Nittiotalets bästa album - #17

#17: Neil Young Harvest Moon (1992)

Det finns en Neil Young åt alla. Hans plattor har varit en inspiration för vitt skilda artister inom rock, folk och country under snart ett halvt sekel. Är du en flanellrocker så håller du kanske plattor som Rust Never Sleeps, Ragged Glory och Freedom högt. Om du är en alternativ indieposör, som följt Will Oldham och Bill Callahan i vått och torrt, vill du framhålla den hjärtskärande konstnärliga frihet som präglade de djupt personliga skivorna Tonight’s the Night och On the Beach samtidigt som du hävdar, med den drucknes envishet, att de bästa album med det krokryggige kanadensaren är det album som fortfarande inte givits ut men finns på rullband i någon källare och spelades in nån gång hösten 1974. Inom båda dessa grupperingar framhålls Everybody Knows This Is Nowhere som ett mästerverk.

I mitt fall är det annorlunda, utan att på något sätt uttrycka nedsättande kritik mot ovan nämnda plattor. Jag har periodvis funnit behållning i några av dem, framförallt det sistnämnda, och kommer säkerligen omvärdera några av de andra i framtiden. Men när jag väljer mina favoritalbum landar det ofta i Youngs mer folkliga och countryinspirerade plattor. Album som riktat sig till den stora massan på ett lättillgängligt men samtidigt nedtonat sätt. Hans mest lättlyssnade och kommersiellt gångbara album är också mina favoriter. Jag är inte svårare än så. Dit hör After the Goldrush från 1970, Harvest (1972), Comes A Time (1978) och 1992 års Harvest Moon. Album som vunnit publikens gunst men splittrat kritiker och verkliga Neil Young-fans där en del anser att dessa är lite väl slätstrukna och anpassade för vardagsrummet för generera några högre betyg på den youngska skalan medan andra hävdar att det är på dessa album som några av hans främsta kompositioner finns samlade. Gemensamt för dessa album är att Youngs legendariska kompgrupp Crazy Horse tar en liten eller nästintill ingen plats alls. Om det finns någon korrelation mellan det och mitt gillande låter jag vara osagt. Kanske är det av samma orsak som att mina favoritalbum med Bruce Springsteen är Nebraska och The Goast of Tom Joad där han inte har The E Street Band som back up. Men jag vet inte om jag är konsekvent där.

Harvest Moon är en fördröjd uppföljare till Harvest som genererade den ditintills största kommersiella framgång och innehåller Youngs mest kända låt, Heart of Gold. En låt och ett album som Young hade svårt att förhålla sig till i efterhand då den riskerade att placera honom i ett fack där han inte kände sig fri att göra det han ville. Om Harvest Moon hade gjorts 1974 istället för 1992 hade Neil Young kanske intagit en plats i rockhistorien jämte Cat Stevens, Jackson Browne och James Taylor och inte blivit den legendariska rockkuf som han har utvecklats till att bli. Istället för att göra det som förväntades gav han sig ut på diverse experimentella utflykter där personliga tragedier iscensattes som både befäste de mest trogna fansens beundran men skrämde iväg en del av den nyvunna publiken. Detta har bidragit till han vid början av 1990-talet tillhörde den priviligierade skara artister som hade en publik med både tålamod och överseende med tillfälliga musikaliska snedsteg, politiska ställningstagande och konstnärliga friheter. Vid den tiden var Young närmast en husgud hos de grupper som hade sina rötter i Seattle och kom att benämnas som grunge.

 I det läget gavs Harvest Moon ut. En platta som knappast kan väcka någon anstöt hos någon lyssnare. Harmonisk och bitterljuv musik framförd i strävsam countrylunk som smeker sädesfälten likt en varm sensommarbris där Young förenade den kanske mest kompetenta samling musiker som någonsin medverkat på hans album. Precis som på Harvest medverkar Jack Nietzsche. En producent och låtskrivare som aldrig dragit sig för det emotionellt svulstiga och storslagna vilket märks i den ödesdigert vackra Such A Woman där han står för arrangemanget. Det var den typen av arrangemang som somliga kritiker riktade sitt ogillande mot på 1972 års platta. Neil Youngs röst harmoniserar ovanligt väl med musiken och flyter samman med välljudande munspel och steel guitar. Inledande Unknown Legend tillhör en av mina favoriter ur Youngs gedigna låtkatalog. Bara det räcker långt för att ta en given plats på denna subjektiva nittiotalslista. Men albumet rymmer mycket mer än så. Avslutande Natural Beauty fångar det mesta. Neil Youngs mest romantiska skiva är också en av hans bästa.

Komplement: Bruce Springsteen The Goast of Tom Joad (1995) och Loosegoats Her the City, Et Al (1999)