Strand of Oaks

Timothy Showalter, mannen bakom Strand of Oaks, har med sin senaste platta Eraserland gett ut det album jag har hoppats på att My Morning Jacket skulle ha gjort ända sedan 2011-års fantastiska platta Circuital. Att jag tänker på MMJ i detta sammanhang är ingen slump . Det är dessa eminenta musikanter som backar upp Showalter på detta album. Så den stora skillnaden gentemot ett MMJ-album är att Showalter ersatt Jim James som sångare och låtskrivare. Det märks givetvis. James tillhör en av mina absoluta favoritsångare inom den moderna rockmusiken och i det avseendet lyckas inte riktigt Showalter nå samma nivå men det är något jag inte kan begära. Däremot har han lyckats skapa ett knippe låtar som håller högre nivå än mycket av det som såväl James solo som MMJ har lyckats producera under de senaste åtta åren.

Jag gillade Strand of Oaks-plattan Heal som kom 2014. Lovande rockmusik som förde tankarna till  det sena nittiotalets alternativa rockscen. Tyckte dock det stannade vid lovande och jag kände inte entusiasm nog för att rikta min uppmärksamhet mot uppföljaren som gled mig obemärkt förbi. Eraserland visar dock på att Showalter är mer än bara ett löfte. Storslagen rock som på många sätt är besläktad med den musikaliska sfär som MMJ rört sig inom men den visar också på något annat. Något mer personligt. Själfulla ballader varvas med rockdängor som för tankarna till The Clash vid tiden omkring Sandinista. Tänker då i första hand på låten Moon Landing där ingen mindre än Jason Isbell backar upp som gitarrist. Det finns även fler flörtar med 80-talet Men annars är det balladerna och det nedtonade bitarna som griper tag mest. Visions, Weird Ways och de tre avslutande låtarna är alla lysande exempel på när en självrannsakande artist öppnar upp sin själ och synliggör sitt missmod och tillkortakommande på ett lagom ödmjukt sätt. Utan att förringa hoppet och glädjen som väntar därefter. Ett av årets hitintills bästa album som skänker hopp.