Danny Kirwan's Fleetwood Mac

Fleetwood Mac är en rockgrupp som tagit många skepnader. De började som ett brittisk bluesrockkvartett i slutet av 60-talet för att ett knappt decennium senare vara ett amerikanskt västkustband och därefter utvecklas till en kringresande såpopera på 1980-talet. Medlemsbytena var många och de enda bestående var trummisen Mick Fleetwood och basisten John McVie, som visserligen inte varit med vid bildandet men tillkommit kort därefter. Dessa två herrar har dock sällan utgjort gruppens frontfigurer på de olika albumen. Till en början, under bluesrockperioden, var britterna Peter Green och Jeremy Spencer de kreativa centralgestalterna. När den jättelika kommersiella succén inträffade under 70-talets andra hälft med den utsökta trilogin av album; Fleetwood Mac, Rumours och Tusk var det amerikanska paret Lindsey Buckingham och Stevie Nicks tillsammans med Christine McVie, John McVies fru, de huvudsakliga låtskrivarna.

Green och Spencer hoppade av gruppen i början av 1970-talet, båda av religiösa(!) skäl, och därefter famlade de kvarvarande medlemmarna lite i mörkret efter nya musikaliska vägar att färdas efter. De som skulle ta över rodret tillfälligtvis var främst Danny Kirwan och Bob Welch. Dessa två herrar kom tillsammans med den då nye medlemmen Christine McVie att leda gruppen mot mer melodiös och traditionell rock. Det resulterade bland annat i 1972 års Bare Trees som kan ses som en brygga mellan det tidiga bluesrocken och det senare så framgångsrika västkust-soundet. Ett album värt att uppmärksamma för den som vill utforska andra sidor av gruppen än de stora hitsen.

På albumet finns en rad lyssningsvärda spår. Inte minst Welch två bidrag The Ghost och Sentimental Lady. Tydligt att den amerikanske gitarristens bidrag gick mot den typiska mjukrock som kännetecknar 70-talet och företräddes av bland andra Dan Fogelberg, Jackson Browne och James Taylor.  Men det här är främst Danny Kirwans album och står som låtskrivare till hälften av albumets spår. Kirwan bidrar med en mer bluesrockig och progressiv ljudbild som förvaltar gruppens rötter. Bitvis riktigt bra. Främst i inledande Child Of Mine, den instrumentala Sunny Side Of Heaven och den bitterljuva Dust. Det här skulle bli Kirwans främsta bidrag till gruppens historia. Strax efter detta album fick den 22-åriga britten sparken från gruppen på grund av sina missbruksproblem. Christine McVies två bidrag kan ses som en föraning till vad som skulle komma men de känns i sammanhanget överflödiga med tanke att det skulle bli så mycket bättre på de senare skivorna.

Bare Trees framställs sällan som något av Fleetwood Macs stora verk och det kanske det heller inte ska göra. Men med rätt förväntan har detta bortglömda album sina stunder som gör att det känns relevant även för nutiden. Ur mitt perspektiv det mest intressanta med gruppen utöver det sena 70-talets gyllene trilogi som utgör en klass för sig. Albumet är svårt att hitta på vinyl men finns att beställa på CD från bland annat Ginza och Wowhd för under 100-lappen. Det är den värd även i ett plastfodral. Det finns i nuläget inte tillgängligt på Spotify vilket gör att den snåle och late inte kan ta några enkla genvägar.