lördag 27 augusti 2022

John Fullbright is back!

Som jag väntat. Väntat på att den Oklahoma-fostrade singer/songwriter-talangen John Fullbright skulle följa upp sina smått briljanta album From the Ground Up (2012) och Songs (2014). Efter dessa plattor försvann han från min horisont men nu verkar han äntligen vara tillbaka med nytt album. De första låtsläppen känns ändå hoppfulla. Här är ett smakprov:

torsdag 28 juli 2022

Midlake väcker bloggen till liv

Plötsligt sprakar bloggen till liv igen. Vad an detta? Jo, svaret är ganska enkelt. Midlake.

Den här bloggen saknar ju såväl mål som egentligt existensberättigande. Enda syftet är att upphovsmannen själv ska kunna skriva av sig lite då behov uppstår. Och nu har ett sådant läge inträtt och anledningen är Midlakes senaste platta For the Sake Of Bethel Woods. Större delen av den rock- och popmusik som existerar i världen skriver andra och mer initierade redan om och gör det bättre. Jag ser ingen anledning att göra tillägg så länge jag instämmer med någon. Men om Midlake är det tämligen tyst och därför finns det skäl att skriva även om mitt bidrag knappast gör någon avgörande skillnad. Men får jag en till som lyssnar är det värt det. Och även om inte får det så har jag semester och att skriva om musik är en tämligen rogivande sysselsättning så länge jag inte ställer några kvalitetskrav på såväl språk som form. Så det är värt det oavsett.

Om ni inte minns. Midlake var ett i raden av alternativa folkrockband som nådde viss framgång och kritikernas gunst i svallvågorna efter Fleet Foxes, Mumford & Sons och Band of Horses framgångar för sisådär ett och ett halvt decennium sedan. Deras sound präglades av en rekonstruktion av 70-talets mjukrock med tillhörande ingredienser såsom tvärflöjt, svävande melodislingor och spirituell naturmystik. Deras andlige ledare och gruppens frontperson var då Tim Smith. Texaskvintettens främsta framgång var låten Roscoe från 2006 års The Trial Of Van Occupanther. En låt som på många sätt symboliserar gruppens sound vid denna tid. 2010 släppte de den natursköna och bitvis suggestiva plattan The Courage of Others som åtminstone gjorde mig till ett hängivet fan.  Det blev också gruppens kommersiella och konstnärliga peak tills dags datum. 

Strax därefter hoppade Tim Smith av bandet och gitarristen Eric Pulido tog över rodret som vokalist och frontman. För mig bidrog till att intresset för gruppen sjönk och 2013 års Antiphon gled mig ganska obemärkt förbi trots ett par mindre tappra försök att hitta något som greppade tag i mig på samma sätt som deras tidigare plattor hade gjort. Jag hade då bilden av att det var Smith som hade stått för gruppens magi och ett Midlake utan honom kan inte vara detsamma. Möjligtvis påverkades jag även av tidens trender, som då berättade att folkrock inte var lika angeläget längre, då jag dömde ut Antiphon som till mångt och mycket var en mer renodlad och direkt rockplatta gentemot den kritikerrosade föregångaren. Sedan blev det tyst. Pulido satsade på sido- och soloprojekt som för mig inte hitintills gjort några bestående intryck.

Så när jag i våras uppmärksammade att gruppen, fortsatt med Pulido som frontman, släppt ett nytt alster nio år efter föregångaren var mina förväntningar tämligen låga. Men ju mer jag lyssnat på albumet desto mer hänförd har jag blivit. Jag inser att jag har underskattat Pulidos talang. Som musiker har jag alltid förstått gruppmedlemmarnas kvalitéer men nu inser jag att Pulido även är en utmärkt sångare och låtskrivare. Eller om det främst ska ses som ett framgångsrikt grupparbete. Det ska ha varit keyboardisten Jesse Chandlers pappas död som gett upphov till att återförena gruppen igen. Jag saknar hursomhelst inte längre Tim Smith när jag lyssnar på gruppens nya platta som med stilfullhet lyckas förena gruppens rötter i suggestiv naturromantik med mer direkta och jordnära rockmelodier och monotona gitarrslingor. Steget från tidigare nämnda Roscoe är inte långt. Det här är en utmärkt platta. Jag inser nu att jag med nytt perspektiv måste ge Antiphon en ny ärlig chans. Det känns som den är bättre än vad jag minns.   

I början av november befinner gruppen på en nordenturné med spelningar i bland annat Stockholm, Göteborg och Köpenhamn. Värt att uppmärksamma. 

måndag 27 december 2021

Bästa plattorna från 2021 - Mackes val

Det skulle vara lätt för mig att säga att denna blogg har gjort sitt, men det har den inte, tror jag... I vilket fall måste jag lista mina favoritplattor från 2021. Det är trots allt en tradition. Dessutom skapade en ofrivillig coronakarantän under mellandagarna lite tid över för mindre livsavgörande grubblerier. Även om jag fortfarande har en uns kvar av tonårsövertygelsen om att popmusik är på blodigt allvar. Här kommer i vilket fall de plattor från 2021 som fångat min uppmärksamhet mest.

  1. The War on Drugs I Don't Live Here Anymore 
    Adam Granduciel har nått en nivå i sitt låtskapande där de mest självklara melodislingorna känns unika och storslagna. Likt förebilderna Springsteen och Dylan i sina bästa stunder. Han stjäl med stil och finess och det låter fantastiskt.
     


  2. Gojira Fortitude
    Den franska metaltrion blandar teknisk finess med aggressiva vredesutbrott mot skövlingen av Amazonas regnskogar. Sympatiskt och välbehövligt, men främst underhållande och välljudande.



  3. Mastodon Hushed and Grim
    Mastodon gör sitt storslagna rockepos. Likt Physical Grafitti eller Beatles vita album. Kanske att det inte kommer inte i närheten av dessa skivors status. Men i min värld är det inte kvalitén som skiljer dessa åt. Det är bara tiderna som förändrats.



  4. Billie Eilish Happier Than Ever
    Vet inte om detta är ett uttryck för en ålderkris men jag kan inte sluta lyssna på denna genialiske yngling. Spänstigare än Lana Del Rey och coolare än alla andra.



  5. Strand of Oaks In Heaven
    Tim Showalter är återigen uppbackad av musiker från My Morning Jacket och gör den där självklara rockplattan som jag hoppades MMJ skulle göra.



  6. Robert Plant & Alison Krauss Raise the Roof
    Robert Plant är 53 år äldre än Billie Eilish men fortfarande vital och relevant. Tillsammans med den nu 50-åriga countrystjärna Krauss skapas återigen magi.



  7. Ossler Regn av glas
    Den här plattan är tung som fan. Tung som fan. Absolut.



  8. Israel Nash Topaz
    Nash framstår allt mer som en Jim Ford för 2000-talet. Stor soulmusik med rötter i traditionell americana. Nash övertygar allt mer för varje album han ger ut.




  9. Nick Cave & Warren Ellis Carnage
    Caves musikaliska skapande har, likt själsfränder som Cohen och Cash, visat sig bli allt bättre med åren. Tillsammans med vapendragaren Warren Ellis känns detta som en naturlig uppföljare till den magnifika men ack så tragiska Ghosteen.



  10. Lucy Dacus Home Video
    En behaglig och sympatisk mix av indierock á la nittiotalets glansdagar och mer traditionell popmusik. Inget revolutionärt nyskapande här inte men vem behöver det?
Bubblare:
My Morning Jacket My Morning Jacket
Sturgill Simpson The Ballad of Dood & Juanita
Loney Dear A Lantern And A Bell
Hederos & Hellberg Tillsammans mot ljuset
Halsey If I Can't Have Love, I Want Power
David Ritschard Blåbärskungen
Low HEY WHAT
The Reds, Pinks and Purples Uncommon Weather

Nu åter till den stora frågan. Är denna blogg äntligen död nu? Utgör denna mediokra lista spiken i kistan? Vem vet. 2022 har nog svaret i sitt sköte.

