Män med skägg

De sociala medier jag följer kretsar inte sällan kring musik.  Föga överraskande. I dessa flöden dyker det ofta upp medelålders män med skägg. Skägg som utstrålar en bohemisk outlaw-attityd. Vid första anblick tycker jag ofta att dessa vildvuxna skägg är alldeles för förutsägbara för att fånga min uppmärksamhet men i slutändan sitter jag ändå där med en platta i handen där upphovsmannen heter Chris Stapleton, Israel Nash Gripka eller Sean Rowe och tänker att det finns ändå något befriande i känslosam skäggrock. Att skägget på något sätt blir ett skydd som utstrålar en härdad yta och gör det möjligt att blottlägga känslor som annars hade dolts under ytan. Ett skägg är ju så mycket mer än bara ett skägg. Fråga tomten.

Det senaste skägget jag har fördjupat mig, efter en längre tids ytlig bekantskap, tillhör Jack Smith som inte enbart döljer sig bakom sitt skägg utan även artistnamnet The White Buffalo. Jag vet att jag knappast är först på bollen men jag uppmärksammade hans plattor efter att en vän hade varit på hans konsert på KB i Malmö för några veckor sedan. När jag häromdagen cyklade förbi den sympatiska butiken Hepcat Store i Lund (enda anledningen till att jag inte besöker affären oftare är för att jag inte kan låta bli att köpa skivor när jag väl är där) kunde jag inte låta bli att införskaffa hans två senaste alster; Love and the Death of Damnation och Darkest Darks, Ligthest Lights.

Det finns kanske inte mycket som känns unikt i Jack Smiths musik. Det handlar om traditionell americana-rock där du kan höra trumpeter som för tankarna till Ring of Fire, mörka ballader i fin Townes van Zandt-stil och ett känsloläge som påminner om såväl Chris Stapleton och en mindre politiskt engagerad Steve Earle. Det handlar om musik som hipsters lyssnade på för ett drygt decennium sedan då skägget återerövrade Södermalm och Möllevångstorget. Men som avslutning på soldränkta sommardagar, som maj anno 2018 har bjudit på, var det länge sedan musik träffade så rätt hos mig. Det har fått mig att återuppliva glädjen med min musiksamling. Ska ni välja ett av dessa album att börja med rekommenderar Love and the Death of Damnation. Ett helgjutet och sammansvetsat album där den tröttkörda bluesrocken aldrig tar överhanden.

Jag försöker med jämna mellanrum göra utflykter i andra musikaliska landskap. Lyssnar på progressiv hårdrock av Opeth, återupptäcker den numer (tragiskt nog) framlidne isländska kompositören Jóhann Jóhannsson, fördjupar mig i Anna von Hausswolf gothmystiska orgel och försöker mig på elektronisk musik (som jag fortfarande kallar techno) av Jon Hopkins. Men i slutändan landar det allt som oftast med att jag trasslar in mig i ett vildvuxet amerikanskt skägg vars enda begränsning på fortsatt tillväxt är strängarna på en gitarr. Jag kan sedan inte ta mig ur detta. Mer intressant än så kommer jag aldrig bli men jag har kommit till en så pass bekväm situation i livet att jag inte bryr mig om att mina musikval är precis lika förutsägbara som skäggrocken i allmänhet. Det finns en trygghet i det.

Jag stod och höll i en ny skäggtrimmer idag i en Clas Ohlson-butik. Men jag la i sista stund den ifrån mig och tänkte att jag låter det växa lite till. En befriande känsla för stunden.