Nittiotalets bästa album - #22

#22: Björk Debut (1993)

Ser du en bild på Björk så lämnas du sällan oberörd. Det händer oftast väldigt mycket på den bilden. Likadant är det med hennes musik. Ibland är det för mycket för att jag ska orka med. Jag kan förstå att hon besitter en musikalisk och konstnärlig genialitet som få andra artister kan mäta sig med. Men det är nästan på en nivå så jag knappt mäktar med. Jag är sällan mogen för Björk i realtid. Det är oftast i efterhand jag är mottaglig för hennes uttrycksfulla konst som hämtar inspiration från skilda perioder i människans historia, från parallella universum och andra dimensioner. När jag har vuxit ifatt och mognat, då börjar jag förstå. Så var det med hennes debut, det var nog fem år efter dess utgivning som jag var med på noterna och det är i princip så långt jag har kommit i hennes skivkatalog (uppföljaren Post spretar lite väl mycket för min smak). Men oj så bra den här skivan är än idag. Visst andas den nittiotal men ändå före sin tid. Hur man nu kan vara det när man är uppvuxen på en isolerad ö i Atlanten där vikingatiden fortfarande känns högst närvarande. Min själ smälter i vilket fall likt glödande lava varje gång jag kommer till låt nummer nio (Come To Me) på plattan. Dessutom är inledande Human Behaviour än fantastisk inledning och Play Dead en magnifik avslutning även om den egentligen inte ingick i originalutgåvan.