tisdag 30 mars 2021

Israel Nash toppar formen

Vid nittiotalets mitt befann jag mig vid ett vägskäl vad gäller min musikaliska vandring inom pop- och rockmusiken. Jag hade alltmer lämnat grungig hårdrock bakom mig och nya världar började öppna sig. En bidragande orsak till att jag fann ny stigar att vandra som uppmuntrade min begynnande skivkonsumtion och fortsatta nörderi låg i att jag vid denna tidpunkt upptäckte samlingsplattorna  39 Soulklassiker 1960-69 och 35 Soulklassiker 1970-75, utgivna i ett samarbete mellan Diesel Music och Sony. Mats Nileskär spelade en central roll på flera sätt vid tillkomsten av dessa eminenta samlingsplattor som levde upp till de tämligen fantasilösa titlarna. Faktum är att dessa album har haft större betydelse för mitt musiklyssnande än någon annan soulsamling som är utgiven av "creddiga" bolag som Kent, Stax, Motown eller Soul Jazz Records som jag har i min skivsamling.

Parallellt med detta började jag sjunka allt djupare ner i Americana-rock som senare skulle föra mig vidare mot country och singer/songwriter-rock. Där jag sen fastnat under allt för lång tid för att det ska anses som hälsosamt eller att jag på något sätt ska uppfattas som modern. Jag tänker på denna fas i mitt musiklyssnande då jag hör Israel Nash senaste album Topaz. En utomordentligt fin hybrid mellan främst 70-talets smäktande och episka soulmusik och den traditionella countryrock som har varit Nash hemvist sedan han även tilltalade sig som Gripka i efternamn. Det handlar knappas om något banbrytande, revolutionärt album för att vara utgivet 2021. Det handlar om musik som lever upp till devisen att "Country Got Soul" som vid det här laget egentligen är ganska uttjatad. 

Men vad gör det när musik kan vara såhär befriande vackert. Israel Nash tillhör en av många män med skägg som jag beundrar allt mer ju längre deras alltmer grånande hår får växa.

söndag 28 mars 2021

TEMA 2O: Sophisti Pop (Mars 2021)

Pretentiös popmusik från 1980-talet finns det tämligen gott om. Musik med ambition att både finna sig på topplistorna och dansgolven men även med ett intellektuellt djup. En svårbemästrad genre men månadens lista är ett urval av några personliga favoriter.

lördag 6 februari 2021

TEMA 20: Waits For Spring(steen)

De föddes med bara drygt ett par månaders mellanrum under 1949, släppte sina debutalbum samma år och utmålades under tidigt sjuttiotal som lovande singer/songwriters. Men därefter slutar kanske likheterna mellan Tom Waits och Bruce Springsteen. Då Waits gick all in på teatralisk, whiskeydränkt cabaretcirkus iklädd en jazzig singer/songwriter-skrud rörde sig Springsteen mot de storskaliga arenorna med gitarren och sitt kraftfulla patos som förenade oliktänkande människor som främsta vapen. Men båda kom att få sina genombrott, både kommersiellt och konstnärligt, och är idag två av dem mest aktade namnen inom sitt gebit inom den moderna pop- och rockmusikhistorien. Givna referenspunkter för ett stort antal efterföljare. 

De har båda släppt plattor i jämn takt och har med några få undantag aldrig gjort någon djupdykning eller praktfiasko likt Dylan, Bowie eller Neil Young. De har bibehållit respekt och integritet. Det har dessutom fått sina låtar omtolkade av en rad andra artister.

Efter att nyligen läst Springsteens biografi Born To Run blev jag inspirerad att göra en komparativ lista dessa storheter emellan med covers av deras alster. Varannan låt av vardera låtskrivare. Inte nödvändigtvis de bästa, utan de som för stunden kändes mest intressanta och relevanta utifrån ett subjektivt perspektiv. Allt från Pet Shop Boys och Pointer Sisters till John Holm och Queens of the Stone Age. Håll till godo. Här kommer årets andra tematiska lista:

Olof Wallberg - It All

Att Olof Wallberg är en fullfjädrad entertainer i alla dess uttrycksformer hade jag viss kännedom om. Det har jag som kollega vid flertalet tillfällen fått bevittna. Att han även går in med både själ och hjärta i de projekt han tar sig an är något som knappast överraskar. Men att han besatt en sådan mångfacetterad röst som kunde fånga ett brett känslospektra och en förmåga att komponera  majestätiska poplåtar i all sin enkelhet var något jag inte förutspådde. Men som så ofta förr vet jag alldeles för lite. Jag blir positivt överraskad av hans första singel som soloartist. Wallberg har en professionell förmåga att klä sig i ny skrud beroende på i vilket sammanhang han vill röra sig i. Mer som en kameleont än en varan. Men det känns äkta och ärligt. It All heter den i vilket fall och den tycker jag att ni ska lyssna på. 

Låten får plats på min lista över årets mest intressanta låtar som som passerat mina öron hitintills.

2021 - So Far, So Good... So What!?


onsdag 30 december 2020

Årets bästa skivor 2020 - I spåren av en pandemi

Att för mig summera 2020 i form av en årsbästalista är inte helt enkelt. Faktum är att det blir en större utmaning för varje år som går, jag har allt svårare att finna mig tillrätta i det moderna musikaliska landskapet som formas på ett annat sätt än då musiken formade mig. Även om jag tycker musik är precis lika viktigt och roligt som någonsin förr så har jag svårare att finna ny musik som skapar den där kittlande känslan av njutning och upptäckarglädje. Det är väl tyvärr ett ålderstecken. Det krävs något alldeles extra för att det ska brinna. 

2020 är dessutom ett år som inte har varit likt något annat jag upplevt. Därför har jag kanske haft ett större behov att luta mig tillbaks på bekanta röster som skänker en känsla av att den gamla världen trots allt finns kvar i skuggan av pandemi, klimatförändringar och nya politiska vindar. Jag tillhör inte dem som hävdar att det var bättre förr men det enda vi nog kan enas om var att det var annorlunda. Och då gäller det att finna sin plats i allt det nya vilket kan vara en utmaning.  

Ovan nämnda resonemang kan ge en förklaring till varför jag under det gångna året fastnade för Michael Stipes utgivna singel No Time For Love Like Now. Egentligen ingen märkvärdig låt, något som skulle kunna vara hämtat från R.E.M:s mindre intressanta period kring milleniumskiftet, men just i år fyllde den en funktion. Av kanske samma skäl blev Grandaddys R.I.P Coyote Condo #5 också en favorit. För övrigt har 2020 varit ett tämligen dystert år och det präglar också min lista över favoritalbum som detta år får bli i en fem-i-topp. 2020 förtjänar inte mer. Jag avslutar dock med plattor som jag nog kommer att ge fler chanser i framtiden och som förtjänar uppmärksamhet men finner ingen inspiration i att skriva om dem nu. 

1. Nick Cave Idiot Prayer - Alone At Alexandra Palace
En liveplatta på en ödslig konsertarena. Nick Cave ensam med sitt piano summerar en alldeles enastående karriär med musik som på ett ypperligt sätt tonsätter en pandemi. 2020 kan inte få ett bättre soundtrack. Redan efter förra årets Ghosteen var jag övertygad men nu är jag än mer fäst vid hans musik. Och ju mindre orkestrering desto mer framhävs hans storhet. Han har en förmåga att med små medel skapa en ödesdiger dramatik. Såväl nya låtar som Waiting For You eller den trettio år gamla The Ship Song blir i detta format smärre mästerverk. En tröst för en utebliven konsert på Globen. Och tyvärr tror jag att jag aldrig kommer att få chansen att se honom live. Men denna platta är en betydelsefull tröst. 


2. Christian Kjellvander  About Loving And Loving Again
När Christian Kjellvander fick ett genombrott med sin solodebut Songs From A Two-Room Chapel 2002 låg vägen öppen för honom att bli en inhemsk motsvarighet till Ryan Adams (även om det år 2020 inte är en lika smickrande jämförelse som det var då). Han kom helt rätt i tiden och med hänseende till att han hade tillbringat delar av sin uppväxt i Seattle i kombination med hans talang var det ingen svensk som kunde göra americana-rock med större trovärdighet och språklig finess. Hade han fortsatt på det spåret skulle han ett decennium senare varit en eftertraktad Så Mycket bättre-artist. Men redan på uppföljaren Faya från 2005 markerade han med tydlighet att hans ambitioner låg någon helt annanstans, målet var något större. Med förebilder som Richard Buckner, Townes Van Zandt, Leonard Cohen och Mickey Newbury visste han vart han vill styra skutan. Och med facit i hand är vi som tålmodigt följt hans musikaliska utveckling glada för det.  Kjellvander har aldrig agerat insmickrande eller inställsamt mot sin publik utan istället konsekvent sökt sig mot musikaliska marker där hans konstnärliga och musikaliska frihet kan få tillräckligt med utrymme.  De som vill får följa med på resan, de andra lämnar han därhän. Känslan är att 2020 är det år då han har nått sitt mål med dels en fantastisk soloplatta samt dessförinnan ett utmärkt samarbete med Tonbruket som resulterade i plattan Doom Country, som i mitt tycke var mer doom än country. Och med About Loving And Loving Again tar han steget allt längre bort från den singer-songwriter/americana-scen som han en gång var en betydande del av. Han har skapat sig en unik position inom den svenska musikscenen som gett honom en respekt och betydelse som inte mäts i publik eller antal lyssningar på streamningstjänster. Det han lyckats skapa är något större som på den inhemska scenen kan bäst jämföras med det som Pelle Ossler och Anna von Hausswolff lyckats med. Kanske krävdes det en pandemi för att Kjellvander skulle komma till sin rätt för hans musik har aldrig känts så viktig som precis just nu trots att tematiken på skivan inte gör någon som helst koppling den nuvarande samhällsutvecklingen. Istället är det en skiva om uppbrott, svek och försoning. Allmänmänskliga ting som skapar en känsla av tidlöshet. Precis som det Cohen skapade i sina bästa stunder.


3. Bohren & Der Club Of Gore Patchouli Blue
2020 blev det år då jag upptäckte skönheten i ett post-metaljazzband från Tyskland.  Om Kjellvander försökte sig på på Doom Country tillsammans med Tonbruket så är det här Doom Jazz i ordets rätta bemärkelse där Angelo Badalamentis filmmusik kan beskrivas som en partyhöjare i jämförelse. Inget för den som vill ha variation. Allt går i moll. Ett ljudlandskap där jag har känt mig hemma i och ständigt velat återvända till under året som gått. Lite paradoxalt men vemodigt vackert avslutas skivan med Meine Welt Ist Schön.


4. A.A. Williams Forever Blue
Ytterligare en ny upptäckt för detta år. A.A. Williams bedårande musik svävar i fritt i ett landskap där alla musikaliska genres är tillåtna. Hon gör det på ett sätt att man som lyssnare inte bryr sig om vilken sorts musik det är man lyssnar på. Det är ett kvalitetstecken. Årets största musikaliska utropstecken i min värld! Likt musikaliska själsfränder som Chelsea Wolfe, Anna von Hausswolff och Emma Ruth Rundle hämtar hon inspiration hos såväl PJ Harvey, Kate Bush, Portishead som mörk döds- och gothmetal.


