Om Little Feat, Lowell George och hur countryn förenar.

1996 låg Jill Johnson på svensktoppen tillsammans med Jan Johansen med låten Kommer tid, kommer vår. Samma år medverkade punkgruppen Candysuck, med Marit Bergman som frontfigur, på samlingsskivan Fuck Hell - This Is A Tribute to Bad Religion. Att dessa två musikprofiler, från skilda världar, 18 år senare skulle förenas på en veranda i Nashville och spela country ihop var nog inte många som förutspådde. Men det gjorde de och det ser jag som ytterligare ett belägg för att god country förenar. Ibland åtminstone. Hur som helst så bjöd det fjärde avsnittet av Jills veranda, Nashville återigen på utsökt underhållning och jag rekommenderar alla musikintresserade att följa serien. Bildproduktionen, personporträtten av lokalbefolkningen och val av bakgrundsmusik är nog det som imponerar mest på mig. Att de i första avsnittet använde ett stycke ur 16 Horsepowers Hutterite Mile, en av mina absoluta favoritlåtar genom alla tider, som bakgrundsmusik fick ju mig att köpa hela programserien med hull och hår. Jag är ganska lättfotad när det kommer till bra musik. I senaste avsnittet med Marit Bergman använde de på ett lika smakfullt sätt sig av Little Feats Roll Um Easy. Även det är en fantastisk låt hämtat från den utmärkta skivan Dixie Chicken från 1973.

Little Feat var under inledningen av 1970-talet ett fantastiskt bra countrydoftande rockband med sydstatsaccent. Deras tre (fyra med lite god vilja) första album håller högsta kvalité och ligger väl i nivå med det bästa av grupper som The Band och Grateful Dead. De fick dock aldrig någon draghjälp av artister likt Bob Dylan och det kanske bidragit till att de hamnat lite i skymundan. Gruppens centralfigur Lowell George, som på 1960-talet en kort period varit en del av Frank Zappas grupp Mothers of Invention, brukar räknas till en av rockens bästa slidegitarrister och gruppens musikaliska förmågor är något som varit deras signum. Deras mest kända låt, även om de aldrig nådde några stora kommersiella framgångar, är låten Willin' som finns med på de två första plattorna fast i olika versioner. Versionen från det andra albumet Sailin' Shoes är klart bäst. Men deras bästa album är i mitt tycke Dixie Chicken. Albumet utgör en perfekt mix av New Orleans-doftande soul, country och blues med en lagom gnutta psykedelia. Men det tar aldrig överhanden utan helheten är jämn och det finns inga svackor. Bland guldkornen sticker ovan nämnda Roll Um Easy ut tillsammans med den funkiga Two Trains. Men man får ju inte heller missa Allen Toussaints souliga On Your Way Down eller den sköra och släpigt vackra Kiss It Off. Som sagt, det finns många skäl till att lyssna på albumet.

Little Feats fortsatta produktion blev desto ojämnare och de nådde aldrig samma höga nivå igen även om deras livealbum Waiting For Columbus från 1978 räknas till en av deras största framgångar, både konstnärligt och kommersiellt. Det närmaste man kommer Dixie Chicken igen vad gäller studioalbum är Lowell Georges soloalbum Thanks, I'll Eat Here från 1979. Skivomslaget tillhör ett av de fulare i rockhistorien, ser ut som en reklamfolder från Jehovas vittne, men innehållet är desto bättre. Åtminstone första halvan av albumet som doftar utsökt funkig soulmusik. Skivans andra hälft är lite mer spretig och ojämn även om jag gillar den andligt sentimentala Find A River. Även här är det ett bidrag av Toussaint, What Do You Want The Girl To Do, som tillhör favoriterna men även George egna Honest Man står sig stark. Ett album väl värt att uppmärksamma och att köpa om ni hittar det till bra pris på någon vinylbörs. Tyvärr dog Lowell George bara några månader efter att soloskivan släpptes av en drogrelaterad hjärtattack, 35 år gammal. Little Feat fortsatte att ge ut skivor men det vet jag inte om det är värt att nämna i sammanhanget.

För er som vill få en sammanfattning av det bästa med Little Feat och Lowell George kan ta del av den här spotifylistan: