Gräsrötter

Jag har funderat mycket på gräs på sistone. Inte på något sätt drogrelaterat utan helt enkelt på vanligt grönt gräs som frodas i våra trädgårdar vid denna tid på året. Orsaken ligger i att jag nyligen flyttat in i ett färdigpaketerat, nybyggt villaområde där det vanligaste samtalet grannarna emellan handlar om hur ens gräsmatta växer. Låter tämligen ointressant när jag skriver det och det är det. Samtidigt lämnar det mig inte helt oberörd och jag har den senaste veckan varit en återkommande besökare på närmaste växtvaruhus. Inser hur förutsägbar jag är när jag som nybliven villaägare frågar personalen om hur jag ska hantera en senfärdig gräsmatta med bruna fläckar och djupa gropar. Jag betraktar också andras gräsmattor när jag passerar villakvarter och kan med viss avund se hur robotgräsklippare skapar näst intill perfekta gräsytor som får tomten att mer likna en fairway på en golfbana än en lekyta för barnen. Samtidigt kan jag i nästa tanke snabbt bli varse om att det inte är så min gräsmatta ska se ut. Hur grön och befriad från ogräs den än är och att jag förstår tjusningen i perfektionen. Men min gräsmatta ska vara mer vildvuxen. Ha lite mera liv i sig och inte vara så förutsägbar. Det ska finnas lite ogräs här och där och kampen mot tisslar som sprider sig fångar lite av essensen av frågan om vad som får en att känna mening med livet i stort.

Denna inledning på ett inlägg, som är ämnat att handla om ny musik jag har införskaffat på något så ålderdomligt format som CD, är kanske något av det tråkigaste jag har skrivit på denna blogg. Men när jag lyssnar på nya plattor med Kacey Musgraves, Lindi Ortega, Courtney Marie Andrews och the Decemberists så refererar jag till gräsmattor och villaträdgårdar. Intressantare än så kommer denna blogg aldrig att bli men jag är nöjd med det. Främst gäller det jämförelsen mellan Lindi Ortega och Kacey Musgraves. Två kvinnliga countryartister som jag upptäckte med deras genombrottsalbum för sisådär fem år sedan, där den förstnämnde befinner sig i utkanten av Nashvilles musikindustri med rötter i Kanada och den andre är mitt i smeten.

Ortega har med sitt album Liberty gjort sitt kanske hitintills bästa album. Hon har alltid haft ett anslag som tilltalat mig men jag har i vissa lägen tröttnat eftersom jag inte alltid tyckt att det har hållit hela vägen. Hon är likt en vildvuxen gräsmatta där det spretar åt olika håll emellanåt. Men här hänger det samman till en fungerande helhet samtidigt som det finns oväntade inslag som gör musiken intressant. Country, soul, spagettiwestern och alternativ rock förenas och hon är  dessutom uppbackad av den ytterst begåvade duon i Steelism som har lyckats vidga begreppet av vad som kan göras inom countrymusikens ramar. Om Ortega får stå som symbol för den gräsmatta som jag själv vill ska växa fram på vår tomt så har Musgraves med sin musik lyckats anlägga en perfekt robotklippt matta. Det skaver inte någonstans och med Golden Hour lyser den skimrande grönt redan i vårsolen. Visst kan jag tycka att det blir lite väl förutsägbart och slätstruket samtidigt som det inte går att ta miste på den talang för musikskapande som hon besitter och det bekräftar hon med denna platta.

Mest positivt överraskad är jag dock av Courtney Marie Andrews som med sitt album May Your Kindness Remain framträder som en modern version av det sena 70-talets Emmylou Harris. Med rötter från den alternativa singer/songwriter-scenen tar hon sig an country som befinner sig någonstans mitt emellan Ortega och Musgraves. Kanske är detta årets hitintills bästa countryalbum.

The Decemberists har egentligen ingenting med övriga nämnda artister att göra. Men deras album I'll Be Your Girl känns som en nytändning. Fler elektroniska inslag än vad som är brukligt får genomsyra de alternativa folkrockarnas åttonde studioalbum men tonläget i musiken känns för övrigt bekant. I jämförelse med föregångaren från 2015, som aldrig riktigt fastnade, så finns här genomgående låtar som etsar sig fast och låten Sucker's Prayer har återkommande ljudit i mina hörlurar till och från jobbet den senaste månaden. När jag lyssnar på albumet i sin helhet hör jag dessutom fler godbitar med refränger som lämpar sig för välbeställda medelklassmänniskors slagord på barrikaden. Eller åtminstone i den begynnande villaträdgården.