hade jag bara hört musiken utan att jag med några enkla knapptryck kunnat ta reda på mer information skulle jag aldrig  kunnat gissat mig till artistens ursprung och den har på många sätt satt mina fördomar kring Kenyas musikaliska kulturliv på ända.

Hans album Tales of America , uppbackad av musiker som Andrew Bird och Dawes Taylor Goldsmith, sluter på något sätt en cirkel mellan den moderna amerikanska folkrockens rötter och dess koppling till det kulturella mötet mellan Afrika och den nya världen som uppstod till följd av imperialismen och slavhandeln. Ett på många sätt fantastiskt fint album som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Musik för alla som någonsin gillat Bob Dylan, Fleet Foxes, Damien Rice, Michael Kiwanuka eller Paul Simon. Det borde väl typ innefatta alla?

Gräsrötter

Jag har funderat mycket på gräs på sistone. Inte på något sätt drogrelaterat utan helt enkelt på vanligt grönt gräs som frodas i våra trädgårdar vid denna tid på året. Orsaken ligger i att jag nyligen flyttat in i ett färdigpaketerat, nybyggt villaområde där det vanligaste samtalet grannarna emellan handlar om hur ens gräsmatta växer. Låter tämligen ointressant när jag skriver det och det är det. Samtidigt lämnar det mig inte helt oberörd och jag har den senaste veckan varit en återkommande besökare på närmaste växtvaruhus. Inser hur förutsägbar jag är när jag som nybliven villaägare frågar personalen om hur jag ska hantera en senfärdig gräsmatta med bruna fläckar och djupa gropar. Jag betraktar också andras gräsmattor när jag passerar villakvarter och kan med viss avund se hur robotgräsklippare skapar näst intill perfekta gräsytor som får tomten att mer likna en fairway på en golfbana än en lekyta för barnen. Samtidigt kan jag i nästa tanke snabbt bli varse om att det inte är så min gräsmatta ska se ut. Hur grön och befriad från ogräs den än är och att jag förstår tjusningen i perfektionen. Men min gräsmatta ska vara mer vildvuxen. Ha lite mera liv i sig och inte vara så förutsägbar. Det ska finnas lite ogräs här och där och kampen mot tisslar som sprider sig fångar lite av essensen av frågan om vad som får en att känna mening med livet i stort.

Denna inledning på ett inlägg, som är ämnat att handla om ny musik jag har införskaffat på något så ålderdomligt format som CD, är kanske något av det tråkigaste jag har skrivit på denna blogg. Men när jag lyssnar på nya plattor med Kacey Musgraves, Lindi Ortega, Courtney Marie Andrews och the Decemberists så refererar jag till gräsmattor och villaträdgårdar. Intressantare än så kommer denna blogg aldrig att bli men jag är nöjd med det. Främst gäller det jämförelsen mellan Lindi Ortega och Kacey Musgraves. Två kvinnliga countryartister som jag upptäckte med deras genombrottsalbum för sisådär fem år sedan, där den förstnämnde befinner sig i utkanten av Nashvilles musikindustri med rötter i Kanada och den andre är mitt i smeten.

Ortega har med sitt album Liberty gjort sitt kanske hitintills bästa album. Hon har alltid haft ett anslag som tilltalat mig men jag har i vissa lägen tröttnat eftersom jag inte alltid tyckt att det har hållit hela vägen. Hon är likt en vildvuxen gräsmatta där det spretar åt olika håll emellanåt. Men här hänger det samman till en fungerande helhet samtidigt som det finns oväntade inslag som gör musiken intressant. Country, soul, spagettiwestern och alternativ rock förenas och hon är  dessutom uppbackad av den ytterst begåvade duon i Steelism som har lyckats vidga begreppet av vad som kan göras inom countrymusikens ramar. Om Ortega får stå som symbol för den gräsmatta som jag själv vill ska växa fram på vår tomt så har Musgraves med sin musik lyckats anlägga en perfekt robotklippt matta. Det skaver inte någonstans och med Golden Hour lyser den skimrande grönt redan i vårsolen. Visst kan jag tycka att det blir lite väl förutsägbart och slätstruket samtidigt som det inte går att ta miste på den talang för musikskapande som hon besitter och det bekräftar hon med denna platta.

Mest positivt överraskad är jag dock av Courtney Marie Andrews som med sitt album May Your Kindness Remain framträder som en modern version av det sena 70-talets Emmylou Harris. Med rötter från den alternativa singer/songwriter-scenen tar hon sig an country som befinner sig någonstans mitt emellan Ortega och Musgraves. Kanske är detta årets hitintills bästa countryalbum.

The Decemberists har egentligen ingenting med övriga nämnda artister att göra. Men deras album I'll Be Your Girl känns som en nytändning. Fler elektroniska inslag än vad som är brukligt får genomsyra de alternativa folkrockarnas åttonde studioalbum men tonläget i musiken känns för övrigt bekant. I jämförelse med föregångaren från 2015, som aldrig riktigt fastnade, så finns här genomgående låtar som etsar sig fast och låten Sucker's Prayer har återkommande ljudit i mina hörlurar till och från jobbet den senaste månaden. När jag lyssnar på albumet i sin helhet hör jag dessutom fler godbitar med refränger som lämpar sig för välbeställda medelklassmänniskors slagord på barrikaden. Eller åtminstone i den begynnande villaträdgården.

Nittiotalets bästa album - #17

#17: Neil Young Harvest Moon (1992)

Det finns en Neil Young åt alla. Hans plattor har varit en inspiration för vitt skilda artister inom rock, folk och country under snart ett halvt sekel. Är du en flanellrocker så håller du kanske plattor som Rust Never Sleeps, Ragged Glory och Freedom högt. Om du är en alternativ indieposör, som följt Will Oldham och Bill Callahan i vått och torrt, vill du framhålla den hjärtskärande konstnärliga frihet som präglade de djupt personliga skivorna Tonight’s the Night och On the Beach samtidigt som du hävdar, med den drucknes envishet, att de bästa album med det krokryggige kanadensaren är det album som fortfarande inte givits ut men finns på rullband i någon källare och spelades in nån gång hösten 1974. Inom båda dessa grupperingar framhålls Everybody Knows This Is Nowhere som ett mästerverk.

I mitt fall är det annorlunda, utan att på något sätt uttrycka nedsättande kritik mot ovan nämnda plattor. Jag har periodvis funnit behållning i några av dem, framförallt det sistnämnda, och kommer säkerligen omvärdera några av de andra i framtiden. Men när jag väljer mina favoritalbum landar det ofta i Youngs mer folkliga och countryinspirerade plattor. Album som riktat sig till den stora massan på ett lättillgängligt men samtidigt nedtonat sätt. Hans mest lättlyssnade och kommersiellt gångbara album är också mina favoriter. Jag är inte svårare än så. Dit hör After the Goldrush från 1970, Harvest (1972), Comes A Time (1978) och 1992 års Harvest Moon. Album som vunnit publikens gunst men splittrat kritiker och verkliga Neil Young-fans där en del anser att dessa är lite väl slätstrukna och anpassade för vardagsrummet för generera några högre betyg på den youngska skalan medan andra hävdar att det är på dessa album som några av hans främsta kompositioner finns samlade. Gemensamt för dessa album är att Youngs legendariska kompgrupp Crazy Horse tar en liten eller nästintill ingen plats alls. Om det finns någon korrelation mellan det och mitt gillande låter jag vara osagt. Kanske är det av samma orsak som att mina favoritalbum med Bruce Springsteen är Nebraska och The Goast of Tom Joad där han inte har The E Street Band som back up. Men jag vet inte om jag är konsekvent där.

Harvest Moon är en fördröjd uppföljare till Harvest som genererade den ditintills största kommersiella framgång och innehåller Youngs mest kända låt, Heart of Gold. En låt och ett album som Young hade svårt att förhålla sig till i efterhand då den riskerade att placera honom i ett fack där han inte kände sig fri att göra det han ville. Om Harvest Moon hade gjorts 1974 istället för 1992 hade Neil Young kanske intagit en plats i rockhistorien jämte Cat Stevens, Jackson Browne och James Taylor och inte blivit den legendariska rockkuf som han har utvecklats till att bli. Istället för att göra det som förväntades gav han sig ut på diverse experimentella utflykter där personliga tragedier iscensattes som både befäste de mest trogna fansens beundran men skrämde iväg en del av den nyvunna publiken. Detta har bidragit till han vid början av 1990-talet tillhörde den priviligierade skara artister som hade en publik med både tålamod och överseende med tillfälliga musikaliska snedsteg, politiska ställningstagande och konstnärliga friheter. Vid den tiden var Young närmast en husgud hos de grupper som hade sina rötter i Seattle och kom att benämnas som grunge.

 I det läget gavs Harvest Moon ut. En platta som knappast kan väcka någon anstöt hos någon lyssnare. Harmonisk och bitterljuv musik framförd i strävsam countrylunk som smeker sädesfälten likt en varm sensommarbris där Young förenade den kanske mest kompetenta samling musiker som någonsin medverkat på hans album. Precis som på Harvest medverkar Jack Nietzsche. En producent och låtskrivare som aldrig dragit sig för det emotionellt svulstiga och storslagna vilket märks i den ödesdigert vackra Such A Woman där han står för arrangemanget. Det var den typen av arrangemang som somliga kritiker riktade sitt ogillande mot på 1972 års platta. Neil Youngs röst harmoniserar ovanligt väl med musiken och flyter samman med välljudande munspel och steel guitar. Inledande Unknown Legend tillhör en av mina favoriter ur Youngs gedigna låtkatalog. Bara det räcker långt för att ta en given plats på denna subjektiva nittiotalslista. Men albumet rymmer mycket mer än så. Avslutande Natural Beauty fångar det mesta. Neil Youngs mest romantiska skiva är också en av hans bästa.

Komplement: Bruce Springsteen The Goast of Tom Joad (1995) och Loosegoats Her the City, Et Al (1999)

Sean Rowe - New Lore

Det är inte allt jag hör med Sean Rowe som griper tag i mig. En del av den musik han har gjort sedan jag upptäckte honom med plattan Magic från 2009 har tenderat att falla in i det slätstrukna facket. Detta trots hans karakteristiska baryton till röst som det inte går att ducka för. Det går inte att lyssna på hans musik utan att ha en åsikt om den. Det var den som fick mig att börja gilla hans musik men den har inte alltid räckt till när inte låtarna finns där. Jag gillar dock hans senaste platta New Lore. Det är den mest helgjutna skivan med Rowe jag har hört hitintills.

Kanske är det på grund av min egna småbarnstillvaro som jag har svårt att inte träffas av en låt som I Follow Your Trail som fångar essensen av föräldraskapet. Men det finns mer än så att hämta från detta själfulla folkrockalbum inspelat i Sam Phillips legendarisk studio i Memphis. The Very First Snow har blivit en annan favorit under våren och försommaren hur fel den än har passat in i årstiden. Det finns ett släktskap med Bill Callahan i deras förmåga att bygga upp ett klimax i musiken med tillsynes små medel vilket hörs tydligast på You Keep Coming Alive. Men på skivan finns också soulinfluenser som får mig att tänka på tidig sjuttiotalsmusik innan discon tog över soulscenen. Den soul som jag lärt mig att tyck om allra mest.

Den låt som dock har snurrat flitigast på min spellistor är The Salmon. Jag hoppas ni lyssnar.

Jimmie Spheeris igen

När jag startade denna blogg för ganska exakt fem år sedan var det en specifik artist som spelade en avgörande roll. Det var den för mig då tämligen okända singer/songwritern Jimmie Spheeris. En artist jag upptäckte, om jag nu minns rätt, genom en spellista på Spotify som folkrockarna i Midlake delade med sig av. Avsaknaden av att hitta någon direkt information om artisten och albumet i fråga inspirerade mig till att skriva något själv och därför kom ett av de första inläggen att handla om hans debut Isle of View från 1971. Hans produktion, som blev ganska sparsmakad, finns tillgänglig på Spotify men jag har sedan dess sökt efter hans plattor på vinyl utan vidare framgång. På de skivaffärer som jag tagit mig mod till att fråga har försäljarna ifråga ställt sig tämligen ovetandes. Det har inte varit någon som vill känna sig vid denna talangfulla men tydligen bortglömda artist. Men idag lyckades jag springa på ett exemplar av Spheeris tredje platta The Dragon Dancing från 1975 för en relativt billig peng på den trevliga butiken Skivesset i Malmö. Tillsammans med med Lilla Torgs Seriemagasin utgör den Malmös bästa kvarvarande skivaffär.

När jag lyssnar på detta album motsäger det kanske en del av det jag skrev i mitt första inlägg om den västkustbaserade amerikanen som tragiskt gick bort i en trafikolycka bara 34 år gammal. Jag skrev då att det var debuten som var intressant och att det senare i Spheeris produktion inte väckte mitt intresse på samma sätt. Jag hävdade att musiken på de senare plattorna hämmades av en allt för svulstig och slimmad sjuttiotalsproduktion. Kanske är det att min musiksmak har förändrats, att jag idag befinner mig i medelåldern och är mer mottaglig för progressiv folkrock med storslagna ambitioner, eller så hade jag inte lyssnat tillräckligt noga som jag nu konstaterar att även detta album bör uppmärksammas. Jag vill kanske tro på det senare men det är nog en kombination. Ni kan ju alltid själva söka upp hans musik på närmast tillgängliga streamingstjänst för att avgöra mitt omdöme. Börja gärna med låten Eternity Spin från ovan nämnda platta. Det är den mest direkt, effektfull om än kanske inte den mest representativa.

I vilket fall låter plattan The Dragon Dancing utmärkt. Varierande på ett positivt sätt som gör att man som lyssnare håller intresset vid liv genom samtliga 13 låtar.  För den som har lyssnat på Midlake, Fleet Foxes eller Jonathan Wilson så finns det många tongångar som känns bekanta. Sjuttiotalets mjukrock i form av James Taylor, Jackson Browne eller Eric Anderson ligger inte heller alltför långt borta. Den forne Midlake-sångaren Tim Smith uttryckte i en intervju med Pitchfork i samband med gruppens genombrott att Spheeris var en av de artister som inspirerade honom mest just då. Det hörs, för här finns både tvärflöjt, en massa gitarrer och underjordiska harmonier i ett melankoliskt känsloläge som blev lite av Midlakes signum på sina främsta album.

Nu hoppas jag fler upptäcker Jimmie Spheeris. Det ligger inte i tiden men det är just därför denna blogg forsätter att existera. Jimmie Spheeris låg inte heller rätt i tiden och därför blev han strax efter det album som följde utan skivkontrakt efter uteblivna kommersiella framgångar. Jag hoppas de kommer postumt även om det säkert utgör en klen tröst i sammanhanget.

Father John Misty - Pure Comedy

Nu bidrar även Father John Misty med sitt perspektiv på det politiska läget i USA och mänskligheten i stort. Det låter vackert hur illa det än må vara ställt med landet.

Blandband: C90 - Folkrock

Jag har aldrig lyckats med Spotifylistor. De blir allt som oftast oändliga och i slutändan med bristande kvalité. Jag vill tillbaka till blandbandens tid där begränsningen gjorde urvalet mer genomtänkt. Därför skapar jag numera mina spellistor utifrån förutsättningen att de ska rymmas inom ett 90 minuters blandbands inspelningstid.

