Jag vet inte egentligen hur många konserter jag har gått miste om till följd av coronapandemin. Jag känner mig snuvad på Nick Caves spelning på Globen som jag hade biljetter till i slutet av maj. Det är en artist jag har uppskattat allt mer ju äldre jag blivit och om det kommer dyka upp något nytt tillfälle att se honom känns osäkert. Att arenatunga artister ska få börja turnera igen känns allt för avlägset för att jag ska våga hoppas och Cave själv tillhör ju snart en riskgrupp.
För övrigt vet jag inte om jag egentligen har missat så mycket. De senaste åtta åren, sen dess att jag blev pappa, har jag väl egentligen bara snittat 3-5 konserter per år. Senaste konserten jag var på var Daniel Norgren på Vega i Köpenhamn i början av februari. Men vetskapen om att det inte är möjligt att gå på konserter har skapat ett tomrum och blivit en bekräftelse på att tillvaron inte längre är som vanligt. Den falska tryggheten är förlorad och det går längre inte att ta något för givet.
Men nedstängningen av denna typ av evenemang har gjort att mitt intresse för liveplattor har ökat. Liveinspelningar är något jag tidigare inte har gett så mycket för. Har tyckt att publikjubel bara förstör sinnesron då jag lyssnar på mina favoritartister. Nu tycker jag helt plötsligt att det känns exotiskt och fångar ytterligare en dimension av känslan. Dessutom är liveinspelningar ett tillfälle där de bästa artisterna har möjlighet att framföra sin bästa låtar då de befinner sig på topp rent musikaliskt. Som när R.E.M framför Fall On Me på 40 Watt Club i november 1992. Eller när Bob Dylan gör It Ain't Me, Babe under den magiska turnén Rolling Thunder Revue 1975. Att höra Springsteen göra en nedtonad och sparsmakad version av en smått uttjatat låt som Thunder Road på The Roxy i West Hollywood för ganska exakt 45 år sedan har fått mig att både förstå storheten i såväl låten som artisten. Som om jag inte har gjort det förr.
Därför blir månadens tematiska lista en sammanställning av några av mina favoritartisters bästa liveinspelningar. Det innefattar både artister jag har haft turen att få uppleva live såsom 16 Horsepower, My Morning Jacket och ovan nämnda Springsteen. Men främst innehåller listan artister jag aldrig har fått se och definitivt aldrig kommer att få uppleva som Leonard Cohen, Otis Redding, Thin Lizzy, Carole King, Aretha Franklin, Townes Van Zandt och Bill Withers. Att jag får se Neil Young eller Tom Waits live känns knappast sannolikt och jag grämer mig att jag inte tagit de chanser som erbjudits. Visst, jag såg ju en 76-årig Willie Nelson rocka loss i ett hyperaktivt tempo på Berns för ett decennium sedan så man ska väl aldrig säga aldrig. Det återstår att se hur det blir med Nick Cave. Det enda jag vet är att jag kommer värdera de möjligheter som erbjuds till att gå på konserter annorlunda i framtiden. För nu vet jag ju att inget är för evigt. Det krävdes en pandemi för att jag verkligen skulle inse det.
I vilket fall; här har ni en lista med 20 noga utvalda låtar över de liveinspelningar som jag funnit mest behållning i just nu. Begränsningen till 20 låtar gjorde att många favoritartister föll bort men konkurrensen gjorde listan desto bättre. Den känns mer relevant än någonsin tidigare. Rocktober - Alive & kickin'
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar