fredag 3 april 2020

Tema 20: April After All (solskenspop)

Nä, gott folk, nu behöver vi ett lyckopiller! Ett artificiellt rus som får oss att njuta av den ankommande våren med sol, ljus och värme. En vår som för de flesta av oss kommer att göra intåg med en helt annan kuliss än vad som är brukligt. Det kom en pandemi som satte grus i maskineriet. Eller snarare gjort att allt helt plötsligt tog tvärstopp. Den imponerande medicinska utveckling mänskligheten har bedrivit under hela 1900-talet har kommit och bitit oss själva i svansen och hela den moderna civilisationen känns handfallen och för första gången på 75 år hotad på allvar.

Men musiken består. Åtminstone den redan inspelade. Och när allt känns som mest olyckligt i världen, då kliver jag in i en bubbla, tänker på att jag är glad över att nära och kära fortfarande håller sig friska, för att sedan drömma mig bort till sextiotalets solskenspop. Det är därför jag fortfarande har kvar denna blogg. För att kunna kliva in i en bubbla där musiken får utgöra livets mening. Om så bara för en kort, kort stund. Jag vet att min skivsamling inte har svaret på alla livets mysterier eller ger mig evigt liv. Men älskar känslan av att lura mig själv att så är fallet.


Mitt nyuppväckta intresse för sextiotalets psykedeliska solskenspop började tidigare i veckan då jag passade på att besöka en av stans kvarvarande skivaffärer innan allt bommar igen eller går i konkurs. Där hittade jag två Nuggets-samlingar  på vinyl till överkomligt pris. Kvalitén på låtmaterialet var bitvis varierat men främst gav det inspiration till att söka mig lite djupare i en genre jag tidigare inte riktat så mycket uppmärksamhet emot. Poppig sextiotalsrock med psykedeliska undertoner och blommiga superkrafter. Det landade i en Spotifylista som ni kan se nedan.

Visst, den rymmer en hel del bekanta namn; Small Faces, The Who, Simon & Garfunkel, Everly Brothers och The Byrds, Inga artistval som förvånar. Men att jag även tar med The Monkees och The Animals visar på att jag försökt tänja på mina snäva ramar något. Sedan har grupper som för mig tidigare varit helt okända; The Cyrkle, The Salt, The Holy Mackarel, Strawberry Alarm Clock, The Electric Prunes för att nämna några, getts utrymme. Det är främst tack vare ovan nämnda samlingsplattor. Hur dessa grupper sammanlänkas och hänger samman kan jag nog inte riktigt svara på mer än tidseran och tonläget. För mig  har ambitionen varit att skapa en låtlista som gör mig lycklig i olyckliga tider. Lycklig musik känns som mest trovärdig och intressant när den bottnar i ett mörker. Den desperata jakten av att ta sig hel ur en tillsynes hopplös situation har genom historien bidragit till en drivkraft att uträtta stordåd. Det gäller även rockmusik. Men jag är dock väl medveten att den kraften lätt tenderar till att bli destruktiv istället. Så det gäller att välja rätt musik i dessa tider.

Begränsning ligger i 20 låtar men den här listan hade givetvis kunnat göras betydligt längre. Kanske kommer det en fortsättning.


måndag 16 mars 2020

Sound of Corona: covid-19 in my ears

Hur hanterar vi en pandemi? En fråga som under de senaste decennierna sopats under mattan i offentligheten för att nu aktualiseras med besked i och med coronavirusets utbrott i vår del av världen. Helt plötsligt drabbas de ledande i samhället av panik. Insikten om att vi kan dö och att vårt samhälle kan raseras med grunden slår ner som bomb. Som om vi var helt omedvetna om att det skulle kunna ske trots att det är en få saker som med en tämligen återkommande regelbundenhet figurerat i mänsklighetens historia och många gånger varit  mer förödande än de krig och konflikter som vi har fått lära oss desto mer om i skolans historieundervisning. Som historielärare känner jag en viss skuld i frågan. Vi har ibland en förmåga att fokusera på fel orosmoln. Det svåra med sjukdomar är att vi inte riktigt vet var vi ska rikta udden. På vem ska vi lägga skulden? Vi har att göra med en fiende utan ansikte. Dramaturgin, som vi så ofta vill skapa för att förstå världen, där det goda bekämpar det onda går inte att tillämpa på samma sätt. Pesten, tuberkulos, smittkoppor, kolera, spanska sjukan, malaria, HIV/AIDS och ebola tycks inte ha gett oss i västvärlden den kunskap  och erfarenhet som vi dagsläget såväl hade behövt. Att få lite perspektiv på tillvaron och insikt att liv och välfärd aldrig är något vi kan ta för givet.

Jag är övertygad om att de som håller sig mest kyliga i denna prekära situation är de som har funderat på frågan under lång tid och forskat kring det i det tysta. De som drabbas av panik och vill stänga av allt och alla och tillfälligt inför sträng diktatur är de som blivit mest tagna på sängen men yrvaket vill framstå som handlingskraftiga. Att det kommer kosta liv är tragiskt, fruktansvärt, men hur vi än hanterar en pandemi som denna så kommer det att göra det.

Hur hanterar då jag en pandemi? Jag gör en spellista som får utgöra ett soundtrack om skiten. Det är mitt botemedel. Mitt vaccin mot nedstämdhet.







lördag 7 mars 2020

Tema 20: Doom Jazz i Mars

Projektet med månadsvisa listor på olika teman fortsätter. Min ursprungliga plan var att listan för mars skulle bli lite mer uppåt. Lite gladare än de två första. Ljusets ankomst skulle få väcka lite mer lustfyllda känslor till liv. Men det blev precis tvärtom. Min lista innehåller ambient jazzmusik med undergångstoner.

Det är kanske resultatet av en ovanligt mörk, utebliven vinter. Det gäller inte bara vädret. Då jag betraktar nyhetsflödet, samhällsklimatet och utvecklingen i världen under den senaste tiden vill jag bara fly in i vemodet för att söka ljuset. En annan, kanske mer direkt, inspirationskälla har varit Christian Kjellvanders lyckade samarbete med Tonbruket som resulterade i skivan Doom Country som jag skrev om här på bloggen för någon vecka sedan. Sedan blir jag ofta påverkad av melodifestivalen vare sig jag vill eller ej. Som förälder till barn i åldern 5 till 8 år är det näst intill oundvikligt. Jag söker aktivt en kontrast till det lättsmälta och glättiga. Detta resulterade i listan Doom Jazz i Mars.


Flertalet av de artister som figurer på listan var för mig obekanta då jag för en dryg månad sedan påbörjade projektet. Med dagens digitala teknik är det ingen större utmaning att söka sig fram på rätt stig i musikdjungeln. Men det är sällan jag blir så pass nöjd med resultatet som jag är denna gång. Utgångspunkten blev upptäckten av det tyska jazzbandet Bohren & der Club of Gore och deras nysläppta album Patchouli Blue. Gruppen består av en trio (tidigare kvartett) musiker som har släppt plattor med ett jämnt flöde under drygt två decennier. Deras referenser och inspirationskällor vad gäller såväl musik som estetik går att finna i nittiotalets hårdrocksscen och främst mörk domedagsmetal. Det gäller flertalet av de tjugo artister som figurerar på listan. Främst vad gäller listans första hälft. Även Angelo Badalamentis ande vilar tungt över en del av spåren. Att Twin Peaks - karaktären Dale Cooper fått ge namn till en av grupperna är en fingervisning om tonläget. Andra halvan av listan innehåller mer traditionella jazzartister, flertalet med koppling till det högaktade skivbolaget ECM. Jan Garbarek, EST, Bobo Svenssons trio och tidigare nämnda Tonbruket ges utrymme. Jóhann Jóhanssons musik kanske egentligen inte ska definieras som jazz men med koppling till tonläget kunde jag inte undgå att ta med honom och i likhet med flertalet av låtarna tenderar musiken att snarare övergå i ambient, klassisk musik. Gränsen mellan jazz och klassisk musik är vag och egentligen helt irrelevant. Under listans andra hälft är nyanserna lite fler och ljuset sipprar in. Det är förhoppningsvis en föraning om tider som väntar.

Flertalet av grupperna vet jag inte särskilt mycket om överhuvudtaget. Men jag gillar det jag hör och det är det viktigaste. Jag hoppas fler finner njutning i detta.


söndag 1 mars 2020

Tiotalets hundra bästa låtar! - Hela listan

Det andra decenniet på det tredje årtusendet har nått sitt slut. Listan presenterades här på bloggen i tio separata inlägg under hösten.  Men för att ni inte ska riskera att missa något oumbärligt så kommer hela listan komplett nedan. Med en Spotifylänk.

1. My Morning Jacket Circuital, från albumet Circuital (2011)
2. Jason Isbell Cover Me Up, från albumet Southeastern (2013)
3. Mastodon The Motherload, från albumet Once More 'Round the Sun (2014)
4. David Bowie Lazarus, från albumet Blackstar (2016)
5. Nick Cave & The Bad Seeds Waiting For You, från albumet Ghosteen (2019)
6. Leonard Cohen Almost Like The Blues, från albumet Popular Problems (2014)
7. Jim James New Life, från albumet Regions of Light and Sound of God (2013)
8. Tift Merritt Spring, från albumet Traveling Alone (2012)
9. Susanne Sundfør Undercover, från albumet Music for People In Trouble (2017)
10. The War On Drugs Holding On, från albumet A Deeper Understanding (2017)
11. Sturgill Simpson Welcome To Earth (Pollywog), Från albumet A Sailor's Guide To Earth (2016)
12. Fleet Foxes Helplessness Blues, från albumet Helplessness Blues (2011)
13. Chris Stapleton Daddy Doesn't Pray Anymore, från albumet Traveller (2015)
14. Michael Kiwanuka Cold Little Heart, från albumet Love & Hate (2016)
15. Margo Price Hands Of Time, från albumet Midwest Farmer's Daughter (2016)
16. Lloyd Cole Like A Broken Record, från albumet Broken Record (2010)
17. The National Sorrow, från albumet High Violet (2010)
18. Daniel Norgren Are We Running Out of Love?, från albumet The Green Stone (2015)
19. The Decemberists Rise To Me, från albumet The King Is Dead (2011)
20. John Grant Queen of Denmark, från albumet Queen of Denmark (2010)
21. Lana Del Rey The Blackest Day, från albumet Honeymoon (2015)
22. The New Basement Tapes Kansas City, från albumet Lost On The River (2014)
23. Bat For Lashes Laura, från albumet The Haunted Man (2014)
24. Father John Misty Leaving LA, från albumet Pure Comedy (2017)
25. Gojira Only Pain, från albumet Magma (2016)
26. Midlake Winter Dies, från albumet The Courage of Others (2010)
27. Broken Bells The High Road, från albumet Broken Bells (2010)
28. PJ Harvey The Words That Maketh Murder, från albumet Let England Shake (2011)
29. Jonathan Johansson Centrum, från albumet Klagomuren (2011)
30. The Tallest Man On Earth The Dreamer, från albumet Sometimes The Blues Is Just... (2012)
31. Phosphorescent Song for Zula, från albumet Muchacho (2013)
32. Parker Millsap Old Time Religion, från albumet Parker Millsap (2014)
33. Doug Paisley Our Love, från albumet Strong Feelings (2014)
34. Gillian Welch The Way It Goes, från albumet The Harrow & The Harvest (2011)
35. Bon Iver Minnesota, WI, från albumet Bon Iver (2011)
36. Queens of the Stone Age The Way You Used To Do, från albumet Villains (2017)
37. Anna von Hausswolff Old Beauty/Du kan nu dö, från albumet Singing From the Grave (2010)
38. Kanye West Monster, från albumet My Beautiful Dark Twisted Fantasy (2010)
39. The Elected This Will Be Worth It, från albumet Bury Me In My Rings (2011)
40. Rayland Baxter Oh My Captain, från albumet Imaginary Man (2015)
41. Kacey Musgraves Merry Go 'Round, från albumet Same Trailer Different Park (2015)
42. Charles Bradley Changes, från albumet Changes (2016)
43. The Lonely Wild  Buried In the Murder, från albumet The Sun As It Comes (2013)
44. Laura Marling Goodbye England (Covered In Snow). fån albumet I Speak Because I Can (2010)
45. Common & John Legend Glory, från soundtracket till Selma (2014)
