Gästspel i Nashville - 6 favoriter

Jag fortsätter att glädjas åt Jills veranda, Nashville på onsdagskvällarna. Varje program har hitintills varit en fröjd och det är fantastiskt att titta på ett program där kärleken till musiken får stå i centrum. Så långt från melodifestival, Idol och andra bisarra talangjakter man kan komma. Det är därför roligt att just Jill Johnson, som jag i allt för länge har förknippat med just melodifestival, får vara den huvudperson som bjuder in artister och dylikt för att göra gästspel i countrymusikens Mecka. Ytterligare en bidragande orsak till att programmet gör mig lycklig är det utrymme som ges till mina favoritartister likt 16 Horsepower och Townes van Zandt, vars musik återkommande dyker upp i bakgrunden. Det är ju precis det som Public Service ska ägna sig åt. Att sprida god och väldoftande musik till folket. Ni som är nyfikna på musiken kan ju alltid ta del av följande spotifylista som SVT bjussar på:

Musiken i Jills veranda

Få städer i världen är lika tydligt förknippade med en musikstil likt Nashvilles förhållande till countrymusiken. Det finns visserligen andra musikstäder likt Memphis, New Orleans och kanske även Seattle där bara stadens namn ger en association till ett specifikt sound men Nashville är på gott och ont enbart förknippat med country. När artister som normalt sätt inte förknippas med staden beger sig dit är det allt som oftast just för att fånga det bästa ur countrymusikens historia. Och det finns ju några sådana gästspel att uppmärksamma.

Jag tänkte därför lista sex favoritalbum där artister med en annan geografiskt och och musikalisk bakgrund beger sig till Nashville för att göra sitt "countryalbum". Så här är mina val men ni får ju som vanligt tänka att den varken är heltäckande eller objektiv. Jag är enbart en hängiven amatör som gör det här på min egen fritid. Bara det tycker nog en del av er är bisarrt. Men listan är personlig och jag hoppas att ni blir inspirerade att upptäcka, återupptäcka eller bara instämma på någon av de sex favoritalbumen:

Bob Dylan Nashville Skyline (1969)
Att det tog tid för mig att på allvar förstå Bob Dylans storhet beror nog att jag började i fel ände. Jag började, som så många andra, med Blonde On Blonde men den fastnade aldrig riktigt och tillhör fortfarande inte topp fem bland mina Dylanalbum trots att den beskrivs som ett mästerverk. Ur min smak allt för präglad av sin samtid. Om jag istället hade börjat med den tidlösa och avslappnade countryplattan Nashville Skyline skulle jag ha varit hooked tidigare. Ett av Dylans mer lättsmälta alster men aldrig trivialt och här ryms några av hans allra bästa låtskrivarprestationer. Dessutom sjunger han bättre än på något av sina tidigare album, gör en duett med Johnny Cash och backas upp av hängivna musiker. Allting är av yppersta världsklass. Tillsammans med The Byrds Sweetheart of the Rodeo den kanske viktigaste skivan för countryrockens ökade popularitet vid åren omkring 1970.


Solomon Burke Nashville (2006)
Solomon Burke är på sätt och vis soulmusikens svar på Johnny Cash. Åtminstone har deras karriärer haft liknande utvecklingskurvor. Efter att varit borta från de stora scenerna under ett par decennier återvände de båda på 90- och 00-talet och gjorde fantastiska och genre-överskridande comebackalbum. Burke tog med sig soulen till Nashville och i Buddy Millers hem spelade han in ett engagerande och kärleksfullt album med god hjälp från artister som Gillian Welch, Emmylou Harris, Patty Griffin och Dolly Parton. Jag håller detta album minst lika högt som Burkes hyllade Don't Give Up On Me från 2002. Stor musik av en stor man.


Neil Young Comes A Time (1978)
I ärlighetens namn inget tvättäkta Nashville-album eftersom det bara delvis är inspelat i Music City. Men det är ett av Neil Youngs mest countrydoftande verk och det närmaste han skulle komma en uppföljare till succén med Harvest under 1970-talet. Visserligen gjorde Young ett mer renodlat countryalbum 1985 i Old Ways men det här är jämnare och helheten är bättre. Dessutom finns det höga toppar i form av löter som Goin' Back och Peace Of Mind. En personligt favoritplatta med Young som allt för ofta glöms bort. (Lite kuriosa som kanske inte hör hit: Om man spelar LP:n Old Ways på 45 varv istället för 33 så låter det som en Dolly Parton-platta. 2 plattor i 1 helt enkelt. Ett koncept inte många har tänkt på tidigare.)


Elvis Presley I'm 10 000 Years Old - Elvis Country (1971)
Att Elvis för eller senare skulle hamna i Nashville var kanske inte överraskande. 1971 års Nashville-album är ett av hans bästa och mest genomarbetade studioalbum där Presley, fortfarande vid god vigör och med en helt fantastisk röst, hyllar sina musikaliska rötter i gospel, blues och självklart då även country. Det skulle dock bli en av Elvis sista riktigt angelägna skivor, möjligtvis att 1974 års Promised Land är undantaget. Det roliga tog i vilket fall slut alldeles för tidigt. Det enda jag störs av på denna skiva är det återkommande mellanspelet av titellåten som används som outro och intro till varje låt. Jag hade fördragit tystnad istället. Men själva låtarna är rakt igenom av yppersta kvalité.


Robert Plant Band of Joy (2010)
Den forne Zeppelin-sångaren blev så pass fängslad av countrymusikens dynamik efter det lyckade samarbetet med Alison Krauss att han återvände till Nashville för att spela in ytterligare en skiva. Med rätt omgivning och samarbetspartners har Plant genom historien visat på en fantastisk förmåga att med sin karaktäristiska röst skapa gränsöverskridande musik och mystik som sträcker sig över både tid och rum. Med låtar av bland andra Richard Thompson, Townes Van Zandt och Buddy Miller lyckas Plant nästan överträffa samarbetet med Krauss från 2007. En platta som inte får underskattas eller glömmas bort.


Elvis Costello & The Attractions Almost Blue (1981)
Ur ett nutida perspektiv är det inte särskilt överraskande att Costello har spelat in ett countryalbum i Nashville. Nu när vi vet vad hans karriär har tagit för vägar hade det varit mer förvånande om han inte hade gjort det. Men ur dåtidens perspektiv var det anmärkningsvärt att han fyra år efter sin hyllade och kaxiga debut, som stod med ena foten i den brittiska pubrocken och den andra i punken, skulle bege sig till Nashville och anlita en av genrens största producenter, Billy Sherrill, och spela in sina countryfavoriter. Ett modigt beslut som han utför med den äran tillsammans med sina vapendragare i The Attractions. Kanske inte den bästa skivan med Costello men ett av de roligare och klart lyssningsvärt.