Nittiotalets bästa album - #18

#18: Pulp This Is Hardcore (1998)

Det är något speciellt med album som ska följa upp en kommersiell succé. Särskilt när genombrottet känns något oväntat. Nirvanas In Utero är ett exempel, Neil Youngs On the Beach är ett annat. Inte sällan ger artisterna sig på mer ambitiösa verk i form av dubbelalbum likt Smashing Pumpkins Mellon Collie and the Infinte Sadness eller Fleetwood Macs Tusk.  Eller varför inte ett trippelalbum som The Clash Sandinista!. Det finns givetvis fler exempel. En del lyckade, andra som faller platt. Rädslan och ängslan över att misslyckas ersätts av en aversion mot allt och alla. Ett finger åt alla som talar om för dem vad de borde göra och alla förväntningar som ska infrias. Att då inte försöka med något som kan bli ett misslyckande och istället synliggöra sitt bristfälliga självförtroende i form av ett mer konstnärligt verk som ska bekräfta ett oberoende från kommersialismens bojor. Det handlar kanske om insikten att aldrig kunna göra ett album som är på samma publika nivå som dess föregångare och erkänna att man inte kommer kunna överträffa sig själv i det avseendet. Istället försöker man då göra något helt annat och gömma sig bakom konsten där det på något sätt blir omöjligt att misslyckas. Gillar inte fansen musiken går det ju alltid att skylla på att det var för svårt för den stora massan.

För dem som gillar föregångaren, succén, kan det bli en besvikelse men för andra kan det bli första mötet med en artist som man inte trodde att man gillade. Lite så var det med Pulp för min del. Visst, jag tyckte Disco 2000 och Common People var svängiga låtar men det var först med efterföljaren till genombrottet med Different Class som jag hörde något verkligt intressant ur Jarvis Cockers låtskrivande. En artist som jag hade dömt ut som en överdrivet hypad glasögonprydd posör.

Det finns ett dekadent mörker som präglar This Is Hardcore som behandlar de mindre attraktiva  sidorna med att kliva in i medelåldern och rädslan för den ensamhet vuxenlivet kan innebära. Låtarna är, liksom albumet i sin helhet, långa men inte sällan landar de i medryckande melodier med allsångsrefränger iklädd snävt åtsittande indiekostym som blivit lite av Pulps musikaliska kännemärke. Ett album som tillsammans med Blur musikaliska omsvängning med sitt självbetitlade album från 1997 kan ses som slutet på nittiotalets britpopera.

Komplement: Blur Blur (1997)