46. Daft Punk Giorgio by Moroder, från albumet Random Access Memories (2013)
47. Nathaniel Rateliff & The Night Sweats S.O.B, från albumet Rateliff & The Night... (2015)
48. Damien Jurado Working Titles, från albumet Maraqopa (2012)
49. Dawes I Can't Think About It Now, från albumet All Your Favorite Bands (2015)
50. John Fullbright Jericho, från albumet From the Ground Up (2012)
51. Kendrick Lamar King Kunta, från albumet To Pimp A Butterfly (2015)
52. Baroness Back Where I Belong, från albumet Yellow & Green (2012)
53. Lee Ann Womack All The Trouble, från albumet The Lonely, The Lonesome & The Gone (2017)
54. Kasey Chambers & Shane Nicholson Adam & Eve, från albumet Wreck & Ruin (2012)
55. The Mastersons Fight, från albumet Transient Lullaby (2017)
56. Christian Kjellvander Good Child, från albumet A Village: Natural Light (2016)
57. Eilen Jewell Rio Grande, från albumet Sundown Over Ghost Town (2015)
58. St. Vincent Los Ageless, från albumet MASSEDUCATION (2016)
59. Säkert! Allting flyter, från albumet Däggdjur (2017)
60. Cody Chesnutt Don't Wanna Go Other Way, från albumet Landing On A Hundred (2012)
61. Ashley Monroe Dixie, från albumet The Blade (2015)
62. Sólstafír Bláfjall, från albumet Berdreyminn (2017)
63. Brandy Clark Stripes, från albumet 12 Stories (2014)
64. Agnes Obel The Curse, från albumet Aventine (2013)
65. Loney Dear Hulls, från albumet Loney Dear (2017)
66. Band of Horses Factory, från albumet Infinite Arms (2010)
67. Bill Fay Jesus, Etc, från albumet Life Is People (2012)
68. Brent Cobb Let The Rain Come Down, från albumet Shine On A Rainy Day (2016)
69. Andrew Bird Lusitania, från albumet Break It Yourself (2012)
70. Miranda Lambert Runin' Just In Case, från albumet The Weight of These Wings (2016)
71. case/lang/veirs Behind The Armory, från albumet case/lang/veirs (2016)
72. Kent Svart snö, från albumet Tigerdrottningen (2014)
73. Iron & Wine Tree By The River, från albumet Kiss Each Other Clean (2011)
74. Sean Rowe The Very First Snow, från albumet New Lore (2017)
75. Blake Mills If I'm Unworthy, från albumet High Ho (2014)
76. Jonathan Wilson Future Vision, från albumet Fanfare (2013)
77. Lost In The Trees This Dead Bird Is Beautiful, från albumet A Church That Fits Your... (2012)
78. Lars Bygdén The Hole, från albumet LB (2012)
79. The Roots TheOtherSide, från albumet Undun (2011)
80. John Gorka Procrastination Blues, från albumet Bright Side of Down (2014)
81. Deportees Island & Shores, från albumet Island & Shores (2011)
82. Joan Shelley Where I'll Find You, från albumet Joan Shelley (2017)
83. Wilco Art of Almost, från albumet The Whole Love (2011)
84. Tyler Childers Universal Sound, från albumet Purgatory (2017)
85. Strand of Oaks Weird Ways, från albumet Eraserland (2019)
86. Wovenhand Go Ye Light, från albumet Star Treatment (2016)
87. Opeth Cusp Of Eternity, från albumet Pale Communion (2014)
88. Ghost Rats, från albumet Prequelle (2018)
89. Eric Church Knives of New Orleans, från albumet Mr. Misunderstood (2015)
90. Robyn Missing U, från albumet Honey (2018)
91. Hästpojken Samma himlar, singel (2012)
92. R.E.M Oh My Heart, från albumet Collapse Into Now (2011)
93. James Blake Retrograde, från albumet Overgrown (2013)
94. Dawn McCarthy & Bonnie 'Prince' Billy Breakdown, från albumet What The Brother... (2013)
95. The xx A Violent Noise, från albumet I See You (2017)
96. Billie Eilish bad guy, från albumet WHEN WE FALL ASLEEP... (2019)
97. Viktor Olsson Fjärilar vid Floden, från albumet Viktor Olsson (2018)
98. The Highwomen Highwomen, från albumet The Highwomen (2019)
99. Xenia Kriisin Psalm, från albumet Hymn (2013)
100. Kail Baxley Mirrors of Paradise, från albumet A Light That Never Dies (2015)

lördag 29 februari 2020

KjellvanderTonbruket: Doom Country

Christian Kjellvander förenas med några av Sveriges mest respekterade musiker inom såväl jazz, rock och visa och skapar välljudande, pretentiös domedags-americana. Det här var precis vad jag behövde höra just nu.


Få artister har jag följt lika troget som Kjellvander under de senaste tjugo åren. Allt sedan Loosegoats-skivan Her, the City, et al. Hans debut som soloartist var till stora delar alldeles lysande och håller än idag. En handfull utmärkta singer/songwriter-låtar som varit en bidragande orsak till att min skivsamling idag ser ut som den gör. Hans tredje soloalbum I Saw Her From Here/I Saw Here From Her (2007) är i mitt tycke den bästa americana-platta som har gjorts i Sverige genom alla tider. Den efterföljande The Rough and Rynge (2010) var sedan ett slags avslut och sammanfattning på den första delen av Kjellvanders musikaliska resa. Därefter har han på de tre efterföljande plattorna ständigt sökt efter ett nytt musikaliskt uttryck med hjälp av relativt små medel. Stämningen, atmosfären, ljudbilden och lyriken har varit mer i fokus än låtarnas potential att nå ut i till lyssnaren. Resultatet har varit lite varierande även om jag tycker att en platta som A Village: Natural Light (2016) har vuxit med tiden. Den åldras väl. Men många gånger är det först när jag hört musiken från dessa skivor live som den gripit tag i mig på allvar. Produktionen på skiva har i mitt tycke inte alltid lyckats fånga det jag tänker mig att Kjellvander har eftersträvat att uppnå. Åtminstone har jag lämnat dem med en känsla av att något har saknats för att jag ska bli hänförd. Nu, när jag sitter med Doom Country i mina händer, kan jag dock med ett annat perspektiv se värdet i denna ganska tålmodiga musikaliska process.

När Kjellvander under ett par sensommardagar i Missionshuset i Österåker förenas med sina musikaliska själsfränder i Tonbruket och spelar in fyra låtar med okonventionell struktur är det som om han når den långa resans mål. Här finns den suggestiva atmosfären, dynamiken, lyriken och ödesmättad melankoli förenat i en fungerande symbios. Det är skrämmande vackert och Tonbrukets betydelse i sammanhanget bör inte underskattas. Beroendeframkallande musik. Det går att referera till Bill Callahan, Nick Cave, David Eugene Edwards och Leonard Cohen. Men det känns nästan överflödigt för jag har nog inget i min relativt stora skivsamling som låter så här.

För mig känns denna platta som ett slags avslut på Kjellvanders andra resa som soloartist. Kanske ser han det själv som en parentes, ett infall som han var tvungen att få ur sig. Men jag hoppas det blir början på något nytt. För Kjellvanders trygga domedagsröst, musikaliska nyfikenhet och ständiga sökande i kombination med den tillsynes oberoende position han lyckats skapa för sig själv känns mer angelägen och unik idag än någonsin tidigare. Den är ovärderlig.

onsdag 26 februari 2020

2020 - So Far, So Good... So What!?

Det tredje årtiondet på det tredje årtusendet har börjat lite oroligt. En vinter, som i stora delar av landet, helt lyser med sin frånvaro gör att en stundande klimatkris känns alltmer närliggande och hotfull. Det i kombination med ett okontrollerbart virus som sprider sig världen över så får alarmister av alla dess slag, från höger till vänster på den politiska skalan, vatten på sina kvarnar och polariseringen i samhället blir allt skarpare. Nivån på det offentliga samtalet sjunker likt Arktis glaciärer och i mitt inre har jag svårt att skapa ordning. Tankar och känslor de flyger och far mellan hopp, vemod och becksvart mörker. Och jag som hade hoppats på det glada 20-talet...

Som tur har jag musiken att falla tillbaka på. I musiken kan jag som vanligt finna sinnesro. Eller som Joakim Berg formulerade det i låten Var är vi nu?.

Som alltid flyr jag till musiken
Den enda plats där jag är jag
En plats med enkla raka regler
Där de stora drömmarna är lag 

Så här är min Spotifylista över den musik som kommit under detta år och som är under pågående konstruktion året ut. Min smak spretar som aldrig förr vilket kanske är en spegling av hur mitt inre förhåller sig till världen utanför. Det har i alla fall kommit en hel del bra under de två månader som har gått och det får jag ju ändå säga är något positivt med 2020. Och det är lång tid kvar innan 20-talet ska summeras. Det blir kanske glatt till slut.


måndag 10 februari 2020

TEMA 20: Rocklyrik på svenska - Till minne av Magnell

Ola Magnells död har onekligen påverkat mig. Han var en svensk artist jag sedan 20 år tillbaka i tiden har värderat högt i samband med att jag upptäckte skivorna Nya Perspektiv (1975) och Höstkänning (1977). Två guldklimpar i den svenska rockhistorien som framhäver Magnells unika förmåga att skriva rocklyrik på svenska som saknar motstycke. Dessutom besatt han en röst med många nyanser. Jag har efter nyheten om hans bortgång ägnat uppmärksamheten åt hans efterföljande produktion som i mitt tycke blir mer ojämn men innehåller en del toppar värda att uppmärksamma. Inte minst i hans Dylan-tolkningar; Rättså Hettså (Most Likely You Go Your Way (And I'll Go Mine))  och Ta det kallt, det är allt (Don't Think Twice, It's All Right).

Det jag uppskattar hos Magnell, hans styrka som också skulle blottlägga hans svaghet, var hur ständigt vägrade rätta sig i ledet. Han befann sig alltid i ett utanförskap och slogs verbalt mot allt och alla. Till höger och till vänster, inåt och utåt. I det perspektivet går det att betrakta Magnell som en svensk Dylan. Han förtjänade mer uppmärksamhet och respekt än den som han uppnådde under sin livstid

Magnells tragiska bortgång blev en inspiration till en ny låtlista på temat 2020. Denna gång blev den gemensamma nämnaren rocklyrik på svenska med Magnell som utgångspunkt. Från dåtid till nutid. För övrigt är det en salig blandning som innefattar såväl Mikael Rickfors och Ulf Dageby som Annika Norlin och Anna Järvinen. Finns ingen logik i dessa val men något i det svenska vemodet förenar. Allt till Magnells ära.

fredag 24 januari 2020

The Undertones - Är det punk?

Under veckan som gått har den eviga frågan om vad som egentligen är punk återuppväckts i olika medier. Detta efter en händelse som skedde på P3-Guldgalan som andra säkert har betydligt bättre koll på än vad jag har. Men diskussionen engagerar mig ändå lite. Inte för att jag har något bra svar på vad punk är. Detta trots att det var med grupper som The Clash och Buzzcocks som jag en gång i tiden påbörjade mitt, sedan dess, ständiga sökande efter de perfekta pop- och rockplattorna i musikhistorien. Dessutom skrev jag för snart två decennier sedan en C-uppsats i historia som handlade om ungdomskulturer med fokus på just punken. Ändå har jag i dagsläget ingen aning om vad punk egentligen är. Det är nästan lika svårdefinierat som begreppet vikingar i  den svenska historien. Finns kanske inte så många likheter dessa begrepp emellan mer än att det varit många olika intressegrupper som velat göra det till sitt med vitt skilda politiska ambitioner. Och det har nog visat sig nästintill lika svårt att definiera vad en viking egentligen var som vem som är eller har varit en tvättäkta punkare. Jag inser att denna koppling är tämligen långsökt men hade jag orkat funderat lite mer är den ändå inte helt irrelevant i sammanhanget. Anakronismer går att finna hos dem båda.

Men det som är intressant är att det redan när det begav sig, under den senare delen av sjuttiotalet, pågick en diskussion om begreppet och hur olika sidor på den kulturpolitiska kartan försökte förhålla sig till det och i vissa fall göra det till sitt. Drygt fyrtio år senare är diskussionen nästintill densamma. Kan inte hitta någon annat genre-begrepp inom rockmusikhistorien som blivit lika värdeladdat för den breda massan som just punken. Mods, synth, pudelrock, thrash, grunge eller gangsta-rap skulle inte på samma sätt kunna få krönikörer på de större tabloiderna att gå i spinn på motsvarande sätt som punken fortfarande kan. Det är ett intressant fenomen som visar på vilken sprängkraft ett begrepp kan skapa.

Att placera punken på den ideologiska kartan har visat sig vara svårt eftersom den har tagit sig nya former och figurerat i diverse olika skepnader där det musikaliska släktskapet ibland är svårt att utröna. Det som dock har varit ett ledord i punkens begynnelse var att det var en anti-etablissemanget-attityd och för sin tid antagonister mot allt vad som skulle kunna förknippas med den borgerliga kulturen. På så sätt har vänstersidan rätt när de försöker ta sig an och göra begreppet till sitt. Men när punkarna har vuxit upp, etablerat sig och blivit en del av det etablissemang som de en gång i tiden var motståndare till så blir det genast mer komplicerat. Hur ska man då förhålla sig till begreppet punk?


Sitter och funderar på detta när jag en kväll som denna återupplivar den naiva, smått pubertala energin som återfinns i The Undertones självbetitlade fullängdsdebut från 1979 återutgiven på en samlings-CD från nittiotalets mitt. En på många sätt utmärkt platta som får mig att hävda att de bara med hjälp av slagkraftiga powerpop-låtar som Teenage Kicks, Family Entertainment, Heres Comes The Summer, Get Over You och Jimmy, Jimmy spöar  konkurrenter som The Ramones med hästlängder. Må vara att amerikanarna var först i jämförelse med sina nordirländska kollegor och sedan höll igång under längre tid. Men något säger mig att det inte var lika lätt att nå ut på marknaden när du hade ditt ursprung i Derry på Nordirland i jämförelse med New York.

Är det då punk? Jag har ingen aning. Men för mig är det nog det och det räcker gott nog.

TEMA 20: Adult Oriented Progressive Shoegazed Metal Rock

En god vän har utmanat mig i att månadsvis göra Spotifylistor med ett visst tema. Symboliskt har vi valt 20 låtar som en begränsning för att uppmärksamma året 2020.

Min första lista för januari blev musik som går att knyta samman i någon slags metallisk rockmusik. Det spretar vad gäller artisternas bakgrund och såväl musikaliska som fysiska hemvist men det känslomässiga tonläget förenar även om aggressiviteten varierar. En spellista som ska motsvara det känsloläge jag oftast befinner mig i under januari månad när mörkret är som mest påträngande och intensivt. Inget för de som vill muntras upp. Mer för den som vill grotta ner sig i melankolin. Passa på, innan vårsolen blir allt för förförande.

Ha så skoj när ni lyssnar på listan. Det hade inte jag...


fredag 27 december 2019

Årets bästa album - 2019

2019 har varit ett bra musikår. Men jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte lägger lika mycket tid på att leta ny musik som jag gjorde förr. Därför är denna lista, likt det mesta på denna blogg, överflödig och tämligen irrelevant för allmän beskådan. Men ett år blir inte komplett om jag inte har gjort någon årsbästalista. Så här kommer en topp-tio över mina favoriter från 2019:


1. Nick Cave & The Bad Seeds Ghosteen
Mörkret faller tungt över detta album som tydligt kopplas samman med Caves tonåriga sons bortgång för ett par år sedan. Men trots allt mörker lyckas denna platta skänka en förtröstan i all svärta. På ett mer nyanserat och lättillgängligt sätt än på föregångaren Skeleton Tree.



2. Michael Kiwanuka Kiwanuka
Han övertygar mer och mer för varje album som han ger ut. Balansen mellan vackra melodislingor och mer progressiva passager blir allt mer tonsäker och resulterar i smäktande soulmusik. Med Kiwanukas talang som låtskrivare och sångare har han skapat ett album väl i nivå med sjuttiotalets klassiker inom samma genre.



3. Daniel Norgren Wooh Dang
Daniel Norgrens mest homogena men samtidigt varierade platta hitintills. Spänner musklerna något och det musikaliska uttrycket vidgas även om referenserna fortfarande hittas i den amerikanska rockhistorien. Men vid det här laget har Norgren utvecklad ett eget sound som får mig att referera till Västergötland. Den västgötska rocken. Det är ett sound som kommer att gå till historien.



4. Opeth In Cauda Venenum
Jag är uppfostrad med att progressiv metal är både tråkigt och lite töntigt. Opeth har med sina fyra senaste plattor omvänt mig och fått över mig på andra sidan. In Cauda Venenum är i mitt tycke deras bästa hitintills. Väl medveten om att jag skulle få deras mesta hängivna fans emot mig som säkert hävdar att de var bättre på den mörka medeltiden då Åkerlund fortfarande growlade. Men jag tycker hans röst är som bäst just nu. Då han sjunger på engelska.



5. Bonnie Bishop The Walk
Som ung fostrades Bishop med soulmusik och brukade tydligen uppträda vid familjesammankomster med låtar av Aretha Franklin och Otis Redding. Det märks. För även om det skulle vara lätt att  placera Bishop i country/americana-facket så är detta album främst en soulplatta. En bra sådan.



6. J. S. Ondara Tales of America
Med rötter i Kenya har Ondara tagit sig till USA och påbörjat den resa som hans förebilder och influenser, Dylan och Young, vandrade för femtio - sextio år sedan. Tankar förs till nutida aktörer som Father John Misty och Damien Rice men med en röst och ett anslag som känns unikt. Stark debutplatta!


7. Baroness Gold & Grey
Baroness avslutar sin tematiska svit av kulöra variationer med såväl stil som finess. En utmärkt rockplatta om än kanske i längsta laget.



8. Strand of Oaks Eraserland
Uppbackad av musikerna i My Morning Jacket och med ett knippe utmärkta sånger med varierande stil har Tim Showalter lyckats skapa sitt hitintills starkaste album.



9. Skraeckoedlan Earth
Stonerrock från Norrköping med texter om mammutar, sagoväsen och utdöda vidunder. Det låter märkvärdigt. Och det är precis vad det är.



10. The Tallest Man On Earth I Love You, It's A Fever Dream
En skiva som har gått tämligen obemärkt förbi. Kanske för att den knappast bjöd på några överraskningar för den som tidigare har lyssnat på Kristian Matssons sparsmakade med välsnickrade trubadur-låtar. Men det här håller över tid.

Nästan med (eller kanske borde varit med): Angel Olsen, Andrew Bird, Here Be Wolves, Yola, Big Thief, Calexico/Iron & Wine, Lana Del Rey