5. Avishai Cohen Big Vicious
Trumpet kan vara ett enerverande instrument. Men i händerna på Avishai Cohen (inte den Avishai Cohen, utan den israeliske namne) så blir jag hänförd på en vacker musikalisk jazzresa från Beethoven till Massive Attack. Vackert!

Andra plattor från 2020 som jag haft behållning av och säkerligen kommer ha stor glädje av i framtiden då jag hunnit lyssna ännu mer:

Jason Isbell & the 400 Unit Reunions
Katatonia City Burials
Rolling Blackouts Coastal Fever Sideways To New Italy
Brandy Clark Your Life Is A Record
Taylor Swift Folklore
Courtney Marie Andrews Old Flowers
The White Buffalo On The Widow's Walk
The Strokes The New Abnormal
Emma Ruth Rundle & Thou May Our Chambers Be Full

Det var nog allt för mig för detta år. Gott nytt rockår!

 

måndag 7 december 2020

TEMA 20: 2020 - En vinter utan jul. Ställ in! Boka av! Skjut upp! (Dec 2020)

2020 blev ett annorlunda år. Som inget annat jag har upplevt hitintills. Allt har inte var negativt men känslan har hela tiden präglats av att ingenting är som det borde vara. Så även julen kommer präglas av denna känsla. Kanske är det därför jag i år har haft ovanligt svårt med julmusik. Vid mer normala omständigheter brukar jag alltid vid denna tid på året försöka sammanställa listor med nyutkomna tolkningar av mer eller mindre kända julklassiker av artister som är verksamma inom country, folk och americana. Men detta år har inte lusten infunnit sig. Så istället fokuserade jag på låtar som helst utan att nämna ordet "Christmas" handlar om den mörkaste tiden på året. Kul, va!?  

Det smög sig visserligen in en och annan julrelaterad låt som Phosphorescents Christmas Down Under, Phoebe Bridges version av If We Make It Through December och Hiss Goldens Messengers tolkning av John Prines Christmas In Prison tillsammans med en ärrad Lucinda Williams. Men på något sätt kan jag relatera till dessa låtar på ett annat sätt i år än tidigare. Annars lyser julen med sin frånvaro på årets jullista. Kanske är Bonnie 'Prince' Billys tolkning av Roses In The Winter den mest trösterika låta jag kan lyssna på när vi vet att vi går mot mörkare tider innan det vänder. För så har ju vår statsminister sagt att det kommer att bli och då litar jag ju blint på hans ord.

Här är månadens lista

måndag 9 november 2020

TEMA 20: November - En svensk (hård)rockhistoria 1967-1981

När i stort sett hela världen med viss krampaktig ångest följt det amerikanska presidentvalet och Bidens väg mot Vita huset har jag ägnat tiden åt att utforska den svenska hårdrockshistorien. Eller snarare frånvaron av den. Svensk hårdrock har egentligen inga tydliga inhemska rötter. Visst fanns det ett par grupper under inledningen av 1970-talet som brukar räknas dit. November och New Rose för att nämna några. Kanske bör även den kristna rockgruppen Jerusalem inkluderas även om de kommer in lite senare i historien. 

Men den svenska rockmusikens utveckling under 1970-talet hämmades möjligtvis av det starka ideologiska grepp som den svenska musikrörelsen, proggen, hade. Det gick inte att helt ostraffat plocka upp influenser från brittiska pionjärer som Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple. De var  grupper som i sina texter saknade den korrekta politiska analysen som självklart skulle komma från vänster. Riktmärket hos den svenska musikrörelsen, som vid denna tid drev den enda officiella musiktidsskriften Musikens Makt, var att den ultimata rockgruppen ska låta som Nynningen och baseras på en likartad värdegrund. Att försöka slå igenom med icke-radioanpassad musik utanför proggrörelsens ramar var inte helt enkelt i Sverige vid denna tid. 