Gott nytt rockår!

tisdag 30 mars 2021

Israel Nash toppar formen

Vid nittiotalets mitt befann jag mig vid ett vägskäl vad gäller min musikaliska vandring inom pop- och rockmusiken. Jag hade alltmer lämnat grungig hårdrock bakom mig och nya världar började öppna sig. En bidragande orsak till att jag fann ny stigar att vandra som uppmuntrade min begynnande skivkonsumtion och fortsatta nörderi låg i att jag vid denna tidpunkt upptäckte samlingsplattorna  39 Soulklassiker 1960-69 och 35 Soulklassiker 1970-75, utgivna i ett samarbete mellan Diesel Music och Sony. Mats Nileskär spelade en central roll på flera sätt vid tillkomsten av dessa eminenta samlingsplattor som levde upp till de tämligen fantasilösa titlarna. Faktum är att dessa album har haft större betydelse för mitt musiklyssnande än någon annan soulsamling som är utgiven av "creddiga" bolag som Kent, Stax, Motown eller Soul Jazz Records som jag har i min skivsamling.

Parallellt med detta började jag sjunka allt djupare ner i Americana-rock som senare skulle föra mig vidare mot country och singer/songwriter-rock. Där jag sen fastnat under allt för lång tid för att det ska anses som hälsosamt eller att jag på något sätt ska uppfattas som modern. Jag tänker på denna fas i mitt musiklyssnande då jag hör Israel Nash senaste album Topaz. En utomordentligt fin hybrid mellan främst 70-talets smäktande och episka soulmusik och den traditionella countryrock som har varit Nash hemvist sedan han även tilltalade sig som Gripka i efternamn. Det handlar knappas om något banbrytande, revolutionärt album för att vara utgivet 2021. Det handlar om musik som lever upp till devisen att "Country Got Soul" som vid det här laget egentligen är ganska uttjatad. 

Men vad gör det när musik kan vara såhär befriande vackert. Israel Nash tillhör en av många män med skägg som jag beundrar allt mer ju längre deras alltmer grånande hår får växa.

söndag 28 mars 2021

TEMA 2O: Sophisti Pop (Mars 2021)

Pretentiös popmusik från 1980-talet finns det tämligen gott om. Musik med ambition att både finna sig på topplistorna och dansgolven men även med ett intellektuellt djup. En svårbemästrad genre men månadens lista är ett urval av några personliga favoriter.

lördag 6 februari 2021

TEMA 20: Waits For Spring(steen)

De föddes med bara drygt ett par månaders mellanrum under 1949, släppte sina debutalbum samma år och utmålades under tidigt sjuttiotal som lovande singer/songwriters. Men därefter slutar kanske likheterna mellan Tom Waits och Bruce Springsteen. Då Waits gick all in på teatralisk, whiskeydränkt cabaretcirkus iklädd en jazzig singer/songwriter-skrud rörde sig Springsteen mot de storskaliga arenorna med gitarren och sitt kraftfulla patos som förenade oliktänkande människor som främsta vapen. Men båda kom att få sina genombrott, både kommersiellt och konstnärligt, och är idag två av dem mest aktade namnen inom sitt gebit inom den moderna pop- och rockmusikhistorien. Givna referenspunkter för ett stort antal efterföljare. 

De har båda släppt plattor i jämn takt och har med några få undantag aldrig gjort någon djupdykning eller praktfiasko likt Dylan, Bowie eller Neil Young. De har bibehållit respekt och integritet. Det har dessutom fått sina låtar omtolkade av en rad andra artister.

Efter att nyligen läst Springsteens biografi Born To Run blev jag inspirerad att göra en komparativ lista dessa storheter emellan med covers av deras alster. Varannan låt av vardera låtskrivare. Inte nödvändigtvis de bästa, utan de som för stunden kändes mest intressanta och relevanta utifrån ett subjektivt perspektiv. Allt från Pet Shop Boys och Pointer Sisters till John Holm och Queens of the Stone Age. Håll till godo. Här kommer årets andra tematiska lista:

Olof Wallberg - It All

Att Olof Wallberg är en fullfjädrad entertainer i alla dess uttrycksformer hade jag viss kännedom om. Det har jag som kollega vid flertalet tillfällen fått bevittna. Att han även går in med både själ och hjärta i de projekt han tar sig an är något som knappast överraskar. Men att han besatt en sådan mångfacetterad röst som kunde fånga ett brett känslospektra och en förmåga att komponera  majestätiska poplåtar i all sin enkelhet var något jag inte förutspådde. Men som så ofta förr vet jag alldeles för lite. Jag blir positivt överraskad av hans första singel som soloartist. Wallberg har en professionell förmåga att klä sig i ny skrud beroende på i vilket sammanhang han vill röra sig i. Mer som en kameleont än en varan. Men det känns äkta och ärligt. It All heter den i vilket fall och den tycker jag att ni ska lyssna på. 

Låten får plats på min lista över årets mest intressanta låtar som som passerat mina öron hitintills.

2021 - So Far, So Good... So What!?


onsdag 30 december 2020

Årets bästa skivor 2020 - I spåren av en pandemi

Att för mig summera 2020 i form av en årsbästalista är inte helt enkelt. Faktum är att det blir en större utmaning för varje år som går, jag har allt svårare att finna mig tillrätta i det moderna musikaliska landskapet som formas på ett annat sätt än då musiken formade mig. Även om jag tycker musik är precis lika viktigt och roligt som någonsin förr så har jag svårare att finna ny musik som skapar den där kittlande känslan av njutning och upptäckarglädje. Det är väl tyvärr ett ålderstecken. Det krävs något alldeles extra för att det ska brinna. 

2020 är dessutom ett år som inte har varit likt något annat jag upplevt. Därför har jag kanske haft ett större behov att luta mig tillbaks på bekanta röster som skänker en känsla av att den gamla världen trots allt finns kvar i skuggan av pandemi, klimatförändringar och nya politiska vindar. Jag tillhör inte dem som hävdar att det var bättre förr men det enda vi nog kan enas om var att det var annorlunda. Och då gäller det att finna sin plats i allt det nya vilket kan vara en utmaning.  

Ovan nämnda resonemang kan ge en förklaring till varför jag under det gångna året fastnade för Michael Stipes utgivna singel No Time For Love Like Now. Egentligen ingen märkvärdig låt, något som skulle kunna vara hämtat från R.E.M:s mindre intressanta period kring milleniumskiftet, men just i år fyllde den en funktion. Av kanske samma skäl blev Grandaddys R.I.P Coyote Condo #5 också en favorit. För övrigt har 2020 varit ett tämligen dystert år och det präglar också min lista över favoritalbum som detta år får bli i en fem-i-topp. 2020 förtjänar inte mer. Jag avslutar dock med plattor som jag nog kommer att ge fler chanser i framtiden och som förtjänar uppmärksamhet men finner ingen inspiration i att skriva om dem nu. 

1. Nick Cave Idiot Prayer - Alone At Alexandra Palace
En liveplatta på en ödslig konsertarena. Nick Cave ensam med sitt piano summerar en alldeles enastående karriär med musik som på ett ypperligt sätt tonsätter en pandemi. 2020 kan inte få ett bättre soundtrack. Redan efter förra årets Ghosteen var jag övertygad men nu är jag än mer fäst vid hans musik. Och ju mindre orkestrering desto mer framhävs hans storhet. Han har en förmåga att med små medel skapa en ödesdiger dramatik. Såväl nya låtar som Waiting For You eller den trettio år gamla The Ship Song blir i detta format smärre mästerverk. En tröst för en utebliven konsert på Globen. Och tyvärr tror jag att jag aldrig kommer att få chansen att se honom live. Men denna platta är en betydelsefull tröst. 


2. Christian Kjellvander  About Loving And Loving Again
När Christian Kjellvander fick ett genombrott med sin solodebut Songs From A Two-Room Chapel 2002 låg vägen öppen för honom att bli en inhemsk motsvarighet till Ryan Adams (även om det år 2020 inte är en lika smickrande jämförelse som det var då). Han kom helt rätt i tiden och med hänseende till att han hade tillbringat delar av sin uppväxt i Seattle i kombination med hans talang var det ingen svensk som kunde göra americana-rock med större trovärdighet och språklig finess. Hade han fortsatt på det spåret skulle han ett decennium senare varit en eftertraktad Så Mycket bättre-artist. Men redan på uppföljaren Faya från 2005 markerade han med tydlighet att hans ambitioner låg någon helt annanstans, målet var något större. Med förebilder som Richard Buckner, Townes Van Zandt, Leonard Cohen och Mickey Newbury visste han vart han vill styra skutan. Och med facit i hand är vi som tålmodigt följt hans musikaliska utveckling glada för det.  Kjellvander har aldrig agerat insmickrande eller inställsamt mot sin publik utan istället konsekvent sökt sig mot musikaliska marker där hans konstnärliga och musikaliska frihet kan få tillräckligt med utrymme.  De som vill får följa med på resan, de andra lämnar han därhän. Känslan är att 2020 är det år då han har nått sitt mål med dels en fantastisk soloplatta samt dessförinnan ett utmärkt samarbete med Tonbruket som resulterade i plattan Doom Country, som i mitt tycke var mer doom än country. Och med About Loving And Loving Again tar han steget allt längre bort från den singer-songwriter/americana-scen som han en gång var en betydande del av. Han har skapat sig en unik position inom den svenska musikscenen som gett honom en respekt och betydelse som inte mäts i publik eller antal lyssningar på streamningstjänster. Det han lyckats skapa är något större som på den inhemska scenen kan bäst jämföras med det som Pelle Ossler och Anna von Hausswolff lyckats med. Kanske krävdes det en pandemi för att Kjellvander skulle komma till sin rätt för hans musik har aldrig känts så viktig som precis just nu trots att tematiken på skivan inte gör någon som helst koppling den nuvarande samhällsutvecklingen. Istället är det en skiva om uppbrott, svek och försoning. Allmänmänskliga ting som skapar en känsla av tidlöshet. Precis som det Cohen skapade i sina bästa stunder.


3. Bohren & Der Club Of Gore Patchouli Blue
2020 blev det år då jag upptäckte skönheten i ett post-metaljazzband från Tyskland.  Om Kjellvander försökte sig på på Doom Country tillsammans med Tonbruket så är det här Doom Jazz i ordets rätta bemärkelse där Angelo Badalamentis filmmusik kan beskrivas som en partyhöjare i jämförelse. Inget för den som vill ha variation. Allt går i moll. Ett ljudlandskap där jag har känt mig hemma i och ständigt velat återvända till under året som gått. Lite paradoxalt men vemodigt vackert avslutas skivan med Meine Welt Ist Schön.


4. A.A. Williams Forever Blue
Ytterligare en ny upptäckt för detta år. A.A. Williams bedårande musik svävar i fritt i ett landskap där alla musikaliska genres är tillåtna. Hon gör det på ett sätt att man som lyssnare inte bryr sig om vilken sorts musik det är man lyssnar på. Det är ett kvalitetstecken. Årets största musikaliska utropstecken i min värld! Likt musikaliska själsfränder som Chelsea Wolfe, Anna von Hausswolff och Emma Ruth Rundle hämtar hon inspiration hos såväl PJ Harvey, Kate Bush, Portishead som mörk döds- och gothmetal.


5. Avishai Cohen Big Vicious
Trumpet kan vara ett enerverande instrument. Men i händerna på Avishai Cohen (inte den Avishai Cohen, utan den israeliske namne) så blir jag hänförd på en vacker musikalisk jazzresa från Beethoven till Massive Attack. Vackert!

Andra plattor från 2020 som jag haft behållning av och säkerligen kommer ha stor glädje av i framtiden då jag hunnit lyssna ännu mer:

Jason Isbell & the 400 Unit Reunions
Katatonia City Burials
Rolling Blackouts Coastal Fever Sideways To New Italy
Brandy Clark Your Life Is A Record
Taylor Swift Folklore
Courtney Marie Andrews Old Flowers
The White Buffalo On The Widow's Walk
The Strokes The New Abnormal
Emma Ruth Rundle & Thou May Our Chambers Be Full

Det var nog allt för mig för detta år. Gott nytt rockår!

 

måndag 7 december 2020

TEMA 20: 2020 - En vinter utan jul. Ställ in! Boka av! Skjut upp! (Dec 2020)

2020 blev ett annorlunda år. Som inget annat jag har upplevt hitintills. Allt har inte var negativt men känslan har hela tiden präglats av att ingenting är som det borde vara. Så även julen kommer präglas av denna känsla. Kanske är det därför jag i år har haft ovanligt svårt med julmusik. Vid mer normala omständigheter brukar jag alltid vid denna tid på året försöka sammanställa listor med nyutkomna tolkningar av mer eller mindre kända julklassiker av artister som är verksamma inom country, folk och americana. Men detta år har inte lusten infunnit sig. Så istället fokuserade jag på låtar som helst utan att nämna ordet "Christmas" handlar om den mörkaste tiden på året. Kul, va!?  

Det smög sig visserligen in en och annan julrelaterad låt som Phosphorescents Christmas Down Under, Phoebe Bridges version av If We Make It Through December och Hiss Goldens Messengers tolkning av John Prines Christmas In Prison tillsammans med en ärrad Lucinda Williams. Men på något sätt kan jag relatera till dessa låtar på ett annat sätt i år än tidigare. Annars lyser julen med sin frånvaro på årets jullista. Kanske är Bonnie 'Prince' Billys tolkning av Roses In The Winter den mest trösterika låta jag kan lyssna på när vi vet att vi går mot mörkare tider innan det vänder. För så har ju vår statsminister sagt att det kommer att bli och då litar jag ju blint på hans ord.

Här är månadens lista

måndag 9 november 2020

TEMA 20: November - En svensk (hård)rockhistoria 1967-1981

När i stort sett hela världen med viss krampaktig ångest följt det amerikanska presidentvalet och Bidens väg mot Vita huset har jag ägnat tiden åt att utforska den svenska hårdrockshistorien. Eller snarare frånvaron av den. Svensk hårdrock har egentligen inga tydliga inhemska rötter. Visst fanns det ett par grupper under inledningen av 1970-talet som brukar räknas dit. November och New Rose för att nämna några. Kanske bör även den kristna rockgruppen Jerusalem inkluderas även om de kommer in lite senare i historien. 

Men den svenska rockmusikens utveckling under 1970-talet hämmades möjligtvis av det starka ideologiska grepp som den svenska musikrörelsen, proggen, hade. Det gick inte att helt ostraffat plocka upp influenser från brittiska pionjärer som Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple. De var  grupper som i sina texter saknade den korrekta politiska analysen som självklart skulle komma från vänster. Riktmärket hos den svenska musikrörelsen, som vid denna tid drev den enda officiella musiktidsskriften Musikens Makt, var att den ultimata rockgruppen ska låta som Nynningen och baseras på en likartad värdegrund. Att försöka slå igenom med icke-radioanpassad musik utanför proggrörelsens ramar var inte helt enkelt i Sverige vid denna tid. 

