Album!

Jag satt i bilen häromdagen och hamnade mitt i ett radioprogram där de pratade om den moderna musikindustrin. Det var en intervju med Bo Sundström från Bo Kaspers Orkester som  diskuterade artisternas nya förutsättningar i den digitala världen. Han hävdade där att moderna låtskrivare inte längre gör album utan istället fokuserar på låtar. Att enligt ett tematiskt koncept bygga upp album där mer svårtillgängliga spår ska få utrymme för att kunna växa med tiden existerar inte längre eftersom folk inte längre lyssnar på musik på det sättet. Om detta skulle vara sant är det en tragisk utveckling. När jag nu sitter framför stereon och lyssnar på nya plattor med Anna von Hausswolff och Jonathan Wilson på vinyl hävdar jag att det inte är helt sant. Det beror nog mer på var vi riktar vår uppmärksamhet.

Jag är väl medveten om att tiden har förändrats. Album likt Pink Floyds Dark Side of The Moon, The Stone Roses debut, David Bowies Heroes, Beatles Sgt Pepper, Led Zeppelins Physical Grafitti, Dions Born to Be With You osv. knappast skulle få den uppmärksamhet idag som de fick vid den tid då det begav sig. Det finns säkert en logisk utveckling i detta. Men samtidigt var detta en relativt kort period i populärmusikens historia och det var knappast en trend som skulle vara för evigt. Det var väl redan vid CD-formatets intåg som albumets särställning som enskilt konststycke började försvinna. Kanske är vi tillbaka till där allting började. Då på 50- och det tidiga 60-talet när singelspåret var det viktiga.

Den alternativa musikscenen i dag handlar dock fortfarande om att göra album riktade till de som fortsätter vara intresserade av musik i det formatet. Det är Anna von Hausswolff återigen ett bevis på som för mig är en ung, modern låtskrivare och som med sin piporgel rör sig allt längre in i den mörka, gotiska doomkatedral som hon började utforska med sitt andra album för fyra år sedan. Dead Magic, som hennes senaste album heter, är hennes fjärde i ordningen och kanske det bästa hitintills. Det är så långt ifrån hissmusik eller melodifestival du kan komma. Till och med Tom Waits och PJ Harvey framstår som radiovänliga P3-artister i jämförelse. Det finns en befrielse i att sjunka in i hennes musik som inte tillåter att fokus riktas åt något annat håll. Krävande men belöningen är desto större. De som vet mer gör gärna kopplingar till Kate Bush men för en sådan amatörbloggare som jag ser jag lika många kopplingar till den danska black metal-artisten Myrkur eller filmmusik av den nyligen framlidne isländska kompositören Johann Johansson.

Jonathan Wilson är med sin psykedeliska Laurel Canyon-förankrade singer/songwriter-rock inte lika svårtillgänglig men har även han gjort ett album i ordets rätta bemärkelse med sin tredje (?) soloplatta Rare Birds. Wilson har utöver sin solokarriär gjort sig känd som producent, inte minst för arbetet med Father John Mistys senaste album. Jag gillade delvis föregångaren Fanfare från 2013 men tyckte det blev emellanåt för spretigt och svävade bitvis iväg i allt för rökindränkta drogpsykoser. Rare Birds är mer jordnära i sin helhet där både Wilsons produktion och låtskrivarförmåga ger sig väl till uttryck. Helheten är mer homogen. Referenser till Pink Floyd och det tidiga 70-talet går att finna lite varstans  och det är knappast överraskande att Wilson samarbetat med Roger Waters under de senaste åren. Även mjukrocksikoner som Dan Fogelberg och Jackson Browne känns närvarande och med rötterna i Laurel Canyon finns också återkommande inslag av den amerikanska sydstats- och countryrocken. Solskenspop likt There's A Light varvas med mer melankoliska inslag Sunset Blvd. Även om låtarna sällan är kortare än fem minuter blir det aldrig tråkigt. I alla fall inte om du lyssnar på plattan koncentrerat.

Wilson och Hausswolff kommer knappast att ta musikmarknaden med storm men det är tydliga bevis på att albumformatet fortfarande existerar och berikar tillvaron. Det gör mig glad och för mig bevis nog till att hävda att Bo Sundström har fel i sin analys. För övrigt inget ont om honom.