#11: Lauryn Hill The Miseducation of ... (1998)
Om jag hade gjort denna lista i realtid, det vill säga i slutet av samma decennium jag nu försöker summera, skulle denna platta definitivt haft en topp 3-placering. Om jag hade gjort den för tio år sen hade det åtminstone varit en topp 5. Men när jag nu, två decennium senare, försöker summer nittiotalet i form av en meningslös, ytterst subjektiv, lista så hamnar den inte ens topp 10. Hur fantastiska låtar plattan än inrymmer och hur besjälad Hills röst än är så har skivan i mitt tycke inte åldrats med den värdighet som jag vid dess ankomst förutspådde.
I slutet av 1990-talet ansåg jag, särskilt efter en minnesvärd konsertupplevelse på Globen våren 1999, att Lauryn Hill var något utöver det vanliga. En tronföljare till drottningen Aretha Franklin hade kommit för att missionera soulmusiken och förvalta traditionen in på den andra sidan av millenniumskiftet. Alla som hävdade motsatsen eller menade att jag borde ha en mer nykter inställning till hennes prestation ansåg jag hade fel. Tvärsäkert. Alla rykten som spreds om henne som inte föll in i min illusion om hennes geniala storhet var fake news. Fast jag använde inte det begreppet då.
Men tiden kom att visa att jag nog hade fel. Åtminstone delvis. Jag hade inte bevittnat början på något stort när jag upplevde en i mitt tycke magisk konsert på Globen. Det var snarare början på slutet. Sedan dess har Hills karriär mer präglats av mer eller mindre halvhjärtade återupplivningsförsök av den musik som hon var med och skapade mellan 1994 och 1998, på egen hand eller tillsammans med kollektivet i Refugee Camp. Min besvikelse har på sätt och vis påverkat mitt förhållningssätt till detta på många sätt fantastiska album. Dessutom är plattan tämligen tungrodd att ta sig igenom 20 år senare på grund av långa interludes som inte åldrats väl på skiva.
Men att den trots all detta befinner sig på plats 11 över nittiotalets bästa plattor i mitt tycke beror ju på låtarna och Hills magiska stämma. Final Hour, Doo Wop (That Thing), Forgive Them Father, To Zion, Can't Take My Eyes From You och Ex-Factor gör att jag fortfarande smälter för Lauryn Hills musik. När jag nu lyssnar på plattan tänker jag återigen att det här var början på något stort. Innan verkligheten hinner ifatt mig. Hon blev kanske inte soulmusikens nya Aretha Franklin. Istället blev hon soulmusikens svar på Jakob Hellman. Det är kanske ändå inte så illa trots allt. Det är nog därför jag gör denna lista. För att bearbeta ett åldrande musiksamlarhjärtas besvikelser och omforma dem till något annat.
Men tiden kom att visa att jag nog hade fel. Åtminstone delvis. Jag hade inte bevittnat början på något stort när jag upplevde en i mitt tycke magisk konsert på Globen. Det var snarare början på slutet. Sedan dess har Hills karriär mer präglats av mer eller mindre halvhjärtade återupplivningsförsök av den musik som hon var med och skapade mellan 1994 och 1998, på egen hand eller tillsammans med kollektivet i Refugee Camp. Min besvikelse har på sätt och vis påverkat mitt förhållningssätt till detta på många sätt fantastiska album. Dessutom är plattan tämligen tungrodd att ta sig igenom 20 år senare på grund av långa interludes som inte åldrats väl på skiva.
Men att den trots all detta befinner sig på plats 11 över nittiotalets bästa plattor i mitt tycke beror ju på låtarna och Hills magiska stämma. Final Hour, Doo Wop (That Thing), Forgive Them Father, To Zion, Can't Take My Eyes From You och Ex-Factor gör att jag fortfarande smälter för Lauryn Hills musik. När jag nu lyssnar på plattan tänker jag återigen att det här var början på något stort. Innan verkligheten hinner ifatt mig. Hon blev kanske inte soulmusikens nya Aretha Franklin. Istället blev hon soulmusikens svar på Jakob Hellman. Det är kanske ändå inte så illa trots allt. Det är nog därför jag gör denna lista. För att bearbeta ett åldrande musiksamlarhjärtas besvikelser och omforma dem till något annat.
Komplement: The Fugees The Score (1996), Wyclef Jean The Carnival (1997) och Whitney Houston My Love Is Your Love (singel, 1998)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar