Det bästa på 2000-talet (00-14) - #42

#42: Glasvegas Glasvegas (2008)

Det var något befriande med Glasvegas debutskiva första gången jag hörde den. Efter ett inledande 2000-tal där jag riktat fokus mot musik med rötter i den amerikanska myllan där centralgestalten inte sällan var en ensam och ledsen man med gitarr så återuppväckte det skotska rockbandet mina sinnen och fick mig att återigen rikta fokus mot de regntunga brittiska öarna. Jag var inte direkt ensam. 2008 var Glasvegas, tillsammans med flanellrockarna i Fleet Foxes, något av det hetaste man kunde lyssna på. De tillhörde en så kallad hype.

Glasvegas blev många anglofila musiknördars våta dröm. Åtminstone för ett ögonblick. The Jesus & Mary Chain, My Bloody Valentine och Stone Roses förenas i Manic Street Preaches katedral där treenigheten bestod av Joe Strummer, Bruce Springsteen och William Wallace. Arenarock möter shoegaze i en fungerande symbios. Hur motsägelsefullt det än låter. Och jag tycker fortfarande det håller. Det finns en energi i albumet som får mig att lyfta, trots ett något ojämnt låtmaterial. Kanske har det med min egen livshistoria att göra. 2008 var för mig ett viktigt år och Glasvegas kom att att utgöra ett soundtrack till denna period. Det kan givetvis påverka mitt omdöme men den kraft och desperation som går att finna i sångaren James Allens röst i låtar som It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry, Geraldine och Polmont On My Mind går inte att ta miste på. När jag sedan såg dem 2009 på Way Out West i Göteborg så var de även ett lysande liveband.

Problemet med en hype är att det ofta blåses upp orimliga förväntningar på fortsättningen. Något som inte sällan sker i den brittiska musikpressen. Det kan lätt ta luften ur vilka talangfulla musikanter som helst.