Ett löfte, en bekännelse och en ny Spotifylista för 2015

Jag brukar aldrig sätta upp några nyårslöften men i år hade jag ett: Jag ska inte hamna i "Spotifyfällan". Med Spotify finns det fantastiska och gränslösa möjligheter att upptäcka ny musik. Det finns ingen anledning att klaga men just det gränslösa skapar problem för en sån som mig. Det påverkar mitt omdöme. Jag trodde de streamade musiktjänsterna skulle få mig att bli mer kräsen i mina inköp av ny musik i fysiskt format. För det är ju ändå så jag vill ha den, på vinyl eller på CD, och det är först då jag får helheten och kan njuta till fullo. Men jag har insett att under 2014 var utvecklingen den motsatta. Jag köpte fler nya album än någonsin och det var i ärlighetens namn lite onödigt.  Inte att köpa många skivor utan valet av album och artister. Det var Spotifys fel, vilket för många kan te sig motsägelsefullt. Men då vet ni inte vilka musiksamlarproblem som jag lider av.

När jag hör något jag gillar vill jag genast äga albumet. Jag vill kunna hålla det fysiskt i min hand och spela upp det på min stereo oavsett hur väl Wi-Fi eller internet fungerar i vår lya. Det är först då jag kan känna musiken på riktigt. Barnsligt kan tyckas men jag står för det. Det finns värre missbruk man kan lida av och det är inte på den punkten jag vill ändra något. Det är vägen från det att jag hör något jag gillar till dess att jag beställer plattan på nätet eller springer till närmaste skivaffär som jag vill ska bli längre. Lite mer eftertänksamhet. Visserligen finns det inga stora brister i förra årets plattor med Desert Noises, Royal Blood, Jimbo Mathus, Simone Felice, Det Stora Monstret med flera. Men de är knappast oumbärliga. Hade jag avvaktat lite med mina inköp skulle jag ha värderat annorlunda och det är målet för året. Köpa färre nya plattor men satsa på mer kvalitet. Det är en av anledningarna till varför jag under detta år valt att göra en lista över 2000-talets bästa plattor hitintills. För att se tillbaka på de senaste femton åren och utvärdera vad som egentligen var bra. Inte bara här och nu. Lite mera "då", helt enkelt.

Det finns dock alla anledningar att spå 2015 som ett fantastiskt musikår. My Morning Jacket är på gång med nytt under våren. PJ Harvey likaså och jag hoppas att Loney Dear ska ge ut något på egen hand igen. Bill Fay sägs vara på gång med ytterligare en ny comeback-platta som följer upp 2012 års utsökta Life Is People. Så det finns flera skäl att med höga förväntningar hålla lite på inköpen detta år och invänta guldkornen. Det finns även några plattor som redan anlänt som jag trots mitt löfte vågar mig på att rekommendera. Yepp, de är redan inköpta, men de är så bra  så att inga löften är brutna än.

Father John Mistys uppföljare, I Love You Honeybear, låter bitvis fantastiskt. Mannen bakom detta kryptiska namn är Josh Tillman och han fick som artist ett lyft i sin musikaliska utveckling när han inledde samarbetet med, den för tillfället så attraktive, producenten och musikern Jonathan Wilson. Jag gillade föregångaren, Fear Fun, men det känns som om Tillman tagit ytterligare ett kliv i rätt riktning. Jag var aldrig så förtjust i hans plattor under namnet J. Tillman. De kändes för melankoliskt krystade och jämntjocka i sitt sound för att passa min smak. På I Love You Honeybear lever han ut och visar en mer uppriktig och variationsrik sida där det finns beröringspunkter med 70-talets singer/songwriters som Randy Newman, Loudon Wainwright och Harry Nilsson. Men också väldigt mycket eget och annorlunda. Bra låter det i vilket fall och kan säkerligen framstå som en toppfavorit när året en gång ska summeras.

The Decemberists senaste What A Terrible World, What A Beautiful World har kanske inte mött samma hyllningar av recensenterna som föregångaren The King Is Dead. Personligen tycker jag dock att även detta album låter mycket lovande. Poppigare och rakare än någonsin tidigare, vilket ligger i linje med den utvecklingen som påbörjades med föregångaren. Starka melodier och refränger och en hel del sympatisk glädje och sorg. Det handlar inte om att tänja gränser utan snarare förvalta en tradition uppbyggd av The Byrds, Richard Thompson, R.E.M, The Housemartins och inte minst dem själva. De gör det fantastiskt snyggt och med stor värdighet.

När jag för nästan exakt tre år sedan startade denna blogg så var en av de första plattorna jag rekommenderade Punch Brothers Who's Feeling Young Now? Gruppen ägnar sig åt progressiv bluegrass och pendlar mellan allt från country, soul och indierock till klassisk musik. Och de går från klarhet till klarhet. På det nya albumet Phosphorescent Blues fortsätter de samarbetet med producenten T-Bone Burnett och inledande Familiarity är tio minuter stämningsfull banjofrenesi. Albumet innefattar även tolkningar av klassiska kompositioner av Debussy och Scriabin. Allt känns naturligt och aningen mer sammanhängande än på föregångaren. En varm rekommendation.

Jag har även med blandade känslor påbörjat en Spotifylista med favoriter från året som gått hitintills. Men jag vill egentligen er att lyssna på hela album istället. Det är mycket roligare.

Broken Record - 2015 (so far, so good, so what?)