Jimmie Spheeris igen

När jag startade denna blogg för ganska exakt fem år sedan var det en specifik artist som spelade en avgörande roll. Det var den för mig då tämligen okända singer/songwritern Jimmie Spheeris. En artist jag upptäckte, om jag nu minns rätt, genom en spellista på Spotify som folkrockarna i Midlake delade med sig av. Avsaknaden av att hitta någon direkt information om artisten och albumet i fråga inspirerade mig till att skriva något själv och därför kom ett av de första inläggen att handla om hans debut Isle of View från 1971. Hans produktion, som blev ganska sparsmakad, finns tillgänglig på Spotify men jag har sedan dess sökt efter hans plattor på vinyl utan vidare framgång. På de skivaffärer som jag tagit mig mod till att fråga har försäljarna ifråga ställt sig tämligen ovetandes. Det har inte varit någon som vill känna sig vid denna talangfulla men tydligen bortglömda artist. Men idag lyckades jag springa på ett exemplar av Spheeris tredje platta The Dragon Dancing från 1975 för en relativt billig peng på den trevliga butiken Skivesset i Malmö. Tillsammans med med Lilla Torgs Seriemagasin utgör den Malmös bästa kvarvarande skivaffär.

När jag lyssnar på detta album motsäger det kanske en del av det jag skrev i mitt första inlägg om den västkustbaserade amerikanen som tragiskt gick bort i en trafikolycka bara 34 år gammal. Jag skrev då att det var debuten som var intressant och att det senare i Spheeris produktion inte väckte mitt intresse på samma sätt. Jag hävdade att musiken på de senare plattorna hämmades av en allt för svulstig och slimmad sjuttiotalsproduktion. Kanske är det att min musiksmak har förändrats, att jag idag befinner mig i medelåldern och är mer mottaglig för progressiv folkrock med storslagna ambitioner, eller så hade jag inte lyssnat tillräckligt noga som jag nu konstaterar att även detta album bör uppmärksammas. Jag vill kanske tro på det senare men det är nog en kombination. Ni kan ju alltid själva söka upp hans musik på närmast tillgängliga streamingstjänst för att avgöra mitt omdöme. Börja gärna med låten Eternity Spin från ovan nämnda platta. Det är den mest direkt, effektfull om än kanske inte den mest representativa.

I vilket fall låter plattan The Dragon Dancing utmärkt. Varierande på ett positivt sätt som gör att man som lyssnare håller intresset vid liv genom samtliga 13 låtar.  För den som har lyssnat på Midlake, Fleet Foxes eller Jonathan Wilson så finns det många tongångar som känns bekanta. Sjuttiotalets mjukrock i form av James Taylor, Jackson Browne eller Eric Anderson ligger inte heller alltför långt borta. Den forne Midlake-sångaren Tim Smith uttryckte i en intervju med Pitchfork i samband med gruppens genombrott att Spheeris var en av de artister som inspirerade honom mest just då. Det hörs, för här finns både tvärflöjt, en massa gitarrer och underjordiska harmonier i ett melankoliskt känsloläge som blev lite av Midlakes signum på sina främsta album.

Nu hoppas jag fler upptäcker Jimmie Spheeris. Det ligger inte i tiden men det är just därför denna blogg forsätter att existera. Jimmie Spheeris låg inte heller rätt i tiden och därför blev han strax efter det album som följde utan skivkontrakt efter uteblivna kommersiella framgångar. Jag hoppas de kommer postumt även om det säkert utgör en klen tröst i sammanhanget.