Den första, och kanske den enda, spellistan jag delar utifrån detta koncept på denna blogg innehåller Folkrock. Från 1960-tal till nutid med en relativt generös definition av begreppet folkrock. Därmed är bloggen tillbaka där den en gång började. Precis som mitt musikintresse. Fast denna gång kräver inte mina blandband något kassettdäck. Det är bara att lyssna.

Watkins Family Hour

Watkins Family Hour frontas av syskonen Sean och Sara Watkins, som har ett förflutet i progressiva bluegrassbandet Nickel Creek, och förgylls av en idel skara respekterade musiker. Deras debutskiva kom i somras och gick mig då obemärkt förbi. Det gör den inte nu längre. Men det är ju sådan där lågmäld men ändå trallvänlig folkcountry som jag har svårt att säga nej till.  Här framför de en Lindsey Buckingham-komponerad Fleetwood Mac-låt:

Muddy Waters: Folk Singer

Det är sällan jag lyssnar på renodlad blues. Detta trots att jag är fullt medveten om musikstilens betydelse för rockens, countryns och soulens utveckling, det vill säga i princip all musik jag gillar. Jag har istället nått blues som har transformerats genom ett pop-, rock- eller soul-filter via artister som Led Zeppelin, White Stripes och Otis Redding.

Men idag har jag lyssnat på Muddy Waters platta Folk Singer. En platta jag införskaffade på en remasterad CD för ett par år sedan men sedan stått nästintill ospelad i skivhyllan. Att Muddy Waters var en talangfull sångare och artist är inget som behöver diskuteras eller motiveras. Det som gör att detta album lyfts ytterligare en dimension är det fantastiska ljudet och produktionen. Skivan gavs ut 1963 som följd av den folkmusiktrend som pågick i början av 60-talet. Waters valde då att spela in ett akustiskt bluesalbum för att bredda sin publik.

Upplevelsen när du lyssnar på musiken, som ska avnjutas på hög volym ur en hyfsad HiFi-utrustning, är att du befinner dig i samma rum som musikanterna. Att kunna förmedla rummet är ett kvitto på bra ljud. Det är något man ofta upplever vid konserter men inte alltid lyckas förmedlas i inspelat format. Men Muddy Waters lyckades och det är ett skäl till att alla bör lyssna Folk Singer. Men det finns flera. Ett stycke musikhistoria.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #7

#7: Andrew Bird Armchair Apocrypha (2007)

Andrew Bird är en sådan där unik musikalisk begåvning som skiljer sig från mängden inom pop- och rockmusikfåran. Hans persona passar nog egentligen bättre in inom jazzen eller den klassiska musiken. Ett musikaliskt snille som ibland kan framstå för genialisk för sitt eget bästa. Eller kanske snarare för lyssnarens bästa. Musiken han skapar innehåller så många dimensioner av briljans att risken finns att den går över huvudet på oss vanliga dödliga. Låtarna tenderar emellanåt att falla i skymundan av melodislingor och textrader som går i kors och tvärs med varandra. Men när allt faller på plats och jag tror mig, med mitt begränsade intellekt, förstå blir det fantastiskt bra. Armchair Apochrypha är rakt igenom, från början till slut, ett album där låtarna och musiken når fram och träffar rätt hos mig.

Den visslande violinvirtuosen från Chicago har spelat in plattor med varierande karaktär från slutet av 1990-talet. Armchair Apocrypha var det första album som nådde mig. Sedan dess har jag följt allt han spelat in och även gått tillbaka och upptäckt några av hans tidigare alster. Finns en hel del russin att plocka ur kakan men det har aldrig blivit så sammanhängande bra som på detta album som toppas av den majestätiska låten Armchairs. Storslagen musik förpackat i ett indiepopfodral som spricker i sömmarna.

Något som fortfarande grämer mig är att jag inte fick plats i Annedalskyrkan i Göteborg då han uppträdde där i samband med Way Out West 2009. Därmed har jag aldrig fått uppleva hans musik live än. Jag hoppas nytt tillfälle ges men tills dess får väl streamade videos utgöra en klen tröst.

