söndag 17 november 2019

Tiotalets hundra bästa låtar! Plats 51 - 60

Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.

51. Kendrick Lamar King Kunta, från albumet To Pimp A Butterfly (2015)

En av tiotalets kanske mest hyllade och kritikerrosade hiphop-aktörer höll nästan gå mig helt förbi om det inte hade varit för den här låten. Den bästa låten jag har haft i lurarna under mina löprundor som blir allt färre, kortare och tar allt längre tid. Men King Kunta är knappast orsaken till den utvecklingen.


52. Baroness Back Where I Belong, från albumet Yellow & Green (2012)

John Dyer Baizley och hans band har under tiotalet flörtat med en rad olika musikaliska stilar och funnit sin plats som en länk mellan Midlake och Mastodon. Ett av de mer dynamiska rockband som jag har tagit del av under detta decennium.


53. Lee Ann Womack All The Trouble, från albumet The Lonely, The Lonesome & The Gone (2017)

En låt som för tankarna till Sam Cookes Nobody Knows the Trouble I've Seen från 1963-års platta Night Beat. Det är knappast någon dålig referens. Stor popmusik, i all sitt mörker, framförd av en luttrad Nashville-artist som både fått erfara framgångens sötma och dess bittra eftersmak.


 54. Kasey Chambers & Shane Nicholson Adam & Eve, från albumet Wreck & Ruin (2012)

Det tidigare äkta paret, Chambers & Nicholsons, uppbrott kanske började här. Vad vet jag. Kanske ett något uttjatat tema men jag går på det varje gång jag hör det. Australiensisk country då den är som bäst.


55. The Mastersons Fight, från albumet Transient Lullaby (2017)

Texas möter Brooklyn och ur det äkta paret Chris Mastersons och Eleanor Whitmores stämmor ljuder bitterljuv hipster-country. Här i en akustisk live-version.


56. Christian Kjellvander Good Child, från albumet A Village: Natural Light (2016)

Kjellvander har kanske inte bjudit på lika många självklara låtar som under tidigare decennium men har däremot utvecklats till att bli en alltmer fullfjädrad albumartist. Den här låten utgör ett klimax i hans, i mitt tycke, starkaste platta från tiotalet.


57. Eilen Jewell Rio Grande, från albumet Sundown Over Ghost Town (2015)

Eilen Jewell gjorde decenniets bästa Calexico-låt. Jewell bjuder på lite tillbakalutad mariachi-gung som Tarantino säkerligen skulle haft användning av i något av hans soundtrack..


58. St. Vincent Los Ageless, från albumet MASSEDUCATION (2016)

Annie Clark gör sin betraktelse över västvärldens Babylon.


59. Säkert! Allting flyter, från albumet Däggdjur (2017)

Annika Norlin besitter en unik förmåga att med pennan i hand sätta ord på det mesta komplicerade här i livet och får det att låta så självklart och enkelt.


60. Cody ChesnuTT Don't Wanna Go Other Way, från albumet Landing On A Hundred (2012)

En låt med ett budskap som knappast går att misstolka. Det är tydligt och upprepande. Nästan tjatigt. Men den till synes uppriktiga och ärliga desperation Chesnutt blottlägger smittar av sig.

lördag 9 november 2019

Tiotalets hundra bästa låtar! Plats 61 - 70

Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.

61. Ashley Monroe Dixie, från albumet The Blade (2015)

En blivande country-klassiker finns att hämta i Monroes uppgörelse med sydstaterna. Snyggt och stilrent i all sin enkelhet.


62. Sólstafír Bláfjall, från albumet Berdreyminn (2017)

Jordens urkraft koncentreras i ett isländskt vulkanutbrott. På ett musikaliskt plan. Island har en förmåga att trots sin ringa befolkning ändå hamna i händelsernas centrum. Det har de visat under tiotalet. Både på fotbollsplanen, inom geologin och på musikscenen.


63. Brandy Clark Stripes, från albumet 12 Stories (2014)

Orange Is The New Black blev en av tiotalets mer omtalade TV-serier. Brandy Clarks låt har egentligen inget med den serien att göra men låtens tematik ger uppenbara referenser. Bra låt är det, hur som helst. Håller längre än serien.


64. Agnes Obel The Curse, från albumet Aventine (2013)

Dansk export av atmosfärisk och ambient popmusik har visat sig vara framgångsrik. Agnes Obel är en av de främsta inom sitt gebit, där klassiska arrangemang möter vemodiga popmelodier.


65. Loney Dear Hulls, från albumet Loney Dear (2017)

Emil Svanängen är ett musikaliskt geni som när man ser honom live tillsynes sprudlar av talang och idéer. Ibland så att det nästan spricker i sömmarna och det känns som det är svårt att få ihop det. Men när så sker uppstår magi.


66. Band of Horses Factory, från albumet Infinite Arms (2010)

Seattle-kvintetten, med Ben Bridwell i spetsen, kom levande ur skäggrocks-hypen på nollnolltalet och bjöd på en rad trivsamma, tillbakalutade och bitterljuva låtar även under det efterföljande decenniet. Det här är en av dem. Mindre riff och mer melodi.


67. Bill Fay Jesus, Etc, från albumet Life Is People (2012)

Wilco gjorde en av nollnolltalets bästa låtar. Bill Fay plockade upp på sin lyckade comeback-platta och då blev det en av tiotalets bästa låtar. Fays version synliggör ytterligare en dimension av en stor poplåt.


68. Brent Cobb Let The Rain Come Down, från albumet Shine On A Rainy Day (2016)

Brent Cobb förenas med sin kusin, stjärnproducenten, Dave Cobb och bitterljuv musik uppstår.


69. Andrew Bird Lusitania, från albumet Break It Yourself (2012)

Fin duett mellan två musikaliska begåvningar. Andrew Bird gästas av St. Vincent, aka Annie Clark som blåser liv i Birds produktion som emellanåt haft en tendens att gå i stå. Trots all musikalisk genialitet han besitter.


70. Miranda Lambert Runin' Just In Case, från albumet The Weight of These Wings (2016)

En av Nashvilles klarast lysande stjärnor har under detta decennium visat att hon har många strängar på sin lyra. Den mest självklare arvtagaren till Dolly Parton.

söndag 3 november 2019

Tiotalets hundra bästa låtar! Plats 71 - 80

Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.

71. case/lang/veirs Behind The Armory, från albumet case/lang/veirs (2016)

Kvinnliga supertrios har varit lite av tiotalets signum. Inspirerade av Parton/Harris/Ronstadt och Kicki/Bettan/Lotta visade Neko Case k.d. Lang och Laura Veirs tillsammans är man mindre ensam.


72. Kent Svart snö, från albumet Tigerdrottningen (2014)

Kent avslutade med fanan i topp och blev Sveriges bästa rockband för tredje decenniet i rad.


73. Iron & Wine Tree By The River, från albumet Kiss Each Other Clean (2011)

Det är inte allt jag hör från Sam Beam som får mig på fall. Tiotalet har varit ganska ojämnt. Men när han får till det blir det smått fantastiskt i all sin enkelhet.


74. Sean Rowe The Very First Snow, från albumet New Lore (2017)

Sean Rowe har en majestätisk röst som är svår att förhålla sig likgiltig inför. I sina bästa stunder intar han rollen som en hybrid av Nick Cave och Leonard Cohen. I likhet med dessa två giganter drar sig inte Rowe för att berätta om de mörka sidorna av tillvaron.


75. Blake Mills If I'm Unworthy, från albumet High Ho (2014)

Producentrock del 1. En spännande ljudbild kan snabbt bli tröttsam såvida den inte kombineras med en tillräckligt bra låt. Det lyckas Mills med här.


76. Jonathan Wilson Future Vision, från albumet Fanfare (2013)

Producentrock del 2. Wilson har varit en attraktiv samarbetspartners för flertalet artister under tiotalet. Allt från Dawes och Father John Misty till Roger Waters och Graham Nash har anlitat Wilson som producent eller medmusikant. Och det är svårt att blunda för hans talang även om hans egna produktioner tenderar att sväva iväg i droginpyrd psykedelia. Men den här låten är helt lysande!


77. Lost In The Trees This Dead Bird Is Beautiful, från albumet A Church That Fits Your Needs (2012)

En fin låt från ett av decenniets vackraste album om det mörkaste vi kan uppleva.


78. Lars Bygdén The Hole, från albumet LB (2012)

Lars Bygdén har gått igenom personliga sorger under det årtionde som har gått. Hans musik har aldrig känts lika ärlig och uppriktig som nu. Den känns ända in i själen. Här med assistans av den musikaliska själsfränden Christian Kjellvander


79. The Roots TheOtherSide, från albumet Undun (2011) 

The Roots är fortfarande än av få hiphopaktörer som fortfarande intresserar mig. Det är kanske jag som blivit gammal. Men Undun är en utmärkt platta.


80. John Gorka Procrastination Blues, från albumet Bright Side of Down (2014)

En text som de flesta sympatiska människor kan relatera till på något plan.

tisdag 29 oktober 2019

Tiotalets hundra bästa låtar! Plats 81 - 90

Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.

81. Deportees Islands & Shoresfrån albumet Islands & Shores (2011)

Deportees bjuder med jämna mellanrum på fantastiska poplåtar. Alltid lika stilrena. Jag älskade Arrest Me 'til It Hurts som blev deras genombrott 2004. På Islands & Shores bekräftar det som många redan visste. Att de är ett av norra Europas bästa popband (nu levande).


82. Joan Shelley Where I'll Find You, från albumet Joan Shelley (2017)

En finstämd låt från den talangfulle, Kentucky-baserade sångerskan och låtskrivaren Joan Shelley. Folkrock för folk som letar efter folk.


83. Wilco Art of Almost, från albumet The Whole Love (2011)

Det skaver och gnisslar. Som sig bör när Wilco är i farten. Ibland blir det tråkigt men ganska ofta lyckas Tweedy & Co linda in sina egentligen ganska trallvänliga poplåtar i en suggestiv sinnesstämning. Det här är ett lyckat exempel.


84. Tyler Childers Universal Sound, från albumet Purgatory (2017)

Oproportionerligt många artister på denna lista har sina rötter i Kentucky. Tyler Childers är en av dem. Kentucky har onekligen haft ett bra decennium vad gäller att plocka fram talangfulla singer/songwriters.


85. Strand Of Oaks Weird Ways, från albumet Eraserland (2019)

Musikaliskt låter Tim Showalter, mannen bakom Strand Of Oaks, som en hybrid av de fyra senaste decenniernas bästa rockmusik som du kan hitta i min skivsamling. Här uppbackad av musikerna i My Morning Jacket.


86. Wovenhand Go Ye Light, från albumet Star Treatment (2016)

David Eugene Edwards har kanske inte haft sitt allra bästa decennium ur ett musikaliskt perspektiv men i sina bästa stunder tillhör han fortfarande mina absoluta favoriter. Kopplingen till countrymusik känns mer och mer långsökt. Istället har det doftat mer industriell hårdrock om Edwards senaste produktioner.


87. Opeth Cusp Of Eternity, från albumet Pale Communion (2014)

Tiotalet blev det decennium då jag tack vare, eller på grund av, Opeth upptäckte tjusningen i progressiv hårdrock. Det var den här låten som drog in mig i skiten.


88. Ghost Rats, från albumet Prequelle (2018)

På ytan vill Tomas Forge, under diverse alias, chockera med alla möjliga satanistiska attribut hämtade från hårdrockens estetik. Innanför detta gömmer sig utmärkta, nästintill dansanta popmelodier. En fungerande mix som för tankarna till Alice Coopers bästa jag stunder. Forge höll även ett av decenniets mer intressanta sommarprat.


89. Eric Church Knives of New Orleans, från albumet Mr. Misunderstood (2015)

Mer bredbent rock än så här kan det knappast bli. Men det behövs det också. Eric Church är en artist det aldrig blir tråkigt att lyssna på.


90. Robyn Missing U, från albumet Honey (2018)

De är inte många svenska musikartister som lyckats skapa en aura omkring sig som en verklig popdiva likt det Robyn målmedvetet byggt upp under snart 25 års tid. Och hon är fortfarande bara 40. Hon har med tiden fått en mer och mer välförtjänad respekt från omvärlden. En av få artister som känns ständigt relevant trots att det går åtta år mellan skivsläppen.


lördag 26 oktober 2019

Tiotalets hundra bästa låtar! Plats 91-100

Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.

91. Hästpojken Samma himlar, singel (2012)

En sån där klockren poppärla som etsade sig fast första gången jag hörde den och sitter fortfarande lika bra.


92. R.E.M Oh My Heart, från albumet Collapse Into Now (2011)

Efter trettio aktiva år avslutade den kvarvarande trion från Athens med flaggan i topp. Åtminstone i mitt tycke. Och det är ju det som gäller för denna lista.


93. James Blake Retrograde, från albumet Overgrown (2013)

En av decenniets mest hypade brittiska, manliga artister nådde sin peak (för detta årtionde) i och med denna vackra bit.


94. Dawn McCarthy & Bonnie 'Prince' Billy Breakdown, från albumet What The Brothers sang (2013)

Will Oldhams musikaliska vägar äro outgrundliga. Här tolkar han, tillsammans med Dawn McCarthy, låtar som The Everly Brothers sjöng. Ömsom vin, ömsom vatten. Det här är vin.


95. The xx A Violent Noise, från albumet I See You (2017)

The xx var för tiotalet vad Portishead var för nittiotalet. Helrätt och stencoola. Nästan så att de blev jobbigt att lyssna. Men en och annan låt är ju riktiga pärlor. Som den här.


96. Billie Eilish bad guy, från albumet WHEN WE FALL ASLEEP, WHERE DO WE GO? (2019)

Jag är knappast rätt målgrupp och ska väl inte lägga mig i. Det här är knappast musik riktat till en 41-årig lärare och småbarnspappa i en skånsk förort. Men jag kan inte låta bli gilla det jag hör. Hur fel jag än känner mig.... dah.


97. Viktor Olsson Fjärilar vid floden, från albumet Viktor Olsson (2018)

Viktor Olsson har inte fått det kommersiella genombrott han förtjänar. Än. Han förvaltar den svenska poptraditionen på bästa tänkbara sätt och tar med äran över stafettpinnen från LeMarc, Scocco och Andersson-Wij.


98. The Highwomen Highwomen, från albumet The Highwomen (2019)

Om åttiotalet var ett årtionde för manliga "supergrupper" så blev tiotalet då kvinnliga motsvarigheter blev hett. Omtolkning av Jimmy Webbs låt som blev känd för den stor massan när Cash, Nelson, Jennings och Kristofferson förenades på skiva. Nu gör Brandi Carlile, Amanda Shires, Marren Morris och Natalie Hemby en uppdaterad version som känns mer angelägen för sin samtid.


99. Xenia Kriisin Psalm, från albumet Hymn (2013)

Profana psalmer är nog ganska talande för tiotalet. Årtiondet då en tonårstjej i flätor skolkade från skolan, pratade om domedagen och blev ett helgon. Xenia Kriisin gör det fint.


100. KaiL Baxley Mirrors of Paradise, från albumet A Light That Never Dies (2015)

Det här kanske inte någon låt som kommer gå till pophistorien som något mästerverk. Men Baxleys röst i kombination men den monotona, nästan paralyserande känsla som byggs upp i låten vaggar in mig i en skön sinnesstämning. Det räcker långt.


söndag 13 oktober 2019

Monster 25 år. Grattis då.

Ytterligare ett tecken på att rockmusiken har åldrats är att jubileumsåterutgivningar av tidigare klassiker nästan får lika mycket uppmärksamhet som ny rockmusik. För tillfället är det R.E.M:s platta Monster från 1994 som firar 25 år. Om det ska räknas till en klassiker i rockmusikhistorien kan diskuteras. För mig har alltid detta album präglats av en besvikelse. När det släpptes befann sig kvartetten från Athens på toppen och jag var helt såld på de föregående plattorna Out of Time och Automatic for the People. I jämförelse med dessa blev Monster en besvikelse och jag kunde aldrig ta detta album till mig helhjärtat, hur mycket jag än ville och försökte. Dels för att det inte fanns lika många starka låtar men också för att ljudbilden dränktes i distorsion och effekter. Jag såg det som en kompensation för brist på tillräckligt goda låtidéer. Bitvis försöker de låta som om de vore The Jesus & Mary Chain.


När jag lyssnar på det idag kan jag dock tycka att min dom över detta album varit lite väl hård. Bitvis rymmer det en hel del riktigt bra spår och ljudbilden håller ganska bra över tid. Det var nog bara det att det inte var det jag ville ha från gruppen just då. Jag ville ha mer av det akustiska vemod som utgjort höjdpunkterna på föregångarna. Jag tyckte att de ägnade sig åt saker som de själva inte var bäst på. De ville vara något annat än vad de verkligen var eller höll på att bli. Men låtar som I Don't Sleep, I Dream, Strange Currencies, Bang & Blame och inte minst Let Me In tillhör idag några av mina favoriter från gruppens karriär sett i sin helhet.

Skivan och främst låten Let Me In har jag alltid förknippat som en hyllning till Kurt Cobain som tragiskt gick bort tidigare under det år skivan släpptes. Men plattan är egentligen dedikerad till skådespelaren, och Michaels Stipes nära vän, River Phoenix som dog i en överdos knappt ett år innan skivan släpptes, bara 23 år gammal. Så skivan bygger på ett sorgligt tema. Men konstigt vore väl annars, då det handlar om R.E.M. I det avseendet gjorde de mig inte besviken.

Även om jag kan omvärdera delar av Monster som platta och att jag idag har mer förståelse till varför gruppen inte kunde fortsätta i samma hjulspår som på de föregående skivorna är jag mer förväntansfull på när den efterföljande New Adventures in Hi-Fi jubilerar 25 om ett par år. Det är till skillnad från Monster en underskattad platta som förtjänar en uppmärksammad återutgåva. Men Let Me In kan höras igen. Här i en ny remix där Stipes röst hamnar mer i förgrunden än i originalet som främst skrevs av basisten Mike Mills.





lördag 5 oktober 2019

David Allan Coe

Det finns nog ett släktskap mellan amerikansk gangstarap och countrymusik. Kan tyckas långsökt men ser du till David Allan Coes levnadsöde i kombination med hans musikaliska gärning från 1970-talet och framåt ser jag en och annan förenande länk mellan dessa till mångt och mycket väsensskilda musikaliska uttryckssätt.

David Allan Coe tillhörde den våg av Outlaw-countryartister som rosade marknaden och gav countrymusiken ett nytt liv vid sjuttiotalets mitt då de förenade Nashvillescenen med en rebellisk attityd hämtad från den samtida rockmusiken. Coe hade en brokig uppväxt och hans levnadshistoria präglades från unga år av återkommande besök på diverse anstalter. Det var under en fängelsevistelse som han beslöt sig för att satsa på musiken och väl frisläppt, i början av sjuttiotalet, etablerade han sig som låtskrivare i Nashville då han bland annat låg bakom Tanya Tuckers hit Would You Lay With Me (In A Field Of Stone). Han fick senare ett genombrott som soloartist med Steve Goodmans och John Prines låt You Never Even Called Me By My Name. När han väl blev accepterad som en talangfull artist fortsatte han att vara kontroversiell. Han var den lite mer ruffigare och oslipade cowboyen vid sidan av Willie Nelson, Merle Haggard och Waylon Jennings. Han hymlade vare sig med sin kriminella bakgrund eller sitt återkommande bruk av diverse mer eller mindre lagliga substanser. Han har återkommande varit mån att om att definiera i vilken genre han är verksam och namedroppar gärna kollegor och förebilder i sina låtar. Samtidigt som han framhäver sitt ego. Något som för tankarna till amerikansk hiphop.


För den som är intresserad av hans inledande och kanske mest intressanta del av karriären ger plattan For The Record - The First 10 Years från 1984 en bra översikt. Jag ska dock erkänna att jag inte fullt ut fastnat för Coes rebelliska men emellanåt lite klyschiga countrysånger. Därför var det med viss förvåning jag efter ett besök på Roadhouze Records i Helsingborg kom hem med LP:n Castles In The Sand från 1983 i kassen. Utöver att jag tidigare inte varit något större fan av Coes musik så köper jag sällan countryplattor från 1980-talet som jag inte har hört innan. Är lite rädd sedan barnsben för det decenniet. Men jag blev positivt överraskad när jag väl hemma slängde på plattan på skivtallriken. Med hjälp av en av countrymusikens mest respekterade producenter, Billy Sherrill, framhåller Castles In the Sand ett mer slipat, homogent och något mer tillbakalutat uttryck hos Coe än det jag hört från honom tidigare.


Plattan innehåller en av Coes största hits och i mitt tycke bästa låtar; The Ride. Skivan är dedikerad till Bob Dylan och innehåller en dansant cover på dennes gospellåt Gotta Serve Somebody.  Men utöver detta finner jag den främsta behållningen i den inledande folkcountrylåten Cheap Thrills. På titellåten låter han mer Dylan än vad jag någonsin hört förr och är en låt som jag på förhand inte skulle förknippa med Coe. Plattan avslutas med två sammetslena men fina kärleksballader. Skulle vilja rekommendera denna platta för alla som har någon som helst förkärlek för countrymusik. En underskattad platta från en i mitt tycke kanske något överskattad artist.


För att synliggöra Coes brokiga karriär är hans något oväntade (men samtidigt självklara) samarbete med medlemmar från metalgruppen Pantera i början av 2000-talet ett bra exempel. Samarbetet, som innefattade samtliga Pantera-medlemmar utom Phil Anselmo, resulterade i plattan Rebel Meets Rebel. Bitvis inte helt oävet och för alla som likt mig någon gång fallit för Volbeats melodiösa hybrid av thrashmetal, rock 'n' roll och country bör kunna finna ett och annat guldkorn på denna platta även om låtmaterialet är ojämnt. Men låtar som Heart Worn Highways och titellåten håller sig i mitt tycke ganska bra. Låttitlar med textrader som Cowboys Do More Dope (than Rock n' rollers) säger en del om den intellektuella ambitionsnivån. På något sätt bekräftar de min tes att David Allan Coe är countryns motsvarighet på Ice-T. Eller om det är tvärtom. Ice-T är gangstarapens svar på David Allan Coe. Därom tvistar de lärda.


söndag 15 september 2019

Here Be Wolves igen

För ett tag sedan delade jag på denna blogg en låt som förannonserade Here Be Wolves självbetitlade debutalbum. Ett samarbete mellan Karla-Therese Kjellvander och den för mig helt okände Mikael Petersson. Låten gjorde så pass stort intryck på mig att jag var tvungen att förhandsbeställa ett exemplar av skivan som jag nu äntligen har fått i mina händer. Jag vet inte mycket om detta projekt som känns lite hemligt på flera sätt. Mig veterligen finns det inte att streama på de stora musiktjänsterna med undantag för ett par låtar på Youtube. Marknadsföringen verkar vara knapphändig och det jag känner till om det kan ni läsa på det danska skivbolaget Accelerators Records  hemsida som gett ut plattan i drygt 200 exemplar på limiterad vinyl.  Förhoppningsvis blir det fler framöver.


Likt den spegelblanka skogstjärn som pryder konvolutet är musiken alltså svår att hitta för gemene man. Du måste veta vad du söker och något säger mig att det är det som är ambitionen med detta verk. Musiken är precis lika stillsam, rogivande och melankoliskt vacker som en igenväxt skogssjö kan te sig för den som finner den. När du hittar den känner du dig unik. Som en upptäcktsresande på nyfunnen mark och att denna sjö enbart finns där för dig just här och nu. Ensamheten blir i detta sammanhang något eftersträvsamt och positivt.

Musiken har en sakral inramning som påminner mig om den psalmliknade folkrock David Åhlén har ägnat sig åt tidigare. Men för de flesta som hör musiken förs tankarna till artister som Iron & Wine, Christian Kjellvander och Laura Marling. Nämnde Kjellvander bidrar även med trumspel men det framstår för den musikaliskt oinsatte som ett tämligen enkelt jobb i sammanhanget. För det är främst duons samklingande, harmoniserande röster och den akustiska ljudbilden skapat av piano och gitarr som blir framträdande i det atmosfäriska landskap som man som lyssnare så sakteliga färdas igenom. Musik att finna tröst i och en framtida apokalyps känns helt plötsligt inte lika hotfull. Snarare hoppfull.





tisdag 10 september 2019

Nittiotalets bästa album - hela listan

Under drygt 1,5 års tid, med varierande engagemang och intensitet, har jag ägnat utrymmet här på bloggen åt att lista de 25 bästa albumen från 1990-talet. Det var mitt sätt att hantera 40-årskrisen. Nu har jag passerat 40 med marginal och krisen är över. Kommer nu att ägna mer tid åt samtiden. Här är i vilket fall resultatet med länkar till inläggen:

1. R.E.M Automatic For the People (1992)
2. Radiohead Ok Computer (1997)
3. Tom Waits Mule Variations (1999)
4. Nirvana Nevermind (1991)
5. The Jayhawks Tomorrow Green Grass (1995)
6. PJ Harvey To Bring You My Love (1995)
7. Prefab Sprout Jordan: The Comeback (1990)
8. The Walkabouts Devil's Road (1995)
9. Oasis (What's the Story) Morning Glory? (1995)
10. Ron Sexsmith Whereabouts (1999)
11. Lauryn Hill The Miseducation of... (1998)
12. Dinosaur Jr Where You Been? (1992)
13. Built To Spill Perfect From Now On (1997)
14. Suede Dog Man Star (1994)
15. Faith No More Angel Dust (1992)
16. Kasey Chambers The Captain (1999)
17. Neil Young Harvest Moon (1992)
18. Pulp This Is Hardcore (1998)
19. Massive Attack Blue Lines (1991)
20. Ben Folds Five The Unauthorized Biography of Reinold Messner (1999)
21. Metallica Metallica (1991)
22. Björk Debut (1993)
23. Nick Cave The Boatman's Call (1997)
24. Fireside Do Not Tailgate (1995)
25. The KLF The White Room (1991)

Samtidigt som jag nu summerar listan sitter jag och lyssnar på Johnny Cash American Recordings-plattor och funderar på varför inte någon av dessa kom med? Och vart tog Elliott Smith vägen? Blur? Wilco? Portishead? Men så är det med listor. De lever sitt eget liv och blir kanske inte alltid som man  tänkt sig. Men det är ändå värt det. Ett fantastiskt roligt sätt att värdera och omvärdera sin egen musiksamling. Och nittiotalet kommer jag nog rent musikaliskt aldrig växa ifrån.

måndag 9 september 2019

Nittiotalets bästa album - #1

#1: R.E.M Automatic For The People (1992)



Första platsen på denna subjektiva och för folk i allmänhet helt meningslösa lista över nittiotalets bästa album var given. I mitt tycke är Automatic For the People en av världens bästa pop- och rockskivor genom alla tider. Det är inte många plattor jag kan bedöma som lika fulländade från första till sista spår. Den befinner sig på samma kvalitativa nivå som Fleetwood Macs Rumours, David Bowies Ziggy Stardust och Elvis In Memphis. Plattor som når en miljonpublik men samtidigt får lyssnaren att känna sig unik när du lyssnar på dem. 

Automatic For the People utgjorde peaken på R.E.M:s karriär som sträckte sig över tre decennier. Tre decennier av högklassig musik. Ett åttiotal som innehåller sex plattor varav minst hälften av dem av i mitt tycke är nästintill helgjutna (Murmur, Life's Rich Pageant och Green). Nittiotalet är något mer svajigt men har de högsta topparna. Nollnolltalet, då kvartetten från Athens decimerats till en trio efter trummisen Bill Berrys avhopp, är kanske aningen ljummet med en del slätstrukna alster även om jag anser att de avslutade med hedern i behåll. Hur som helst utgör Automatic For the People kronan på verket. Ett album som lyckas förena de bästa ur de musikaliska trender som präglade nittiotalets rockmusik och som gör att gruppen för alltid kommer att skrivas in som ett av rockhistoriens viktigaste band. 

Efter att gruppen på de två föregående albumen, de första på skivbolagsjätten Warner Bros, prytt sina album med en rad poppiga men samtidigt politiskt slagkraftiga hits hade de berett väg för ett möte med en allt bredare MTV-publik. Automatic For the People  blev ett något oväntat steg i detta läge. Ett utmärkt exempel på hur artister ska hantera en kommersiell framgång men ändå behålla sin konstnärliga frihet och trovärdighet intakt. Något som flertalet artister både före och efter denna platta har eftersträvat. Likt Bruce Springsteen då han efter succén med The River gav ut den mer nedtonade och självrannsakande Nebraska i början av åttiotalet. Något mindre rebelliskt och mer publikfrämjande än när Neil Young skulle följa upp kioskvältaren Harvest ett decennium tidigare. 

R.E.M befann sig vid inledningen av nittiotalet på toppen och de flesta förväntade sig en gigantisk turné som skulle följa upp framgången med plattan Out of Time och som skulle göra dem till stadiumrockande dinosaurier i nivå med U2, Depeche Mode och Pink Floyd. Istället gav de, endast ett drygt år efter succén, ut ett mörkare, delvis svårtillgängligare och mer introvert album än tidigare som mestadels präglades av akustiska sånger förankrade i folk- och countrymusiken. Men det är inte ett album som på något sätt känns tillkonstlat pretentiöst. Det är vemod och sorg som upplevs både ärligt och uppriktigt. Michael Stipe hade aldrig tidigare varit lika direkt och tydlig i sina texter och blottlägger sina inre våndor kring åldrandet, ensamheten och döden. Inledande Drive lägger an tonen och efterföljande Try Not to Breathe är knappast någon stämningshöjare. Men vackert är det. Den tårdrypande balladen Everybody Hurts har nog inte undgått någon och blivit R.E.M:s motsvarighet på högtidsevergreens likt Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water och Carole Kings You've Got A Friend. Låtarna Sweetness FollowsNightswimming och Find the River är trots sitt melankoliska anslag bevis på att det går att skymta ljuset i den mörka tunneln. Sedan rymmer albumet en del mer lättillgängligt material vilket nyanserar ljudbilden något och Man On the Moon är en låt som platsar på de flesta radiokanalers spellistor. 

I likhet med tidigare albumsuccéer med gruppen står Scott Litt för produktionen och den före detta Led Zeppelin-basisten John Paul Jones hjälper till med storslagna stråkarrangemang. Men det är främst låtarnas styrka, plattans melankoliska inramning i kombination med Stipes unika och självsäkra röst som gör detta album till det mästerverk som det fortfarande ska betraktas som. Ett album att luta sig mot då det stormar runt omkring. De nådde nästan samma höjder med den fina New Adventures in Hi-Fi från 1996 men gruppen skulle aldrig mer lyckas skapa en samling så homogent sammanflätade låtar om livets svårigheter som känns lika angeläget snart trettio år efter dess tillkomst. Men det vore nog egentligen att begära för mycket.

Komplement: R.E.M Out of Time (1991) och New Adventures in Hi-Fi (1996), Grant Lee Buffalo Copperopolis (1996)