Det märks inte minst i samband med punkens genombrott i England under slutet av sjuttiotalet som inledningsvis betraktas med skeptiska ögon från Musikens Makts chefsideologer. Det är egentligen först när Ebba Grön slår igenom och gör en cover på Blå Tågets Staten & kapitalet som stora delar av rörelsen byter sida. The Clash ideologiska inriktning och tydliga politiska budskap hade också en viss betydelse i sammanhanget bör kanske tilläggas. Men det är också början på slutet för proggrörelsens dominans inom svenskt musikliv och i samband med detta föds en musikjournalistik oberoende proggen. Det ger en ökad möjlighet för en större mångfald i svenskt musikliv och det är också då den inhemska hårdrocksscenen börjar växa. Det som med tiden skulle bli en framgångssaga med både kommersiella storheter som Europe, Yngwie Malmsteen och Hammerfall men också pionjärer inom mer extrema genrer som via Bathory, Candlemass, At the Gates och Entombed tog oss till In Flames, Opeth, Meshuggah och Ghost som blev internationella storheter inom sitt gebit.

Men det är inte denna del av rockhistorien som jag vill rikta fokus mot. Utan det som hände dessförinnan, under 70-talet. Grupper som tog hårdrocken till Sverige. Det blir också temat för månadens spotifylista (med maximalt 20-låtar). Samtidigt som den svenska proggrörelsens ideologiska bojor till viss del hämmade utvecklingen så fanns det en musikalisk spännvidd bland de grupper som rörde sig i utkanten av rörelsen. November har jag redan nämnt men även de tidiga upplagorna av Kebnekaise bör räknas dit. Trettioåriga krigets proggiga, musikaliska fälttåg snuddar också bitvis vid det samtida utländska aktörer, som brukar definieras som hårdrock, ägnade sig åt. Liksom det svenska bandet SAGA som rent estetiskt och textmässigt skapade något som går att koppla till samma genre. Sedan fanns det även renodlade proggband likt Motvind och Nationalteatern som rörde sig inom ett vitt spektrum av musikaliska genres och emellanåt ägnade sig åt svagt, dieseldoftande tunggung. Proggrörelsen innehöll trots allt en hel del kreativ musikalitet som är värd att uppmärksamma.

Sedan hävdar jag med med den nyktres osäkerhet att Tages It's My Life från deras klassiska Studio-album från 1967 är den första svenska hårdrockslåten. Gissar att det är flertalet som har invändningar mot detta påstående. Kanske till och med upphovsmännen själva.

Hur som helst så landade detta i en Spotifylista på 20 låtar som försöker ringa in begynnelsen av den inhemska svenska hårdrocksscenen. En scen som artisterna på listan själva inte ens visste att de tillhörde. Men det här med olika genres är ju ändå bara på låtsas. Dock kan inte listan ses som helt komplett då det kristna bluesrockbandet Vatten inte finns tillgängligt på Spotify. Albumet Tungt vatten från 1975 har, efter hyllningar från bland annat Opeths frontfigur Mikael Åkerlund, nått en kultstatus och blivit en svårtillgänglig dyrgrip på andrahandsmarknaden. Gruppens andliga och musikaliske frontfigur utgjordes av Tomas Ernvik som i mindre kretsar hyllas som en unik gitarrvirtuos. Gruppens musik är en anomali i den svenska rockhistorien där frikyrkan, genom sjuttiotalets hårdrockspsykedelia möter den svenska proggrörelsen. Hur motstridigt det än låter. Om någon sitter på mer information om denne Ernvik skulle jag vara intresserade av att ta del av detta. Jag önskar jag kunde läsa en intervju med honom eftersom gruppens musik fascinerar mig och dess säregenhet gör mig nyfiken. Det tog fem år för gruppen att göra en uppföljare och de fortsatte att släppa plattor på 80-talet i oregelbunden takt som jag inte har lyssnat på. Ernvik dog 2016, 65 år gammal, efter längre tids sjukdom. Gruppens verkliga betydelse för rockens utveckling i Sverige kan nog diskuteras men de utgör ändå ett bevis på att det fanns en alternativ scen i Sverige under denna tid som stod utanför proggrörelsen. Skivan är i mitt tycke tämligen ojämn men topparna är höga och med tanke på ur vilket sammanhang den växte fram blir det ett unikt inslag i den svenska rockhistorien. 

Här i alla fall min spotifylista över den svenska hårdrockens begynnelse: