#9: Oasis (What's the Story) Morning Glory? (1995)
Bröderna Gallagher gjorde det mesta rätt för att jag skulle avfärda dem. Kaxiga och dryga med en nästintill teatralisk nonchalans mot omvärlden. Pekade ett självupptaget finger åt allt och alla utanför sin egna lilla Manchester-bubbla. Till och med mot varandra och till slut utvecklades det hela till en parodi på de sämsta sidorna av rockhistoriens kulturella gimmick. Visst, en kaxighet kan vara coolt vid framgång men då inte musiken höll samma nivå längre blev de något av britpopens motsvarighet till Spinal Tap. Fast på riktigt. Detta bidrog till att jag valde Blur framför Oasis i det popkrig som utspelade sig på de brittiska öarna vid mitten av 1990-talet.
Men när jag drygt 20 år senare lyssnar jag på de konkurrerande plattorna Morning Glory och Blurs The Great Escape, som båda gavs ut hösten 1995 med mindre än en månads mellanrum då kriget var som mest intensivt, inser jag hur bra Noel Gallagher var på komponera popiga rocklåtar och hur träffsäker lillebror Liams energiska röst var vid denna tid. Jag ser bortom all mediehysteri som då uppstod kring detta band och låter i till slut musiken få tala för självt. Morning Glory är nästintill ett fulländat album och i mitt tycke vassare än den ständigt hyllade debuten. Det är med visst vemod jag konstaterar att när Oasis var som bäst var de faktiskt bättre än Damon Albarn & co. I längden vinner dock Blur. Så popkriget slutade på något sätt oavgjort.
Tänker också att det måste varit till brödernas fördel att inte sociala medier fanns vid denna tid och att anglofila musikjournalister som dyrkade gruppen fick utgöra ett välbehövligt filter. Åtminstone i min värld. Det tragiska i detta var att i min tonårsvärld var jag mer upptagen och engagerad av detta mediala popkrig än verkliga konflikter som utspelade sig i forna Jugoslavien och Rwanda vid samma tid med förödande konsekvenser. Men ibland är det nog sunt att bli påmind om hur ens världsbild en gång i tiden formades.
Oasis går emot mycket av vad jag vill få ut av ett intressant rockband och deras karriär kändes intressant i sisådär 2-3 år. Trots detta kan jag inte låta bli att ge dem en plats på denna lista. För låtar som Cast No Shadow, She's Electric och Champagne Supernnova känns mer än lyssningsvärda än idag. Albumets sönderspelade singlar som Some Might Say, Don't Look Back in Anger och Wonderwall går heller inte att klanka ner på. Det här var trots allt stor popmusik. Hur illa förpackad den än var.
Komplement: Blur The Great Escape (1995)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar