#19: Massive Attack Blue Lines (1991)
Hiphop, modern soul och r'n'b åldras sällan särskilt väl och det har den emot sig. Det är en personlig åsikt. Den känns oftast så modern vid sin samtid att det blir så mycket här och nu som med tiden omvandlas till där och då. Men givetvis finns det undantag.
Massive Attack var pionjärer inom sitt gebit och få grupper är lika förknippade med ett sound som satte sin prägel på den brittiska soul- och klubbmusiken under nittiotalet. Deras lågmälda klubbmusik lade grunden för trip hop och satte Bristol på kartan för andra än enbart Tipsextra-fanatiker och banade väg för såväl Everything But The Girls, Madonnas och Björks fortsatta musikaliska utveckling som nya grupper likt Portishead, Lamb och senare The Streets.
Massive Attack andas mycket nittiotal när du lyssnar på det idag men det är inget fel i det. Lyssnar jag på musik från en viss tid vill jag att den kontext som den skapas i ska lysa igenom. Problemet uppstår när en modern teknik får allt för mycket utrymme. Då blir det sällan mer än enbart kul att lyssna på i efterhand. Massive Attacks lågmälda soul och rap har dock visat sig åldras med värdighet vilket gör skivan relevant än idag. Lågmäld musik håller bättre över tid än andra känsloyttringar.
Dessutom präglas skivan av fantastiska sånginsatser av Shara Nelson och Horace Andy. Avslutande Hymn of the Big Wheel är majestätisk än idag. Inledande Safe From A Harm är fortfarande förföriskt vacker och de mer hiphop-präglade låtarna likt titelspåret och Five Man Army ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Då har jag fortfarande i nämnt albumets största stund, Unfinished Sympathy.
Komplement: Portishead Portishead (1997)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar