#8: The Walkabouts Devil's Road (1995)
Det är ibland lätt att se det smått komiska i människor som tar sitt vemod på för stort allvar. Det är en skör tråd att vandra på och risken finns alltid att trilla över på fel sida och framstå som en patetisk och alltför självupptagen posör. Under 90-talet kom det en våg av artister som inte drog sig för att grotta ner sig i livets mörka sidor trots att de till ytan såg ut att komma från de mer välmående delarna av efterkrigstiden i-länder. Vad hade de egentligen för skäl till att ständigt fastna i sådan livsleda? Var det äkta?
Jag tänker på grupper och artister som Mazzy Star, Tindersticks, Red House Painters, Smog, Spain, Midnight Choir, Cowboy Junkies för att nämna några. De är exempel som tillhörde några av mina favoriter men med perspektiv inser jag att allt jag då lyssnade på inte åldrats med den värdighet jag hade önskat. För er som möjligtvis läst om den musik jag skrivit om på denna blogg har säkert insett att jag lätt faller för musik inom detta smått depressiva känslotillstånd. Det anspelar något hos mig och för tankarna till huvudkaraktär Robs resonemang i Nick Hornbys bok High Fidelity. Är jag ledsen för att jag lyssnat på så mycket sorgsen musik eller lyssnar jag på så mycket sorgsen musik för att jag är ledsen? Jag har nog inget svar på denna fråga. Jag ser mig inte mer sorgsen eller svårmodig än gemene man men inser att jag lyssnar på mer melankolisk musik än genomsnittet. Jag söker mig ständigt dit.
The Walkabouts album Devil's Road rör sig i ett känsloladdat svårmod som för tankarna till ovan nämnda grupper, där navelskåderiet emellanåt tenderar till att övergå till ett allt för pretentiöst anslag och med Scott Walkers ande ständigt närvarande. Men i mitt tycke håller sig detta album på rätt sida och jag har fortsatt återvända till den trots att snart 25 år har hunnit passera sedan den kom. I större utsträckning än till de andra artister jag tidigare nämnde. Inledande The Light Will Stay On är ett mästerverk och läggar an tonen på plattan som rymmer elva spår, vars styrka är att det trots ett till ytan entonigt känslotillstånd skapar en välbehövlig variation med hjälp av Carla Torgersons och Chris Eckmans väl synkroniserade röster. Bitterljuv melankoli i dess mest positiva innebörd.
Komplement: Tindersticks Tindersticks (II) (1995)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar