fredag 3 juli 2020

A.A. Williams

Det här låter intressant. A.A Williams är för mig en tämligen okänd brittisk artist. Kanske inte så konstigt eftersom hennes debutskiva, Forever Blue, först släpps i dagarna på skivbolaget Bella Union. Hon rör sig i ett musikaliskt landskap som låter som en slags hybrid av Angel Olsen och doom metal. PJ Harveys inledande plattor kan nämnas som en referens och även Chelsea Wolfe för att hämta något från nutid. Inte heller helt olikt det som Anna von Hausswolff experimenterat med under senare år. Williams har tydligen haft en del samarbete med det svenska metalbandet Cult of Luna. I vilket fall är det något jag med spänning kommer följa i fortsättningen. Lyssna!

torsdag 2 juli 2020

TEMA 20: Sydstatssoul på CD-box Matters (Juli)

När jag minns tillbaka på sommaren 2020 kommer den att präglas av tre dominerande händelser; Coronapandemin, Black Lives Matter samt att det var året då jag började magasinera min CD-samling med hjälp av tunna plastfickor (med extra långbakficka förstås). Till och med en sådan inbiten försvarare av CD-skivan börjar därmed ge vika. Åja, inte helt. En bakomliggande orsak till att jag ägnar mig åt detta tidskrävande och tämligen kostsamma projekt är för att jag fortfarande, i ren desperation, försöker hålla min CD-samling relevant. Ett problem är dock det utrymme som en ständigt expanderande skivsamling tar. Så den egentliga anledningen är att jag vill frigöra plats så att jag kan fortsätta fylla på. Med såväl vinyl som CD. Och det är främst de skivor som jag har i förrådet som tillhör andrasorteringen som påverkas. Till min glädje upptäcker jag även vilka fantastiska plattor som har gömt sig där. De väcker minnen och bitterljuva känslor kopplat till omslag och melodier. Därför är det mestadels ett trivsamt nöje.

Det jag inser då jag utvärderar mina CD-skivor är att det finns åtminstone ett argument till att CD var ett gångbart och viktigt format. Hur starkt ifrågasatt det än må vara. Det handlar då främst om de omfattande CD-samlingsboxarna som ryms i min skivsamling, inte sällan innehållande soulmusik från 60- och 70-talen. Den tidsperiod då jag uppskattar soulmusiken som mest. Inte minst den som har sin förankring i de amerikanska sydstaterna och är kopplat i huvudsak till skivbolagen Stax, Kent och Atlantic. Ofta inspelad i Fame Studios i Muscle Shoals, Alabama. 


Kent Records, som införlivades i Ace Records redan på 60-talet, gav under 90-talet och 00-talet ut ett antal fantastiska soulsamlingar som innefattade omfattande texthäften med timtals av ljuv musikhistoria. En guldgruva för den som vill förkovra sig i det amerikanska sextiotalet och som inte minst går koppla till den växande medborgarrättsrörelsen som då växte sig allt starkare och lade grunden till dagens BLM-manifestationer. Precis som då fylls denna rörelse av såväl mer eller mindre sympatiska krafter och tongångar. Som historielärare betraktar jag med viss förskräckelse de som i aktivismens namn trampar på historiska personer och vill riva statyer och monument till höger och vänster. Det kan absolut finnas skäl att ta bort en staty, Leopold II i Belgien skulle kunna vara en sådan, men när rörelsen i Sverige börjar skrika på Carl von Linné och Gustav III som rasismens grundare och slavhandelns pådrivare så är vi ute på tunn is och riskerar att falla djupt ner i avgrunden.  Inte för att det inte finns fog för anklagelserna men riskerar att ge en tämligen skev bild av historien och deras gärningar. För mig utgör en staty mer av ett minnesmärke än en hyllning även om avsikten var det senare då den upprättades. 

I vilket fall hoppas jag rätt krafter inom rörelsen får näring och stöd, de som i första hand vill fokusera på att bygga upp istället för att riva ner. Det senare tenderar till att bli en destruktiv kraft och följer en dramaturgi som liknar flertalet av de katastrofer som vi har upplevt allt från den franska revolutionens dagar fram till folkmorden i Rwanda. Där offer blir förövare och anspelar på att vissa människor, genom dess börd och blod, bär på en historisk skuld som icke kan förlåtas på annat sätt än genom underkastelse. Dessutom kommer det att ge grogrund för en fortsatt polarisering som i slutändan enbart gynnar extremisterna. En rörelse måste kunna kritiseras och ifrågasättas utan att det innebär en konfrontation. Annars är det ingen bra rörelse. Jag är övertygad om att BLM behövs för att bekämpa och synliggöra rasism och orättvisor i all dess former, såväl i Sverige som i andra delar av världen och inte minst i USA som har en historia de måste göra upp med ordentligt. Men en del av rörelsens förespråkare som får uppmärksamhet skrämmer mig lika mycket som rörelsens motståndare. De som ser kampen och konflikten som ett självändamål, väl medvetna om att de är beroende av varandra för att få den plattform som jag innerst inne inte önskar att de ska få. Men just för tillfället ser det inte vidare ljust ut. Det handlar inte alltid vem som har rätten på sin sida utan hur de är beredda att agera mot och hantera sina motståndare och uttalade fiender. Det är där man som betraktare måste var observant för att undvika att historiens katastrofer upprepas.

I vilket fall var det med dessa tankar i huvudet som jag satte ihop månadens spellista där jag med inspiration från mina samlingsboxar på CD gjorde en spellista med sydstatssoul. Med stark inspiration från de soulsamlingar jag äger på CD. Jag har försökt röra mig utanför de mer självklara valen och hitta musik som för mig personligen ska kännas tämligen ny och oupptäckt, trots att de har 40 till 50 år på nacken. Visst får en del självklara artistval som Otis Redding, Carla Thomas, Arthur Alexander och Solomon Burke utrymme. Dock med låtar jag inte lyssnat mig trött på redan. Men det är alltid extra roligt att upptäcka grupper och artister som tidigare har varit tämligen okända för mig. Som Clyde McPhatter, The Tams, Willie Hightower, Clay Hammond och Shirley Walton. Artister som för mig bevisar att musikhistorien är oändlig. Dessutom har jag inte brytt mig om artisternas etniska tillhörighet utan enbart försökt skapa en sammanhängande lista där den geografiska platsen och tidseran fått utgöra det sammanfogande kittet. Därför får Charlie Rich, Dan Penn och Delaney & Bonnie plats. Danny Bryans countrytolkning av My Girl känns kan malplacerad eftersom denna Smokey Robinson-skrivna hitlåt är något vi främst förknippar med Motown och The Temptations tolkning, men eftersom det är Stax som gett ut den tyckte jag att det fanns skäl att ha den med. Även om Stax försök att ge sig in på countryscenen bör ses som en parentes i sammanhanget. 

Det blev ett svamligt inlägg denna gång. Men det främst för att jag själv ska minnas tillbaka på den tidpunkt då den magnifika spellista tillkom. Inget av egentligt allmänintresse och borde väl inte publiceras? Men denna blogg lever sitt egna liv. Det spretar.


torsdag 11 juni 2020

The White Buffalo

The White Buffalo är ett artistnamn som kan ge dåliga associationer i dessa tider och få en att tänka på en amerikansk president med tvivelaktig moralisk kompass. Men bakom detta artistnamn döljer sig en skäggig rocktrubadur vid namn Jake Smith. Han har som skivartist varit aktiv under drygt 15 år men aldrig mött det där stora genombrottet. Möjligtvis med undantag för låten Come Join the Murder som användes i serien Sons of Anarchy.  

Men annars sticker inte The White Buffalos musik ut nämnvärt. Det handlar om traditionell singer/songwriter-rock med countryinfluenser i rakt nedstigande led från Waylon Jennings, David Allan Coe, Townes Van Zandt och Steve Earle. Hans darrande vibrato till röst får en inte helt osökt att referera till Eddie Vedder. Vid en första lyssning kan det kännas förutsägbart och tråkigt. Det finns ju hundratals nutida amerikanska artister med ett liknande anslag. Till synes ruffiga, långhåriga män som med sin gitarr som vapen sjunger om fylla, död, förtvivlan och ensamhet med en evig längtan efter tro, hopp och kärlek. The White Buffalo tillhör dock den kategori av artister som för varje album han har gett ut fångat min uppmärksamhet och nyfikenhet alltmer. Ju mer jag lyssnar desto fler guldkorn upptäcker jag i hans alltmer omfattande låtkatalog. Jake Smith har en röst som inrymmer många tonlägen och känslor. Dessutom är låtarna dynamiska i sitt uttryck. Det händer ofta något, ska kanske inte säga oväntat eller överraskande, där låten med relativt enkla medel får mig att haja till. Det kan handla om en tonartshöjning, ett knappt märkbart taktbyte, stråkarrangemang eller en bakgrundskör som smyger sig in. Han vet hur han ska utnyttja sina resurser för att få ut största möjliga effekt utan att det känns osammanhängande eller påklistrat.


Jake Smith har nyligen fyllt 46 år och är nu aktuell med sitt sjätte album under namnet The White Buffalo, On the Widows Walk, producerad av Shooter Jennings (Waylons son) som på något sätt knyter ihop säcken. Frågan är om det inte är hans starkaste album hitintills. Men kanske har jag lyssnat för lite på hans tidigare alster för att göra ett sådant uttalande. Det är främst de tre senaste plattorna jag har lyssnat in mig på. Jag hoppas i vilket fall att han äntligen når sitt stora genombrott för den större massan. Han förtjänar att vara däruppe någonstans tillsammans med Chris Stapleton, Sturgill Simpson och Jason Isbell. Det är den nivån vi snackar om. (För den som vill läsa en mer genomtänkt och välskriven recension kan klicka här.)

onsdag 10 juni 2020

J.S. Ondara gör karantän-rock

J. S. Ondara är med sin bakgrund ett unikt inslag i singer/songwriter-världen. Åtminstone om vi utgår från den del av genren som vi ofta väljer att benämna som Americana. Ondara, med sina rötter i Kenya, står som företrädare för en egen genre som vi kan kalla för Afro-americana. Men det kanske redan finns en sådan genre? Vad vet jag.

Hur som helst är det inte på grund av hans bakgrund som jag intresserar mig för hans musik. Det är för hans låtskrivartalang och särpräglade röst. Hans föregående kritikerhyllade platta från fjolåret; Tales Of America, är ett utmärkt exempel på detta.  Det sägs att han inför sitt debutalbum hade ett hundratal låtar på lager varav elva kom med på skivan. Det lovar gott för framtiden


Nu har han släppt en ny platta på digitala streamningstjänster; Folk n' Roll Vol. 1: Tales Of Isolation. Precis som titeln antyder går det koppla till det dagsaktuella läget i världen till följd av en pandemi. Med låttitlar som Isolation Boredom Syndrome, Isolation Depression Syndrome, Isolation Anonymous och Isolation Blues är det möjligtvis bara vi i Sverige som inte känner igen oss i situationen. Såvida vi inte är 70+ eller tillhör en riskgrupp, vill säga. Musiken är sparsmakad och den är inspelad hemma hos en vän under mer spontana förhållande. Men Ondaras röst och låtar behöver inte ackompanjeras utav mer än handklapp för att fånga mitt intresse. Jag gillar det jag hör och hoppas att han blir upptäckt av fler. 

Om det blir en Vol. 2 på detta tematiska projekt vill inte Ondara själv avslöja. Kan förstå honom. Vi hoppas nog alla på att utvecklingen går i en annan riktning att han får skäl fokusera på något annat i framtiden. Men fram tills dess får Ondara mer än gärna utgöra ett soundtrack för vår tillvaro under en pandemi.


onsdag 3 juni 2020

Tema 20: Åttiotalets Americana (Juni)

Jag har under de senaste två veckorna kollat på den ambitiösa och gediget gjorda dokumentärserien om Det svenska popundret på SVTplay. Intressant på många sätt och vis och den har fått mig att bli lite mer kunnig om musik jag annars inte ägnat någon större uppmärksamhet åt. Kommersiell svensk musik har inte varit mitt gebit inser när jag på ett dramaturgiskt och pedagogiskt välgjort sätt vägletts genom programserien från slutet av 60-talet fram till dags datum med den utmärkte reportern Magnus Broni som guide. Främst när det gäller de senaste femton åren och då handlar det nog även om internationell hitmusik. Och faktum är att jag tappar lite av intresset under de sista två avsnitten.

Visst tycker jag det är intressant att höra om Cheiron-studions, Max Martins och Shellbacks framfart på de internationella hitlistorna. De vinner min respekt för deras hängivenhet, hantverksskicklighet och fingertoppskänsla. Men produkten som kommer ut ur en industrialiserad musikverkstad blir tämligen ointressant. En låtskrivarprocess som liknar ett projektarbete där digitala ljudfiler skickas fram och tillbaka mellan oberoende parter blir något som mer påminner om utveckling av en ny app eller smartphone än konst. Jag är naiv och gubbrockig, jag vet, men ser fortfarande pop- och rockmusik som en konstform. Låt säga att vi skulle jämföra med konst och litteratur. Hur intressant skulle en roman bli om den processas fram av en handfull olika författare för att anpassas till att nå försäljningstoppen på snabbast möjliga sätt? Jämförelsen är kanske lite dum och en del menar väl på att popmusiken bara har gått tillbaka till sina rötter. Chess, Stax och Motown var hitfabriker av samma snitt där det handlade att inom tre minuter fånga lyssnarens uppmärksamhet i singelformat. Men när CD-skivan och albumet som konstform dog ut i slutet på det första årtiondet på 2000-talet så innebar det en förändring av hitlistornas utseende. Det var något som jag har uppskattat väldigt mycket som försvann.

Jag vet att hur jag än argumenterar i denna fråga så slutar det med att jag inser att det är jag som har åldrats och inte hängt med i utvecklingen. Det är, om inte annat, denna blogg ett tydligt bevis på. Jag romantiserar dåtiden och menar på att det var bättre förr. Fast jag är medveten om att det inte var så. Musiken är på många sätt lika intressant nu som då. Men den musik som intresserar mig har marginaliserats ytterligare. Försäljningstopplistorna på 80- och 90-talen var sällan särskilt intressanta. Men i jämförelse med idag kunde utpräglade albumartister ha en chans att nå toppen. The Smiths, Nick Cave, Bob Dylan, PJ Harvey, Bruce Springsteen, Kate Bush, Tom Petty, Björk, R.E.M, Nirvana, Depeche Mode och Kent skulle inte ha haft samma möjlighet att nå  ut i dagens musikklimat. Visst var dessa artister beroende av sina singlar men de var oftast tänkta som ett lockbete till albumet. Det tankesättet var dominerande ända in på detta årtusende och det hörs om inte annat när en hitmakare som Per Gessle uttalar sig i programserien. Han pratar fortfarande om album som något mer än enbart en samling låtar.

Jag tycker Jason Isbell är en artist av samma kaliber som ovan nämnda storheter, en av vår tids bästa låtskrivare och i min värld borde hans senaste utmärkta albumsläpp tillsammans med The 400 Units vara en stor händelse. Men så är inte fallet. Åtminstone inte i Sverige. En sån typ av artist når idag blygsamma placeringar vad gäller speltid på radiokanaler eller topplistor på streamningstjänster hur mycket ros de än får av alltmer betydelselösa musikjournalister. Det räcker inte långt.


Visst låter jag lite bitter men den pop- och rockmusikvärld jag fascineras mest av som kulturellt fenomen existerade mellan 1967 och 2006. Idag är den som bortblåst ur ett kommersiellt perspektiv. Men konstnärligt lever den ändå vidare. Och det finns inget som hindrar en åldrad själ att söka sig bakåt i tiden för att återupptäcka all den musik som format mitt intresse.

Jason Isbells albumsläpp fick mig att rikta fokus mot rötterna till den Americana-scen som växte stark på 90-talets senare del. Den scen som lade grunden för Isbells karriär. Denna gång begränsade jag mig till 80-talet. Därför blev månadens Spotifylista en om 1980-talets americana. Ett genrebegrepp som kan betyda mycket och ingenting på en och samma gång. Om ni lyssnar så hoppas jag ni fattar vad det är jag vill fånga. Främst handlar det om bra musik där ambitionen oftast var större än att bara få ur sig en hit.


torsdag 21 maj 2020

Tema 20: Mitt i en pandemi (Maj)

Det blev visst en till spellista om corona. Pandemin har onekligen påverkat mig mer än vad jag skulle önska. Inte så att jag på något sätt är drabbad än. Vare sig personligen eller att någon av mina närmaste har farit illa. Jag är heller inte särskilt orolig för min egen hälsa. Trots det går allt för mycket av min vakna tid åt att tänka på hur denna pandemi kommer påverka oss i förlängningen. Ena stunden av ren vetenskaplig nyfikenhet för att sedan övergå i oro och tankar kring den moderna civilisationens undergång. Jag tänker på att det låter rimligt att dödligheten ligger på 0,6% och att det i så fall skulle innebära att antalet svenskar som har varit smittade i nuläget ligger mellan 6 och 10 procent och att om inte vaccin kommer inom ett år eller två borde ca 36 000 svenskar dö av COVID-19 innan vi når folkimmunitet. Men jag har givetvis fel. Jag är knappast beläst inom vare sig smittskydd eller epidemiologi. Men ställer ändå siffrorna i relation till när spanska sjukan skördade ca 10 000 offer bara i oktobermånad 1918. Jag läser Svante Nordins mycket läsvärda bok om Hitlers München och funderar på hur mycket den spanska sjukan egentligen påverkade den politiska utvecklingen i Europa under 20- och 30-talet. Det berör inte Nordin i sin bok men nu ser jag för första gången i realtid hur diktaturer kan uppstå med folkligt stöd. Förhoppningsvis temporärt men vad vet jag.

Som ni märker är dessa tankar knappast sunda för att skapa lugn och harmoni i mitt inre. Därför var jag tvungen att göra en uppdaterad lista för att ventilera mina känslor om att befinna sig mitt i en pandemi och politisk hysteri. Lyssna inte. Den gör er bara oroliga för något som knappast kommer hända. För det vi ändå vet är att de flesta framtidsprofetior oftast slår fel.




lördag 16 maj 2020

Jason Isbell hjälper till

Låten må vara lite tjatigt upprepande. Men det hindrar inte mig från att falla pladask för ännu en låt av Jason Isbell. Han är den starkaste rösten vi har inför den nya tiden som stundar. Lika viktig som såväl Petty, Mellencamp och Springsteen en gång varit. Och nu släpper han tillsammans med the 400 Units ett nytt album, Reunions. Det bådar för goda tider. Hur mörkt det en kan tyckas vara.

Orla Gartland

För ganska exakt tretton år sedan upptäckte jag Leslie Feist bedårande popmusik som hon i slutet på 00-talet bjöd på i form av ett par utsökta album. Efter att sett det gripande känslodramat Normala Människor på SVT, efter roman av Sally Rooney, upptäckte jag låten Did It To Myself med Orla Gartland. Vet inte mycket om henne  som artist för övrigt. Men jag får samma energikick som jag en gång i tiden fick då jag hörde Feist för första gången. Det räcker för mig.




fredag 3 april 2020

Tema 20: April After All (solskenspop)

Nä, gott folk, nu behöver vi ett lyckopiller! Ett artificiellt rus som får oss att njuta av den ankommande våren med sol, ljus och värme. En vår som för de flesta av oss kommer att göra intåg med en helt annan kuliss än vad som är brukligt. Det kom en pandemi som satte grus i maskineriet. Eller snarare gjort att allt helt plötsligt tog tvärstopp. Den imponerande medicinska utveckling mänskligheten har bedrivit under hela 1900-talet har kommit och bitit oss själva i svansen och hela den moderna civilisationen känns handfallen och för första gången på 75 år hotad på allvar.

Men musiken består. Åtminstone den redan inspelade. Och när allt känns som mest olyckligt i världen, då kliver jag in i en bubbla, tänker på att jag är glad över att nära och kära fortfarande håller sig friska, för att sedan drömma mig bort till sextiotalets solskenspop. Det är därför jag fortfarande har kvar denna blogg. För att kunna kliva in i en bubbla där musiken får utgöra livets mening. Om så bara för en kort, kort stund. Jag vet att min skivsamling inte har svaret på alla livets mysterier eller ger mig evigt liv. Men älskar känslan av att lura mig själv att så är fallet.


Mitt nyuppväckta intresse för sextiotalets psykedeliska solskenspop började tidigare i veckan då jag passade på att besöka en av stans kvarvarande skivaffärer innan allt bommar igen eller går i konkurs. Där hittade jag två Nuggets-samlingar  på vinyl till överkomligt pris. Kvalitén på låtmaterialet var bitvis varierat men främst gav det inspiration till att söka mig lite djupare i en genre jag tidigare inte riktat så mycket uppmärksamhet emot. Poppig sextiotalsrock med psykedeliska undertoner och blommiga superkrafter. Det landade i en Spotifylista som ni kan se nedan.

Visst, den rymmer en hel del bekanta namn; Small Faces, The Who, Simon & Garfunkel, Everly Brothers och The Byrds, Inga artistval som förvånar. Men att jag även tar med The Monkees och The Animals visar på att jag försökt tänja på mina snäva ramar något. Sedan har grupper som för mig tidigare varit helt okända; The Cyrkle, The Salt, The Holy Mackarel, Strawberry Alarm Clock, The Electric Prunes för att nämna några, getts utrymme. Det är främst tack vare ovan nämnda samlingsplattor. Hur dessa grupper sammanlänkas och hänger samman kan jag nog inte riktigt svara på mer än tidseran och tonläget. För mig  har ambitionen varit att skapa en låtlista som gör mig lycklig i olyckliga tider. Lycklig musik känns som mest trovärdig och intressant när den bottnar i ett mörker. Den desperata jakten av att ta sig hel ur en tillsynes hopplös situation har genom historien bidragit till en drivkraft att uträtta stordåd. Det gäller även rockmusik. Men jag är dock väl medveten att den kraften lätt tenderar till att bli destruktiv istället. Så det gäller att välja rätt musik i dessa tider.

Begränsning ligger i 20 låtar men den här listan hade givetvis kunnat göras betydligt längre. Kanske kommer det en fortsättning.


måndag 16 mars 2020

Sound of Corona: covid-19 in my ears

Hur hanterar vi en pandemi? En fråga som under de senaste decennierna sopats under mattan i offentligheten för att nu aktualiseras med besked i och med coronavirusets utbrott i vår del av världen. Helt plötsligt drabbas de ledande i samhället av panik. Insikten om att vi kan dö och att vårt samhälle kan raseras med grunden slår ner som bomb. Som om vi var helt omedvetna om att det skulle kunna ske trots att det är en få saker som med en tämligen återkommande regelbundenhet figurerat i mänsklighetens historia och många gånger varit  mer förödande än de krig och konflikter som vi har fått lära oss desto mer om i skolans historieundervisning. Som historielärare känner jag en viss skuld i frågan. Vi har ibland en förmåga att fokusera på fel orosmoln. Det svåra med sjukdomar är att vi inte riktigt vet var vi ska rikta udden. På vem ska vi lägga skulden? Vi har att göra med en fiende utan ansikte. Dramaturgin, som vi så ofta vill skapa för att förstå världen, där det goda bekämpar det onda går inte att tillämpa på samma sätt. Pesten, tuberkulos, smittkoppor, kolera, spanska sjukan, malaria, HIV/AIDS och ebola tycks inte ha gett oss i västvärlden den kunskap  och erfarenhet som vi dagsläget såväl hade behövt. Att få lite perspektiv på tillvaron och insikt att liv och välfärd aldrig är något vi kan ta för givet.

Jag är övertygad om att de som håller sig mest kyliga i denna prekära situation är de som har funderat på frågan under lång tid och forskat kring det i det tysta. De som drabbas av panik och vill stänga av allt och alla och tillfälligt inför sträng diktatur är de som blivit mest tagna på sängen men yrvaket vill framstå som handlingskraftiga. Att det kommer kosta liv är tragiskt, fruktansvärt, men hur vi än hanterar en pandemi som denna så kommer det att göra det.

Hur hanterar då jag en pandemi? Jag gör en spellista som får utgöra ett soundtrack om skiten. Det är mitt botemedel. Mitt vaccin mot nedstämdhet.