Det märks inte minst i samband med punkens genombrott i England under slutet av sjuttiotalet som inledningsvis betraktas med skeptiska ögon från Musikens Makts chefsideologer. Det är egentligen först när Ebba Grön slår igenom och gör en cover på Blå Tågets Staten & kapitalet som stora delar av rörelsen byter sida. The Clash ideologiska inriktning och tydliga politiska budskap hade också en viss betydelse i sammanhanget bör kanske tilläggas. Men det är också början på slutet för proggrörelsens dominans inom svenskt musikliv och i samband med detta föds en musikjournalistik oberoende proggen. Det ger en ökad möjlighet för en större mångfald i svenskt musikliv och det är också då den inhemska hårdrocksscenen börjar växa. Det som med tiden skulle bli en framgångssaga med både kommersiella storheter som Europe, Yngwie Malmsteen och Hammerfall men också pionjärer inom mer extrema genrer som via Bathory, Candlemass, At the Gates och Entombed tog oss till In Flames, Opeth, Meshuggah och Ghost som blev internationella storheter inom sitt gebit.

Men det är inte denna del av rockhistorien som jag vill rikta fokus mot. Utan det som hände dessförinnan, under 70-talet. Grupper som tog hårdrocken till Sverige. Det blir också temat för månadens spotifylista (med maximalt 20-låtar). Samtidigt som den svenska proggrörelsens ideologiska bojor till viss del hämmade utvecklingen så fanns det en musikalisk spännvidd bland de grupper som rörde sig i utkanten av rörelsen. November har jag redan nämnt men även de tidiga upplagorna av Kebnekaise bör räknas dit. Trettioåriga krigets proggiga, musikaliska fälttåg snuddar också bitvis vid det samtida utländska aktörer, som brukar definieras som hårdrock, ägnade sig åt. Liksom det svenska bandet SAGA som rent estetiskt och textmässigt skapade något som går att koppla till samma genre. Sedan fanns det även renodlade proggband likt Motvind och Nationalteatern som rörde sig inom ett vitt spektrum av musikaliska genres och emellanåt ägnade sig åt svagt, dieseldoftande tunggung. Proggrörelsen innehöll trots allt en hel del kreativ musikalitet som är värd att uppmärksamma.

Sedan hävdar jag med med den nyktres osäkerhet att Tages It's My Life från deras klassiska Studio-album från 1967 är den första svenska hårdrockslåten. Gissar att det är flertalet som har invändningar mot detta påstående. Kanske till och med upphovsmännen själva.

Hur som helst så landade detta i en Spotifylista på 20 låtar som försöker ringa in begynnelsen av den inhemska svenska hårdrocksscenen. En scen som artisterna på listan själva inte ens visste att de tillhörde. Men det här med olika genres är ju ändå bara på låtsas. Dock kan inte listan ses som helt komplett då det kristna bluesrockbandet Vatten inte finns tillgängligt på Spotify. Albumet Tungt vatten från 1975 har, efter hyllningar från bland annat Opeths frontfigur Mikael Åkerlund, nått en kultstatus och blivit en svårtillgänglig dyrgrip på andrahandsmarknaden. Gruppens andliga och musikaliske frontfigur utgjordes av Tomas Ernvik som i mindre kretsar hyllas som en unik gitarrvirtuos. Gruppens musik är en anomali i den svenska rockhistorien där frikyrkan, genom sjuttiotalets hårdrockspsykedelia möter den svenska proggrörelsen. Hur motstridigt det än låter. Om någon sitter på mer information om denne Ernvik skulle jag vara intresserade av att ta del av detta. Jag önskar jag kunde läsa en intervju med honom eftersom gruppens musik fascinerar mig och dess säregenhet gör mig nyfiken. Det tog fem år för gruppen att göra en uppföljare och de fortsatte att släppa plattor på 80-talet i oregelbunden takt som jag inte har lyssnat på. Ernvik dog 2016, 65 år gammal, efter längre tids sjukdom. Gruppens verkliga betydelse för rockens utveckling i Sverige kan nog diskuteras men de utgör ändå ett bevis på att det fanns en alternativ scen i Sverige under denna tid som stod utanför proggrörelsen. Skivan är i mitt tycke tämligen ojämn men topparna är höga och med tanke på ur vilket sammanhang den växte fram blir det ett unikt inslag i den svenska rockhistorien. 

Här i alla fall min spotifylista över den svenska hårdrockens begynnelse:

fredag 9 oktober 2020

TEMA 20: 2020 - Rocktober - Alive & kickin' (okt 2020)

Jag vet inte egentligen hur många konserter jag har gått miste om till följd av coronapandemin. Jag känner mig snuvad på Nick Caves spelning på Globen som jag hade biljetter till i slutet av maj. Det är en artist jag har uppskattat allt mer ju äldre jag blivit och om det kommer dyka upp något nytt tillfälle att se honom känns osäkert. Att arenatunga artister ska få börja turnera igen känns allt för avlägset för att jag ska våga hoppas och Cave själv tillhör ju snart en riskgrupp. 

För övrigt vet jag inte om jag egentligen har missat så mycket. De senaste åtta åren, sen dess att jag blev pappa, har jag väl egentligen bara snittat 3-5 konserter per år. Senaste konserten jag var på var Daniel Norgren på Vega i Köpenhamn i början av februari. Men vetskapen om att det inte är möjligt att gå på konserter har skapat ett tomrum och blivit en bekräftelse på att tillvaron inte längre är som vanligt. Den falska tryggheten är förlorad och det går längre inte att ta något för givet.

Men nedstängningen av denna typ av evenemang har gjort att mitt intresse för liveplattor har ökat. Liveinspelningar är något jag tidigare inte har gett så mycket för. Har tyckt att publikjubel bara förstör sinnesron då jag lyssnar på mina favoritartister. Nu tycker jag helt plötsligt att det känns exotiskt och fångar ytterligare en dimension av känslan. Dessutom är liveinspelningar ett tillfälle där de bästa artisterna har möjlighet att framföra sin bästa låtar då de befinner sig på topp rent musikaliskt. Som när R.E.M framför Fall On Me på 40 Watt Club i november 1992. Eller när Bob Dylan gör It Ain't Me, Babe under den magiska turnén Rolling Thunder Revue 1975. Att höra Springsteen göra en nedtonad och sparsmakad version av en smått uttjatat låt som Thunder Road på The Roxy i West Hollywood för ganska exakt 45 år sedan har fått mig att både förstå storheten i såväl låten som artisten. Som om jag inte har gjort det förr.

Därför blir månadens tematiska lista en sammanställning av några av mina favoritartisters bästa liveinspelningar. Det innefattar både artister jag har haft turen att få uppleva live såsom 16 Horsepower, My Morning Jacket och ovan nämnda Springsteen. Men främst innehåller listan artister jag aldrig har fått se och definitivt aldrig kommer att få uppleva som Leonard Cohen, Otis Redding, Thin Lizzy, Carole King, Aretha Franklin, Townes Van Zandt och Bill Withers. Att jag får se Neil Young eller Tom Waits live känns knappast sannolikt och jag grämer mig att jag inte tagit de chanser som erbjudits. Visst, jag såg ju en 76-årig Willie Nelson rocka loss i ett hyperaktivt tempo på Berns för ett decennium sedan så man ska väl aldrig säga aldrig. Det återstår att se hur det blir med Nick Cave. Det enda jag vet är att jag kommer värdera de möjligheter som erbjuds till att gå på konserter annorlunda i framtiden. För nu vet jag ju att inget är för evigt. Det krävdes en pandemi för att jag verkligen skulle inse det.

I vilket fall; här har ni en lista med 20 noga utvalda låtar över de liveinspelningar som jag funnit mest behållning i just nu. Begränsningen till 20 låtar gjorde att många favoritartister föll bort men konkurrensen gjorde listan desto bättre. Den känns mer relevant än någonsin tidigare. Rocktober - Alive & kickin'

fredag 25 september 2020

And We Should Die of That Roar

Jag fick ett mail som jag höll på att sortera till min skräppost från en viss Hardy Hum. Trodde det var ett spam. Men bakom namnet, som jag refererade till en tänkbar karaktär i en Roald Dahl-berättelse, gömde sig tydligen en fullblodig, gotisk bluesartist från Norrköping med rötter från Balkan. Det förstod jag då jag läste innehållet i mailet för att sedan lyssna på musiken. Trots sitt redan romanklingande namn använder han sig av det betydligt mer svårbemästrade artistnamnet And We Should Die of That Roar. Väl förkortat till AWSDOTR. Ett namn som är svårt att lägga på minnet men säger desto mer om det sound som karakteriserar hans musik.

AWSDOTR lägger ribban högt och med den ökar fallhöjden. Det pretentiösa och teatraliska anslaget som finns i den gotiska americana-blues som AWSDOTR ägnar sig åt kräver en rejäl dos självdistans och humor men inte minst talang och en känsla av äkthet för att det ska kännas relevant. Med låttitlar som Deathbed Lullabies, Darkness Calling Me och I Rather Be Dead så får man som lyssnare en känsla av var vi är på väg bara genom att läsa låttitlarna. Med tydliga musikaliska referenser till Tom Waits och mer genrespecifika artister som Johnny Dowd är det lätt att falla in i klyschor på alltför upptrampade stigar. Jag får erkänna att jag med viss skepsis tog mig an den nyutkomna plattan Deathbed Lullabies. Hans tredje i ordningen om jag förstått saken rätt.  Men för mig det första jag hört från honom.


Det tog också några låtar in på det sjuspår långa albumet innan min skepsis omvandlades till beundran. Det var när jag hörde låten I'm Bad News som jag kände att det brann till. Det här är ingen dussinmusik. Det här är något som måste spridas vidare till den stora världen. Om jag förstått saken rätt spelar Hardy Hum det mesta av den sparsmakade men ytterst välljudande och genomtänkta orkestreringen på egen hand. Han kallar sin musik för Graveyardsoul-noir rock. Vad det egentligen innebär vet jag inte men det låter charmigt och intelligent. Referenser till Waits och Dowd har jag redan nämnt men svenska artister som Andi Almqvist, Pelle Ossler och delar av Lars Bygdéns senare plattor känns inte långt borta. Rötterna från Balkan kan jag också syna med hjälp av referenser till delar av Goran Bregovic mer rockorienterade produktioner. 

Jag är i slutändan ytterst imponerad av det jag hör. Jag hoppas fler upptäcker Hardy Hums musik. Denna blogg kan dock inte bidra till någon vidare spridningseffekt men kan jag dra mitt strå till stacken hjälper jag gärna till. Är det något jag känner behov av under detta år så är det att få höra plattor likt Deathbed Lullabies.

söndag 6 september 2020

Terra - Underbara saker

Jag vet inte mycket om den Göteborgsbaserade gruppen Terra mer än att de släppt sin andra platta i år och att de spelar poppunkig rock på svenska som andas The Bear Quartet, Krunegård med flera och slungar mig tillbaka till den svenska indiepopscenen runt millenniumskiftet. Jag har överhuvudtaget inte lyssnat på deras debut men föll direkt då jag i våras hörde uppföljaren Underbara saker. Blev tvungen att göra en beställning. Och så här tre månader senare har jag fortfarande behållning av det jag hör. Nyskapande? Jag vet inte. Hör mycket Mattias Alkberg i sång och lyrik och bitvis förekommer Nirvanadoftande riff. Inget ont i det. Snarare tvärtom. I slutänden känns soundet ändå rätt unikt och skivan har mötts av mest bifall från musikjournalisterna. Det känns välförtjänt.