Lite mer Rateliff & The Night Sweats

Vi tar en musikvideo till med Nathaniel Rateliff & The Night Sweats. Sam Cookes ande vilar över denna musik och jag ser inget som helst fel i det.

Nathaniel Rateliff & The Night Sweats

Nathaniel Rateliff har gjort sig ett namn inom den alternativa folkrockkretsen. Som en tillbakalutad skäggtrubadur i sann Bon Iver-anda. Jag har gillat hans tidigare plattor och har lyssnat en del på främst Falling Faster Than You Can Run som kom för något år sedan. Nu är han dock aktuell med något helt nytt tillsammans med kompgruppen The Night Sweats. Rateliff visar prov på att vara en energisk soulsångare som besitter fler strängar på sin lyra. Kanske inte nyskapande men fantastiskt roligt och bitvis riktigt bra. Det här skulle jag vilja uppleva live.

Skivtips: Rosanne Cash - Rosie Strike Back

Jag köpte nyligen ett begagnat exemplar av Rosanne Cash utmärkta 80-talsplatta Rosie Strike Back vilket inspirerade till en ny Spotifylista. Att vara dotter till en av de största inom countryvärlden är knappast någon lätt mantel att bära men Rosanne har genom hela sin karriär visat på en talang att samtidigt som hon för traditionen vidare kunna staka ut nya vägar för efterföljare. Vilket bland annat spotifylistan nedan visar. Visst är det country hon sysslar med, men begreppet är vitt och trots att hon gör en av Johnnys låtar så håller hon sig på lagom behörigt avstånd för att inte hamna i skuggan av av sin far. Både med hjälp av eget material och av låstskrivare som Eliza Gilkyson, John Stewart, John Hiatt och hennes dåvarande make, Rodney Crowell, som även står för produktionen. Summan av alla delar gör att det låter mer Bruce Springsteen, vid samma tid, än vad det doftar Nashville,

Att konstruktionen av denna lista sedan sammanföll med debatten kring Zara Larssons utspel om Bråvallafestivalen var en ren slump. Jag kan inte påstå att jag har fördjupat mig i debatten, vet knappt vem denne Zara Larsson är och Bråvalla känns avlägset, mer än att jag med en djup suck beklagar mig på vilken nivå den hamnar. Debatten alltså, för det finns säkerligen giltiga skäl till diskussion. Jag tycker egentligen det är ointressant att försöka fördela musik efter kön men jag har trots detta gjort gjort en lista med enbart kvinnor som sysslar med countrydoftande rock eller rockig country, beror hur man väljer att se det, på gränsen till det alternativa. Inte för att de är kvinnor utan för att de gör bra musik. Det finns inget annat syfte. Jag hoppas det smakar.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #19

#19: Fleet Foxes Fleet Foxes (2008)

Uppskrivna och hyllade band blir förr eller senare alltid anklagade till att vara kopior av något mer äkta och genuint. Det händer allt från storheter som Bob Dylan och Led Zeppelin till The White Stripes och Håkan Hellström. Det gäller även Fleet Foxes. I deras fall gick referenserna till det sena 60-talets folkrock och artister som Crosby, Stills & Nash, Simon & Garfunkel, Beach Boys och Fairport Convention. Och visst är det svårt att beskriva Fleet Foxes musik utan att beröra någon av ovan nämnda artister. Men det spelar mindre roll, för om det var någon grupp som förtjänade en hype så var det de brådmogna skäggen från Seattle med Robin Pecknold i spetsen. Pecknold var bara dryga 21 när detta album spelades in men uppvisar en imponerande musikalisk mognad och kompetens. Det här är inte en kopia utan en i raden av välljudande folkrock-plattor som för den fina traditionen in på 2000-talet. Det var nödvändigt. För rockens skull. För vad vore rocken utan stämsång, skägg och flanellskjortor?